Amerikanska armén värvar svensk flygmalaj?

Det finns väl knappt någon människa kvar som minns, George Formby (1904-1961). Allmänt kallad Flygmalajen. 
Han var en brittisk komiker som lirade ukulele och sjöng. 
Vi barn såg Formbys filmer på söndagens spännande matinéföreställning under 1950-talet. Skrattade så vi skrek av lycka. Busblåste i våra avrivna 75-öres biobiljetter. Knaprade Trix, tablettasken för 25 öre. 
Flygmalajen tyckte vi ungar var jättekul. Mycket mer hade vi inte och skratta åt under 1950-talet, med atombombshotet hängande över oss. 
Där kunde en kort berättelse om George Formby tagit slut. Då dyker U.S.Army, gång efter annan, upp i mitt flöde på Facebook. 
Det är rena rama reklamhysterin från världens största krigsmakt. Då slår det mig plötsligt: vill man värva mig för få ordning och reda (Stefan Löfven) på stöket i Mellanöstern? Är världens mest krigstränade armé ute efter en vass svensk flygmalaj? 
Jag håller med. 
Lite magstarkt är det allt. 
Min popularitet som krigsman, flygmalaj vid F5 Ljungbyhed, nådde aldrig några större höjder. Visserligen flög J29 Tunnan, A32 Lansen, och J35 Draken, dagligen över mitt huvud, men ändå, liksom. 
Jag skötte mest kontoret ute vid förberedande krigsflygskolan (FÖFS, kallad): drog stenciler, tog emot permissionslappar och hämtade nybakade wienerbröd till befälens elvakaffe. Mina bakande damer bjöd mig alltid på några varma wienerbröd. Till detta serverade mina älsklingar iskall mjölk. 
Smaskens. 
Käk för en flygmalaj. 
Men U.S.Army är välkommen. 
Glöm bara inte ta med er nybakade varma wienerbröd, och den där iskalla mjölken, så ska ni se att vi fixar stöket i Mellanöstern-lätt om en plätt.
Bara ni ger fan i kurderna, så är jag nöjd.
Efter all jävelskap, år ut och år in, behöver denna trasiga folkgrupp få frid i sinnet. Vi börjar med lite varma wienerbröd. Det går alltid hem.