”Flickor! Nu kommer han...den store Päääärsbrandt!”
Det blev droppen.
Jan Malmsjö bevakade sitt revir. Ingen fick bli större än honom. Mikael Persbrandt fick nog. Han lämnade Malmsjö och Dramaten under spelperioden av Tjechovs ”Måsen” 2007. Kaos uppstod.
Det blev, minst sagt, ett jävla liv.
Persbrandt berättar själv om Jan Malmsjös mobbing i sina memoarer.
Jag läser pocketupplagan med stigande förvåning.
Greppet om mig är totalt: en 423 sidors resa ner i ett svart hål som spottar ut läsaren i ett avloppsrör full med skit.
Boken släpptes för två år sedan. av Albert Bonniers Förlag. Recensenterna löpte gatlopp av hänförelse. Skådespelaren berättar utan skygglappar om sitt knarkande, supande, avgiftningar, nya påtändningar, kriminella vänner samt inte minst ett vilt knullande.
Vissa berömda kolleger kläs av med namn och allt.
Jag blir alldeles matt.
Slagen knockout-se bild här ovanför.
Att människan lever är ett under. Ordspråket säger att katten har nio liv. Mikael Persbrandt har tio liv.
Minst.
Jag har aldrig läst en sådan öppen memoarbok. Jag har ändå läst travar med memoarer i snart 60 år.
Det mest vanliga är att man gör sig bättre som människa. Alla skavanker putsas bort. Värst i det fallet är svenska politikers memoarer.
Andra kändisar är inte mycket bättre. Oftast lögn och förbannad dikt. De djupaste hemligheterna grävs ner i tystnadens mörka rum.
Inte så Mikael Persbrandt.
Han berättar rakt upp och ner om vilket svin han egentligen är, eller har varit. Det är mer än stort. Vansinnigt stort. Och modigt till dumdristighet.
Författaren, Carl-Johan Vallgren, har skrivit ner Persbrandts hänsynslösa nakna berättelse. Det har Vallgren gjort alldeles utmärkt.
Det känns som om Mikael Persbrandt sitter rakt framför mig vid köksbordet och berättar om sitt stormiga liv i orkanens öga: från berömd skådespelare och filmstjärna, till avloppsrörets fulla skit.
Jag blir hänförd.
Läs boken.
Du vet inte om du ska skratta eller gråta.
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar