Calle Rockbäcks BLOGG-inte död!

Så är det alltså inte. 
Både jag och bloggen lever i allra högsta grad. Även om det varit tyst en längre tid som en tidig höstmorgon på ett älgpass, bland färgsprakande höstlov med stumma granar som åskådare. 
Jag är helt enkelt sjuk. 
Inget märkligt med det. 
Världen tycks vara full av sjuka människor: kroppsligt sjuka eller sjuka i det stora hela. Sätten är många. 
För min egen del är det hjärtat som fladdrar som fjärilarna i somras kring Boels fjärilsblomma. Det sänker mig ner i avgrunden, med ett koppel av kroppsliga maskinfel som århundradets bil: likt en T-Ford på en bilskrot. 
Världen står emellertid inte stilla. 
Det är full ös i parti och minut. 
För min egen del har det mesta passerat värdshus förbi. Inte ens min ständiga skrivklåda i över 50 år, har orkat reagera. 
Min trötthet monumental. Men inte en trötthet som skänker en stackars sate sömn, utan en trötthet med huvudet fastkilat i ett skruvstäd, om Herrskapet förstår vad jag menar. Bara ta sig till toaletten kan bli en kamp mellan ont och gott.
Jag har också skärmat av mig från allt socialt liv. Orkar inte. Måste få vara ifred i min ständiga 24-timmars kamp.
Utom familjen som är min receptfria och vackra medicin, med hustrun som navet i livet.
Det bästa av allt: min hjärtläkare i Lund har lovat bot och bättring. En kallelse för en tuff behandling kan väntas inom en snar framtid. 
Det ser både jag och hjärtat fram emot. 
För dagen är det som det var med T-Forden: lätt att förväxla bromspedalen med backpedalen. Hav tröst. 
Det har jag.