skip to main |
skip to sidebar
Det här är Inger. Hon står och pekar på skylten med gatunamnet, där hon bor med sin man Johnny.
Skymningsgränd i Lomma Hamn-området.
Ett vackert namn på en gatstump.
”Vi tycker mycket om det”, säger Inger och pekar på skylten.
Då avslöjar jag hemligheten.
”Det är jag och min hustru som hittat på namnet. Skymningsgränd”, säger jag och ler. Fiollåda.
Så här ligger det till.
I början av 2000-talet presenterades den väldiga ombyggnaden av Lomma Hamn. Här skulle olika etapper uppföras, ca 1300 lägenheter, bastanta villor, torg, kanalsystem m m.
Lomma kommun gick ut brett till allmänheten och efterlyste förslag på gatunamn till det väldiga projektet.
Jag och min hustru gnuggade våra geniknölar. Tänkte vackert och skickade 2002 in några namnförslag. Mest på kul.
Vi fick till vår överraskning med sex namn-se bilden här ovanför-och fick hederspris för besväret:
En gås från konsthantverkaren Anna Heij, samt en liten bok om Lomma i gångna vykort.
Nu har åren rullat på. Ombyggnaden av Lomma Hamn är inne i ett intensivt skede. Nya hus byggs hela tiden. Folk flyttar in. Lomma växer så det knakar.
Hur gick det då med våra gatunamn?
Jag gav mig ut på span och fann fyra som var på plats.
Inger och Johnny, en gång teknisk direktör på Sydsvenskan, är tämligen nyinflyttade på Skymningsgränd, ett av vårt namnförslag.
Det blev till en märklig känsla, att få se namnen på plats i verkligheten. Faktum är att jag och min hustru, har för alltid skrivit in oss i Lommas spännande historia.
Nu återstår två namn:
Hoddegränd och Sommargatan.
Vem vill inte bo på Sommargatan?
Vackert, så säg.
Dessa två återstående gatunamn, är snart nog också på plats. Jag och min hustru, Anna-Lena, är mycket stolta. Förlåt, men det måste få sägas.
Lycka till Inger och Johnny.
På Skymningsgränd.
I Lomma Hamn.
”Du kom till världen 1942. Världskriget rasade. Tyska soldater förfrös i Sovjetunionen. Japanerna intog Burma. Gunder Hägg slog världsrekord på världsrekord. I Skåne den kallaste dagen någonsin med -35 grader.
Mitt i allt detta slår du upp dina klibbiga ögonlock. Du blev snabbt den sötaste som fanns. Ganska lätt, för du var ensam som geléartad sylt på den svenska marknaden.
Jag åt dig redan på rostat bröd i slutet av 1940-talet. Jag var då endast några år gammal. Under hela min skoltid, tillhörde du morgonritualen vid frukostbordet.
Du blev lika viktig som mormors varma choklad, gjord på vatten. Chokladpulvret först utrört i socker och grädde.
Jättegott.
Fast jag doppade dig gärna, för då blev chokladen ännu sötare.
En dag började svenskarna resa utomlands. Då upptäckte man den beska engelska sorten. Snart hakade andra tillverkare på.
Det kom en barnvänlig skalfri marmelad som pressades ut som Kalles Kaviar.
Det kom jordgubbsmarmelad.
Det kom marmelad gjord på många andra citrusfrukter.
Marmeladkriget bröt ut.
Du vägrade ge upp in i det sista.
För att hänga med i utvecklingen tillverkades du med mindre apelsinskal i burken. Det hjälpte inte. Priskriget samt andra smarta marmeladgrepp tog knäcken på dig.
Nu finns du inte mer.
Findus i skånska Bjuv har definitivt plockat bort dig ur sitt sortiment. Det är sorgligt, men sant.
Du blev 71 år gammal.
Tack för att du fanns.
Jag saknar din otympliga burk som sköts i sank.
Vila i frid.
Calle Rockbäck"
FOTNOT: Läs mer om marmeladkriget. Klicka HÄR!
Tänk hur det kan sluta.
1939 invigdes Eternitens kontor i Lomma med flaggspel, vackra tal, blommor och blad.
38 år senare får företaget slå igen. Sveriges största arbetsmiljöskandal är ett faktum.
