Plötsligt händer det.
Bara så.
Begriper inte alls något själv.
Glad?
Givetvis.
Ett rätt bra plåster på alla mina sår, måste jag nog få säga.
När jag tänker efter är det ofattbart att jag kunnat hålla igång bloggen sedan den 8 juli 2008.
Den har varit en färd med många allvarliga sjukdomar som velat sätta käppar i hjulet (rullstol, rullator), för mig.
Ska sanningen fram, har det många gånger varit en kamp med tangenterna. Det har funnits stunder då jag knappt sett själv vad jag skrivit.
Min otroliga hustru samt mina fina söner har fått se till, så inte gubbjäveln helt klappat samman och trasslat in sig bloggandets mysterium.
Jag vill också passa på tacka alla mina besökare.
Utan alla er, är jag ingenting.
I morgon eller en annan dag, tänkte jag berätta om hur det gått med min högra fot som hotats med sågen.
Det har och är en pågående kamp.
Tack vare bloggen, familjen och alla vänliga människor lever jag.
En gång journalist.
Alltid en journalist.
Tack.
Igen.
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar