skip to main |
skip to sidebar
”Tack för julklappen. Nu kan vi som bor i kommunen få göra både stort som smått”. Ja, någon måste tacka. Då gör jag det. Det är minsann inget skitgöra. Kommunens egen Tomte skriver själv på hemsidan; ”Två (hårda paket) nya toaletter till Lomma och Bjärred. Den kommunala Tomten rimmar också (nåja):
”När behovet tränger på
Hit du nu kan gå”
God Jul
från Lomma kommun
Därmed har Lomma kommun blivit landets första kommun som gett sina invånare DASS i julklapp. Vi fick minsann TVÅ skithus på raken. Det är till att vara frikostig.
Man ska vara glad över det lilla. Tala om smällkaramell.
Glad blev jag också över, ”Han med ögat”, vännen Peter som upptäckte, att bloggen i fredags passerade en milstolpe med inlägget ”Pärlan”. Denna dagen tickade 470 000 sidvisningar fram på bloggen. Tala om pärla.
Nu är det 2013 som gäller. Om hälsan står mig bi, kommer bloggen att passera över en halv miljon sidvisningar. Mäktigt.
Med 12 inlägg till kommer en annan milstolpe. Redan i januari blir det något av ett jubileum med 2000 (!) inlägg som jag totat samman sedan starten den 8 juli 2008. Enormt mäktigt. Faktiskt.
Fast det bästa 2013 spar jag till sist. Om någon månad eller så. Får jag uppleva mitt femte barnbarn.
Kan det bli bättre, så säg?
Årets Fest närmar sig med stormsteg. Nyårsafton. Det är mycket som ska fixas och donas. I min ålder går man absolut inte ut på lokal. Det gjorde man som en ung och glad garçon.
Man betalade överpris för dålig mat, drack gröna söta äckliga drinkar, dansade på krogens bord vid tolvslaget med rolig hatt på huvudet samt en cigarr i käften.
Numera är det hemmets lugna vrå som gäller. Festbordet dukat efter otaliga regler, serverat från morronsoffan i TV. Vi gör som Svensson gör. Säkrast så.
Det är nu som punkten ska sättas. Vad ska ätas, drickas och; ”Gustav! Slängde du hattarna vi hade förra året? Jag hittar bara några trötta trassliga serpentiner”.
Vi hastar ut bland alla andra svettiga människor som letar efter roliga hattar och serpentiner. För inte tala om det mest överskattade käket som tänkas kan. Pilgrimsmusslor.
”Gustav, köp pilgrimsmusslor. TV 4 säger att man ska ha det till råa grönsaker.
Blomkål har vi”.
För så har det blivit. TV:s morronsoffa har tagit över våra hem med sina proffskockar, florister, modedesigner m.fl. experter. TV har blivit Svensson, för landets befolkning. Har man tur, så har gästerna tittat på helt andra morronsoffor i helt andra TV-kanaler, fast den turen har man aldrig. För vem vill göra som Svenssons gör?
Därför jagar svensken de smaklösa pilgrimsmusslorna som förrätt. Ser över förrådet med eldvatten. Värmer upp med rester av glögg och julöl. Festtarmen rensas från grunden.
Själv spelar jag Sybarit, för att lära mig vett och etikett. Det kan behövas. En rejäl nyårsförkylning är på väg bosätta sig i det som en gång i tiden var en vacker kropp. Hur, var och när får man nysa?
Lycka till!
Ni andra.
Den finns äkta pärlor och så finns det oäkta pärlor av glas, plast eller annat otyg. Den finaste pärlan är naturligtvis den äkta som bildas inne i musslan.
Jag har snart publicerat 500 inlägg på bloggen i år. Det är rekord. Det tidigare rekordet är från 2009 med 471 inlägg. Årets skörd blir 100 fler inlägg än förra året. Det är möjligt att jag är galen.
Hur som helst så finns det både äkta pärlor och oäkta bland årets alla inlägg. Bra eller minde bra, vissa bloggpärlor dåligt gjorda av glas, plast, trä, keramik eller metall.
Det här är Ann-Charlotte Edgar. Hon är en äkta pärla. För en tid sedan ringde det på min dörr. Utanför stod Ann-Charlotte, log och höll upp en tidningssida.
Ann-Charlotte är journalist på Lerums Tidning som ingår i Alingsås Tidning. Den 1 december skrev jag på BLOGGEN om hur min journalistkarriär startade på just Lerums Tidning den 18 februari 1970 som tipsexpert. Detta uppmärksammades av Alingsås Tidning/Lerums Tidning.
Ann-Charlotte rev ur sidan. Åkte ner till Lomma, ringde på min dörr och överlämnade ”presenten”. Tala om äkta pärlor.
Sydsvenskan, Skånska Dagbladet och Resumé har skrivit om mig och mitt bloggande.
Men inget går upp mot att bli uppmärksammad av Alingsås Tidning/Lerums Tidning. Man skriver om att jag ställde till med en sensation. För snart 43 år sedan. Jag blir så nyårsglad.
Tack, Ann-Charlotte.
Hela Sverige har slickat i sig ”Foppa-straffen” från OS i Lillehammer 1994. Hela Sverige slickar sin tunga röd på svenska kungahuset. Varför har inte Zlatans makalösa mål mot England blivit frimärke? Målet har av de engelska tidningarna utsetts till världens vackraste fotbollsmål någonsin. Det svenska Postverket sover. Det gör man aldrig när det gäller kungahuset. Snabbt som ögat får vi slicka oss trötta på nya fräscha frimärken. Världens bästa Zlatan får vi inte slicka på. Rättning i ledet 2013. Hörde Postverket det?
En Lommafamilj som jag känner väl, firar jul och nyår i Karibien (Caribbean, fräckare på engelska). Tro inte jag är avundsjuk. Nej då, inte alls. De har slagit ner sin bopålar på den lilla ön S:t Lucia, med 173 000 boende. Klimatet är tropiskt men mildras av passadvindarna. Avundsjuk? Nej, för sjutton. I Lomma har vi frånlands-och pålandsvind på en och samma gång. I dag är det så mörkt ute att November känns som en ljusning. Den lilla skitön Lucia, har inte ens en regndroppe som vi i Lomma. I dag fick vi 10 000-tals svinkalla men uppfriskande droppar. Övriga Sverige lever i ett snökaos. Det är friskt och sunt. Mina vänner lever i svett, brännande sol och piraten Jack Sparrow lurandes bakom närmsta palm. Vem kan bli avundsjuk på ett sådant leverne?
På tal om palmer så tvingas mina kära vänner från Lomma, äta nationalrätten för folk med friska tänder. En paj gjord på kokosnötter. På bilden ser ni en sådan äcklig paj. Ni förstår. Jag är allergisk mot nötter. Jag får klåda i ögonen och så nyser jag ljudligt HÖGT. Dessutom har jag inga tänder, så det är en omöjlighet att bli avundsjuk på den maten. Men långa vita stränder med bad i det smaragdgröna 30-gradiga vattnet? Avundsjuk? Pyttsan. Vem fan vill bli uppäten av hajar? Nu ska jag gå ut i Täppan och sätta upp fågelholken som plötsligt fick vingar i den hårda blåsten och kilats fast i staketet. Det är livet. Ni får gärna bli avundsjuka.
Här har ni läkemedlet Emconcor som stoppar den norska värdstjärnan från att tävla efter hon fått hjärtflimmer. Jag är så säker på min sak att jag inte ens satt ett frågetecken i rubriken. Nej, ingen har bekräftat det för mig. Låt mig i stället förklara;
Jag har under de senaste åtta åren otaliga gånger drabbats av hjärtflimmer. Ofta har det blivit ambulans till akuten. Jag har också tagit mig dit för egen maskin. När det gäller hjärtat blir det gräddfil rakt in i det allra heligaste. Rätt omgående får man en rejäl dos av Emconcor (betablockerare) i sprutform. Vad jag förstår, får alla det. Det är här som Marit Björgens problem förstärks. Emconcor finns nämligen med på WADA:s dopinglista.