Den dödliga asbesthanteringen administrerades från kontoret på bilden. I guld stabilt tegel från Lomma.
Efter nedläggningen av företaget, fick kåken stå och förfalla i ca 23 år.
I juni 2011 kallades kommunhövdingen, Anders Berngarn och jag till byggnaden. Janne Josefsson gjorde ännu en asbestsväng till Uppdrag Granskning. Då höll byggnaden på att renoveras från grunden.
Och i går var jag där igen.
Denna gången var allt damm borta.
Det var bloggaren som höll på och damma igen.
Det här är Josefin. Hon är en välutbildad kiropraktiker som också erbjuder dry needling (akupunktur), kinesiotaping, gonstead, rehabilitering samt behandling av extremiteter såsom fötter, knä, höfter, axlar osv. Och massage.
Numera har det trista Eternitkontoret förvandlats till något av ett Hälsans Hus, med flera aktiviteter.
Nere i källaren huserar Josefin och Gud mig förbarme. Det var som hamna i en magisk härlig centrifug.
Josefin härjade med kroppens bloggskador, så jag blev alldeles yr i knoppen.
På torsdag är det tid igen för en ny omgång. Jag längtar redan.
Tala om kontrasternas hus. Det trista Eternitkontoret är ett minne blott.
Skönt det.
Den här bilden skickade min hurtiga granne ut på Facebook. Rita Heyworth förnekar sig aldrig. 33 grader i våra Täppor. Det är alltså hon som är där. Med ölglaset. Inte jag.
Annars andas man som i tropikerna. Snart genom ett sugrör, känns det som.
När jag tittade ut i min stekheta Täppan tjoade Rita:
"Rockbäck, blir det regn och åska? Kan jag vattna?"
Jag grunnade över läget i Kvarken. Alla larmrapporter med skyfall och åska över Lomma i kväll tycks slagit helt fel.
Just nu verkar det bli varken det ena eller det andra. Endast en tropisk natt med svettfloder.
Här får du mitt besked:
"Vattna! Glöm inte vattna Gubben också".
När Göteborg och Jönköping tycks dränkas i vatten, torkar Lomma samman.
Annars skulle jag i dag skrivit om en bloggares vedermödor.
I hettan.
Håll ut. Storyn kommer.
Ge mig bara en kall pilsner.
Den här bilden publicerade jag på bloggen rekordsommaren 2010. Det var före mobilkamerornas intåg i vårt mänskliga liv. Min termometer i Täppan slog i taket.
50 grader varmt!
Rekord för Lomma.
I dag läggs det dagligen ut otaliga bilder på Facebook med dagens temp. Folk älskar att berätta att ”just nu där jag befinner mig är det 25 grader varmt”.
När solen öser sin glädje över oss och stränderna i Lomma fylls till bredden med glada badare från när och fjärran, töms givetvis bloggen på sugna läsare.
Jag har full förståelse för att det är bra mycket roligare och guppa i böljan den blå, än att sitta och njuta av mina blogginlägg i en skuggig vrå.
Tomt. Fast ändå inte. Det finns trots allt några hundra besökare kvar på bloggen. Trots att jag tappat minst lika många för stunden.
Det är också tomt på badinlägg på bloggen. Orsaken är tämligen enkel.
Under fem somrar har jag skrivit om badlivet i Lomma. Jag har också publicerat otaliga badbilder.
Denna sköna sommar, känns allt detta som en tröttsam repris. Därför kör jag en sommar utan badlivet i Lomma på bloggen. Det får bli som det blir.
Vi får svalka av oss med en annan reprisbild från bloggens brokiga liv.
Julaftonsdoppet Anno 2010.
Tala om kontraster.
Landa. Gå ner. Ta mark. Fångad i flykten. Inte ens en sekund tar inflygningen.Klipper med vingarna. Snabbare än en propeller. Landningen många gånger säkrare än ett jaktplan. Eller en Boeing 787-8.
En vanlig liten gråsparv eller kanske en pilfink. Jag vet inte så noga. En pilfink har svartare hätta, så det kanske är en helt vanlig liten sketen gråsparv.
Men ändå.
Klassar ut allt annat flygtyg som en mänsklig varelse uppfunnit. Med hästlängder, om uttrycket tillåts, när det ändå handlar om en liten pippi.
