”Jag är inte bitter”

I går kväll delades Stora Journalistpriset ut. Välförtjänta kolleger viftade med blomsterkvastar och prischecken. Det är dom väl unt. 
Själv har jag aldrig någonsin fått något pris för mina journalistiska bravader. 
Jag är inte bitter. 
Inte alls. 
Det har mest varit utskällningar från blodsprängda makthavare. Jag har ändå varit med i branschen sedan 1970. Skrivit om allt mellan himmel och jord. 
Det har förstås blivit mycket trams på vägen. 
Lättspytt, som det heter på journalistslang. 
Tramset har jag sedan utvecklat som bloggare till något av ett mästerskap. Numera skäller ingen ut mig längre. 
I stället är det så, att mina bloggläsare möter mig med stor uppskattning. 
Honung. 
Det fick man ytterst sällan uppleva som aktiv journalist.

Stora Journalistpriset kommer jag aldrig att få. 
Det finns nämligen ingen plats för trams...och årets bästa TRAMS-journalist blev...det skulle allt låta det. 
Jag är inte bitter. 
Inte alls. 
Nu hör det till saken, att skriva trams hör till något av det svåraste man kan ge sig på inom journalistiken. 
Krystat, komplicerat och obegripligt, fixar de flesta journalister skriva. 
Raka roliga rör, blir genast så mycket svårare. 
Det här problemet är välkänt för den som varit chef på en redaktion. 
Hur blir man då en duktig trams-journalist? 
(1)En fördel är att äga en nyhetsnäsa. 
(2)Det hjälper också att vara någorlunda beläst. 
(3)Kunna se kopplingar som ingen annan lyckas se. 
(4)Äga ett lätt anslag på tangenterna. 
(5)Våga misslyckas. 
(6)Inte minst måste du ha humor. Utan humor kan det bli dåligt trams. 
(7)Sedan gäller det att träna; skriva, skriva och åter skriva. 
Bloggen är min dagliga träningsrunda. Mycket trams. 
I bland blir det bra. 
I bland blir det mindre bra. 
Det bjuder jag på. 
Jag är inte bitter. 
Inte alls.
Grattis, till hela gänget här nedanför.