Med andra ord. Om den norska skiddrottningen skulle ställa upp i ”Tour de Ski” den 29 december, riskerar hon åka fast för doping. Alltså måste hon avstå från att tävla tills medlet gått ur kroppen. Av förklarliga skäl vill man inte ta några risker. Om inte sprutan med Emconcor hjälper mot hjärtflimret finns det ytterligare en väg att gå.
Kommer man in inom 48 timmar kan man bli elkonverterad på direkten. Du sövs och får några hundra volt i kroppen, så att hjärtat tickar rätt igen. Bilden här nedanför är från ett sådant tillfälle. Den lilla bilden med sprutor och annat hör också dit.
Det är jag som ligger på britsen och får mig en omgång. Marit Björgen kom in inom 48 timmar. Blev hon t o m eldkonverterad? Inget är omöjligt. Faktiskt.
Trist men sant. Stormen som med våldsam kraft drog in över Lomma på annandagen för 110 år sedan, tycks alla ha glömt. Dagens trista jubileum minns endast på denna blogg. Den översta bilden är från bloggen i oktober 2008. Jag och BG lyckades efter viss möda lokalisera i den frodiga grönskan, den ena av de tre minnesstenarna från stormen. I dag byggs här bostadshus. Värre än då. Den lilla bilden är Carma. Den äldre kvinnan dog som en direkt följd av stormens härjningar. Du kan läsa om hennes mörka öde på min blogg HÄR! Bilderna längst ner. På Fladängen blåste en båt upp på landbacken. Här finns i dag Fladängsskolan. Inte ens tegelbrukets väggar höll för krafterna när vattnets nivå steg med över två meter. Byn höll på att sköljas ut i Öresund. I dag är det som sagt var jubileum-110 år sedan. Inge minns det. Kommunen är tagna på sängen.
Det är alltså så här det slutar. De lackade paketens pappir, hemmapoetens hellre än bra rim, God Jul moster Karin, vackert inslagna paket med julsprakande papper, kryllade röda band-rakt ner i våra soptunnor.
Inte nog med det. De tindrande barnögonen har slocknat. Förväntningarna ett minne blott.
Mina tårar är inte långt borta, när jag står i vårt soprum och ser de översvämmade soptunnorna eller kärlen som det heter på modernt språkbruk. Julklapparna som för 12-20 timmar sedan fick barn att t o m kräkas av längtan efter tomten, är upprivna av hetsiga små fingrar.
Julpappret som många lagt ner sådan möda på, är ett minne blott. I trasor. Sopor. Inte värt ett skit. En gång vackra paket. Nu. Mög (skånska för skit).
Men som tur är finns det en dag i dag också. Den Stora Lek Dagen. Det är på juldagen julklapparnas innehåll ska testas; far doftar gott av nytt rakvatten, spel ska spelas, böcker läsas, lego byggas och mor hastar i väg och byter negligén:
”Tok-Frans där. Inte kan jag väl se ut som en slampa när jag ska sova”.
God fortsättning!
När jag var en liten gosse, bodde jag i en röd liten stuga med vita knutar. Till varje jul fylldes den lilla stugan av alla goda dofter som hör en riktigt God Jul till; julbaket med saffran och kanel. Sillinläggningar i alla dess former. Grisen, Per-Gusten, slaktad, styckad, mald till korv, skinkan fet och fin. De stöpta stearinljusen fladdrade svagt när mor i den lilla röda stugan med vita knutar, hastade förbi med bakplåten, fylld till bredden med julbröd som spred kummindoft.
På fönsterrutan en gnistrande stjärna av iskristall som bildats när kylan slogs tillbaka av värmen från den knastrande björkveden i gjutjärnsspisen, Husqvarna nr 26.