När jag nu är en stadig pensionär sitter jag gärna i Täppan och matar mina små kära fåglar. Den här pippin är alltså på väg att landa mitt i frukostbordet. Där börjar det redan bli trångt. Inte ens en sekund av ett vackert litet liv.
Kan dagen börja bättre?
Knappast.
En av spelarna i det svenska EM-laget är jag speciellt förtjust i, nämligen Kosovare Asllani, 23 år.
Hon har en underbar teknik. Något av en oslipad diamant som kunde bli den nyckel som låste upp de tyska försvarsspelet.
I stället fick Asllani tjurrusa framåt tillsammans med Antonia Göransson, Lotta Schelin och den utomordentligt duktiga högeryttern, Josefin Öqvist. Det här upprepades under hela matchen.
”Framåt”, manade Sundhage och viftade med nävarna.
Därmed missade Pia Sundhage att använda sig av nyckeln till framgång som kunde gett Sverige ett lag i finalen den 28 juli på Friends Arena. Pia borde använt sig av Asllanis underbara teknik som släpande forward.
En kvinnornas Gunnar Gren som kunde servera Göransson, Schelin och Öqvist underbara bollar. Genomskärare, smörpassningar (minns också Jonas Thern), som öppnade upp det tyska försvaret.
I stället kom denna underbara tekniska spelare helt bort och sprang som hon jagade råbockar i ödemarken. Pia Sundhage valde i stället Caroline Seger i servitrisens roll.
Det gick inte alls.
Innermittfältaren gjorde ett utmärkt jobb, men sjönk alldeles för lång tillbaka. Hon SKA bara äga mittfältet.
Här finns också en helt avgörande brist. Caroline Seger äger inte på långa vägar Asllanis tekniska fötter. Det blev alldeles på tok för många chansbollar, för musketörerna längst fram att jaga på.
Tyvärr Pia Sundhage.
Du missade använda nyckeln som kunde blivit en Guldnyckel. Därför förlorade Sverige semifinalen mot Tyskland med 1-0. En helt onödig förlust.
Nu ska jag läsa Mats Olsson krönika i Expressen. Han kråmar sig alltid inför damlaget i fotboll.
Varför det?
Det här är Ingmar Norlén, 60 år. En flyhänt journalist från Arvika som skolat om sig till författare.
Numera ägnar sig Ingmar åt en form av underhållningsbranschens arkeologi. Det har hittills resulterat i fyra pärlor till böcker om storslagna män som tjusat och förtjusat den svenska allmogen i flydda dagar.
Två böcker om storljugaren, musikgeniet, sångaren, estradören, kompositören, galenpannan, tjuven m m, Johnny Bode. Det är en underbar läsning, om en man som gjorde precis vad som föll honom in.
I boken om, Calle Jularbo, gräver också Ingmar upp dragspelslegenden till sista tonarten. Det är både kul och förbluffande läsning om en man bland groggborden och otaliga kvinnoaffärer. Tyvärr har jag inte läst boken om Bertil Boo: ett liv i sång. Mannen som på sin tid var populärare än Måns Zelmerlöv är i dag.
Ja, ni förstår själva. Journalistisk arkeologi av bästa sort. Nåja, näst intill, i alla fall.
Annars är jag mest avundsjuk på Ingmar, för att han 1972 fick träffa rocklegenden, Bill Haley. Hemma i Arvika, av alla ställen. Sådant suger.
Nu är Ingmar Norlén i Malmö och svettas i hettan. På torsdag är det meningen att en minnessten av Johnny Bode ska avtäckas på Limhamns kyrkogård minneslunden. Det är där askan av en man som som förvandlade livet till en cirkus vilar i dag. Givetvis är Ingmar med sina djupa kunskaper om mästerljugaren på plats.
Tyvärr sätter min hälsa stopp för medverkan. Kanske lika så bra det. För festligheterna pågår hela dagen och avslutas på kvällen med middag på Savoy som Johnny en gång i tiden lurade på en julskinka.
Lillemor Dahlqvist som sjöng tillsammans med Johnny på klassikern, ”Bordellmammans visor”, framträder, bara en sådan sak. Kulturyttringar som faller förvånandsvärt många på läppen.
Egentligen är det är inte klokt vad Ingmar ställer till det med sina böcker. Johnny hade gillat det skarpt.
FOTNOT: Det är jag som monterat in Johnny Bode i bilden från minneslunden i Limhamn här nedanför. Ingen blir förvånad om Johnny pinglar från sin grav.
Den stora kvällstidningen, Expressen/KVP/GT, har blivit åldrande TV-stjärnors speciella språkrör. Först ut i söndags, Anne Lundberg, 47 år, som trumpetade ut sin rädsla inför framtiden:
”Ingen vill ha en gammal kärring”.
Så i går följdes det hela upp med, Stina Dabrowski som med sina 63 år redan passerat alla TV-stjärnors framtid. Stina har blivit det Anne är rädd för:
Utslagen av unga vackra och raska kvinnor som knappt lämnat blöjstadiet som Gina Dirawi, 22 år.
Till Anne och Stina kan jag bara säga. Ni tillhör de vackraste kärringar som jag drömmer om, men så är jag själv snart 67 år och en Gubbjävel.
Nej, jag vet. Det är ingen tröst, men ändå. En liten napp, i alla fall.
Förresten, jag har själv blivit kallad, ”Jävla kärring”, av en förbannad man i övre medelåldern. Det var efter något jag skrivit om på bloggen.
Jag blev så glad att jag förvandlade mig till en jävla kärring med stråhatt och allt, och lade ut bilden med storblommig klänning på bloggen.
Bilden blev rätt lyckad, tycker jag.
Vad annars ska jag tycka?
För Anne och Stina är det nu bara till att tagga ner med en räkmacka och ett glas vin. Ni båda ska veta att det finns så mycket annat roligt att göra i livet, än att vara en självupptagen TV-stjärna, tex en självupptagen bloggare. Japp, där satt den.
I sammanhanget får jag passa på och gratta en annan Gubbjävel som fyller 66 år i dag. Det är min kompis sedan minst 55 år tillbaka, Leif Georg.
Grattis polaren!
Låtvalet givet.
En pärla.
När alla andra svalkade sig i badet, satt jag under mitt parasoll i Täppan. Vårdade min nackspärr och bläddrade i gamla pärmar fyllda med artiklar som jag skrev för över 40 år sedan i tidningen Arbetet.
Plötsligt poppade det upp ett märkligt klipp som visar hur tuff den svenska arbetsmarknaden var en gång i tiden.
Filaren Henry Johansson firar sin 60-årsdag med släkt och vänner, kaffe med tårta. Då får Henry ett telegram från sin arbetsgivare, Stridsberg & Björck i Trollhättan.
Efter 37 år på företaget får han sparken på grått papper. På sin födelsedag. Ett sketet telegram från sin arbetsgivare. Tack och adjö i present.
Sorgligt.
Andra tider.
Ruggiga tider.
Nyare tider, men inte annorlundare journalistik.
Läste i gårdagens Kvällsposten om hur läkarna lyckades sy fast en avsågad hand.
Jag bläddrar vidare i pärmhögen med mina artiklar från en svunnen tid.
Plötsligt får jag läsa om Smögenfiskaren, Nils Karlsson, som inte bara fick handen utan hela armen avsliten. I tre delar. Nisses arm fastnade i vinschen. Panik. Dessutom långt ute till havs. Ordet dramatiskt räcker inte ens till.
På Uddevalla lasarett fanns på den tiden en helt otrolig läkare, Torben Tofte, då 45 år. Han sydde samman alla delarna av armen, så Nisse kunde återgå till fisket.
Inte nog med det.
Några månader senare fick Kungshamnsfiskaren, Håkan Viktorsson, också armen avsliten. Doktor Torben Tofte fick åter ta ta fram nål och tråd. Och lyckades igen.
Jag skrev alltså för 41 år sedan om samma typ av olycka som Kvällsposten slog upp stort i gårdagens tidning.
Inget är nytt under solen.
Märkligt nog fastnade filaren Henry Johanssons hemska avskedstelegram i mitt huvud.
Kan det bero på nackspärren?
FOTNOT: På den tiden var Gösta Axelsson, Uddevalla, min fotograf. Vi utvecklades till ett oslagbart team.
Sommaren för 46 år sedan var den här låten en superhit. Den tonade ut över Svea Rike från morgon till kväll.
Mats Olin som sjöng blev idolen som dansade en sommar. Han har inte hörts av sedan 1967.
I stället var det hans syster, Lena, som hamnade i Hollywood och blev berömd både sommar som vinter.
På YouTube fann jag sommarlåten. Packad med dåtidens baddräktsmode.
Se, lyssna och bli 46 år yngre.
I svart-vitt.
Så var det tid igen. En ny skada pga allt bloggande-nackspärr. Det är priset man får betala, och hålla i gång bloggen i 1835 dagar.
Och.
10 000 timmar!
En magisk gräns. Det är först när man tränat i 10 000 timmar som man blir virtuos på sitt instrument: antingen du spelar fotboll, spelar ett instrument, går på lina, bloggar osv.
Jag har alltså nått dit nu med bloggen. Jag har lagt ner mina 10 000 timmar och är alltså en virtuos på att blogga.
Fan tro´et. Det måste också till uppslag. Idéer. Plus mycket annat som inte går att räkna i tid.
Och så då bloggskador som kommer som ett brev på posten. Just nu har jag åkt på nackspärr-se bilden på löpsedeln.
Under resans gång har jag tidigare skrivit om mina bloggskador.
Den 12 februari 2009 berättade jag på bloggen om min första skada. Efter 400 blogginlägg drabbades jag av bloggskuldror. Ont värre. Thomas Andersson i Lomma gav mig massage och fixade till mig.
Den 16 juni 2011 efter 1281 inlägg skrev jag om att jag drabbats av musarm.
Stökigt.
Det tog sin tid. Musen stökade runt med mig.
Jag led och bloggade vidare.
Musen överlevde inte, men det gjorde jag.
Den 6 mars 2012 efter 1575 blogginlägg åkte jag på STUDENTARMBÅGE.
”Du har fått studentarmbåge. Slemsäcken svullnat. Kärlbristningar. Vilat på armbågen. På fel sätt under många år. Bloggat för mycket, helt enkelt, förklarade kiropraktor, Laszlo Halasz, på Ryggcentrum i Lund för mig.
Och i dag efter 2235 inlägg på bloggen, är det tid för nackspärr. Alltsammans är skitåkommor som man inte dör av. Visst gör nackspärr ont, men det är bara till att köra vidare.
Är man en virtuos efter 10 000 blogg timmar, så är man.
Det har varit värt alla uppräknade skador.
Roligaste blogg inlägget att skapa av alla 2235?
Jo, att min son Johan kommer ut med en barnbok, Magister Tutnäsa.
Efter det kan jag ta vilka bloggskador som helst, så det så.
Boken kommer ut i augusti, men redan nu kan du förbeställa boken om den sköna men tokiga, Magister Tutnäsa.
Klicka HÄR!
Jag fick den förnämliga tidskriften, Filter, i brevlådan i går. Tidskriften ger ut Etiopien fångarna, Johan Persson och Martin Schibbyes, bok om äventyret den 14 september.
Men redan nu bjuds vi läsare på en smakbit från boken, själva inledningen innan gripandet.
En dramatisk och märkligt detaljrik berättelse som mer påminner om ett manus till en actionrulle i Hollywood.
Det är inget fel i det. Hollywood kan faktiskt nappa och då är projektet i hamn med råge.
Rent journalistiskt är projektet däremot rena rama dårskapet. En Ding, Ding, Ding, Ding värld som jag slår fast i vinjettbilden som jag skapat. Alltså inte Filter.
Ingen normal journalist ger sig frivilligt ut på en ökenvandring på 20 mil i fiendeland. Dessutom tillsammans med gerillan.
Tunga marscher i sand under flera dygn. Äcklig mat med stor risk för att dra på sig dödliga sjukdomar. Vattnet tar slut. Törsten outhärdlig. Diskuterar om man kan dricka kiss osv.
De borde varit tränade som amerikanska elitsoldater, men är inte alls tränade för situationen, även om de framhåller det.
Bullshit.
Det är ingen hejd på allt elände i Ogadens ökenlandskap. Hela tiden rädslan att bli upptäckta av den etiopiska armens patruller som först skjuter dödliga skott innan frågan ställs.
Det är många gånger värre än Tin-Tin i Afrika, om mitt Herrskap förstår vad jag menar. Allt detta för att journalistisk scoop om Lundins oljefält på Afrikas horn.
Jag tänker på pressfotograferna som spändes fast längst fram på tanksen under Vietnamkriget. Allt för bilden.
Scoopet.
Och så dog man.
Johan Persson fotograferade också. Maniskt. Och så gick det åt helvete.
I boken kommer actionrullen att löpa vidare. Själva gripandet, fängelsetiden och frisläppandet. Men hjältar?
Absolut inte.
De misslyckades faktiskt med sitt uppdrag på Afrikas horn. Knäcket sprack som yrkesjargongen lyder.
Det blev ett helt annat knäck.
”Gossarna” tog inte snabbaste vägen till Hollywood, precis.
Lomma har fått en ny barnboksförfattare. Det är Johan Rockbäck, 36 år, på bilden till höger.
Jodå, mycket riktigt. Det är min son.
Får man vara en stolt pappa?
Ja, det får man allt vara. Hur mycket som helst.
Faktiskt.
Johan har i lönndom knåpat på sin bok om, ”Magister Tutnäsa”, under kylslagna mörka vinterkvällar.
En dag damp det ner ett bokmanus på mitt bord.
”Läs pappa. Jag har skrivit en barnbok”.
Jag läste och kiknade av skratt.
Johans berättelse om, ”Magister Tutnäsa", visade sig bli en fantastisk resa. Johan skrev med glöd och en enastående kreativitet, sida upp och sida ner.
Jag blev alldeles matt. Och glad, naturligtvis.
”Det här måste ges ut”.
”Det är redan på gång. Idus Förlag i Lerum, är intresserade ”.
Johan har varit med på min blogg många gånger. Ni känner honom väl.
För det mesta har det handlat om tokroliga stories.
Däremot är det första gången som Erika Palovaara är med. Det är Erika som fångat karaktären, ”Magister Tutnäsa”, på pricken med sitt ritstift. Erika Palovaara har alltså illustrerat Johans barnbok.
Jag måste säga att hon lyckats med emfas.
Mästerligt.
Om ni tittar närmare på bilden här ovanför, förstår ni varför.
Slår man samman Johan med brillorna och Erikas härliga självporträtt, så-simsalabim,”Magister Tutnäsa”, träder fram.
Barnens nya idol, sanna mina ord. Det kan knappast bli så mycket bättre.
Boken släpps av Idus Förlag i augusti, men redan nu kan du provläsa/förbeställa.
Du bara klickar på länken HÄR!
RENA CIRKUSEN I LOMMA
Cirkusnyhet:
Söndagen den 4 augusti kommer Cirkus Maximum till Lomma, vid McDonalds. Föreställningen börjar klockan 19.
Bengt Källquist firar i år 30-årsjubileum som cirkusdirektör och föreställningen har därför fått namnet Celebration.
Först "Magister Tutnäsa" och sedan en härlig cirkusnyhet. Dagen kan inte bli så mycket bättre.
Bara kul.
Rakt igenom.
Nej, nu får jag ta mig en kopp kaffe.
När Maud Olofsson var näringsminister löd hennes mantra:
"Alla ska ha jobb".
I Arlöv fick i alla fall brandmännen jobb, när Arbetsförmedlingen brann ner.
När jag kom dit i förmiddags pågick eftersläckningsarbetet.
Brandrök.
En brandman stod på taket med en brandspruta (översta bilden). Såg faktiskt farligt ut.
När jag drog upp den understa bilden, kunde jag konstatera att klockan slocknat ca 04.40. Om det nu kan ha någon avgörande betydelse i sammanhanget.
Av Arbetsförmedlingen fanns inget kvar. Brandlukten sökte sig t o m in på Burlövs köpcentrum en bit bort.
När elden är lös, gå ingen säker. Trist att skåda.
Bara det inte är en arbetslös som tröttnat och eldat upp hela rasket?
Det är alltid mycket lättare och förstå överslag i ett el-skåp eller en kvarglömd kaffebryggare eller en cigarettfimp eller vad dom helst, bara inte en mordbrand. Polisen utreder.
Läs mer om branden på Sydsvenskan. Klicka HÄR!
.jpg)
Inlägg