I den lilla kammaren som låg alldeles intill köket stod julgranen i ensam majestät. Det var den lilla röda stugan med vita knutar speciella julklenod.
Redan i maj månad valde far ut granen i storskogen. Det var då ungskotten började klippas bort. Efter allt putsande, under strävsamma månader, förvandlades granen från en vanlig gran till en julgran som barnen klädde med saker från skogen; tallkottar, grankottar, barkbåtar och bollar rullade av kåda. På hedersplats hängde far upp sin farfars gamla fickur med Gustav III:s monogram i urverket.
Vinden luktade malmedel. Man fick också ha en tröja på sig, för där var det alltid kallt som på hösten. Till höger på en längsgående stång, hängde sommarens alla kläder. Många med blommor på. Där fanns också en kortare klänning som storasyster inte fick ha för mor, för knäskålarna tittade fram. Det passade sig inte för en flicka från en liten röd stuga med vita knutar.
Till vänster tronade en stor medfaren blåmålad kista som far förvarade sitt julbrännvin i. På kistan stod bokstäverna J S K 1860 (Johanna Sofia Knapp). I kistan fanns också stoppade sockor, årgångar av Vårt Hem och Husmodern från 1930-talet, fars beredskapskalsonger, en sönderläst katekes med texten, ”Må Gud giva dig nåd”, en portmonnä med 2 kronor och 35 öre, några ljusstumpar, brev från morbror Bertil som emigrerade till Amerika och öppnade rakstuga i Chicago, ett yxblad och något ingen visste vad det var för någonting.
Till höger om kistan bakom ett trasigt nätfönster, fanns en stängd trälucka med ett gammalt inristat hjärta på. Där bakom luckan med sprucket gångjärn bodde Tomten.
När julaftonen närmade sig, brukade det komma svaga knackningar från luckan. Då satte barnen dit ett glas mjölk och en brödskiva med mosters sylta på. När kvällningen kom var glaset tömt och smörgåsen uppäten. Det tyckte barnen var mycket spännande.
Det var så livet gick till i den lilla röda stugan med vita knutar, när julen omfamnade mitt unga späda liv. Det var många år kvar, till Kalle Anka tog över julaftonen.
Jag längtar tillbaka till den lilla röda stugan med vita knutar. Minnena av barndomens jular är som en tatuering-sitter livet ut.
(Originalsaga av Calle Rockbäck)
Jag var på julmys i går kväll. Grannarna dukade upp till julens mysigaste korvgrillning med dricka i långa banor och så sjöng vi hellre än bra. Vi spann i kapp av julglädje. Och mycket riktigt dök Lommas egen Catwoman upp och förnöjde oss med sina katthistorier. Den här fantastiska kattmänniskan har på kort tid fångat in 12 (!) vilda katter utanför min dörr. Jo, ni läste rätt, 12 katter. Det finns med andra ord gott om vilda katter i Lomma. I alla fall i min omgivning.
Ingen katta har avlivats, utan Catwomen har förvandlat kattbusarna till någorlunda tamkatter. De har sedan placerats ut i kattälskande hem. Det är en enastående bedrift. Katt nummer 13 är på gång. Jag låter Catwoman vara anonym, bäst så. I stället avrundas inlägget med en av grannfruarna som värmde rumpan med värmen från grillen. Se där, det var ett riktigt äkta julmys.
Mammuten-boken jag aldrig får i årets julklappsflod. Fast först lite historia (Wikipedia). ”Mammuten härstammar från elefanten som för ca 3 miljoner år som sedan vandrade norrut från Afrika. De flesta mammutar dog ut i slutet av den senaste istiden”. I dag vet vi också att mammuten var ett enormt stor djur med jättebetar. Inget gosedjur precis. Nu kommer detta urtidsdjur att uppstå igen i form av Jörn Donners memoarer, ”Mammuten”.
Bara titeln på boken, får mig att rysa av välbehag. Fräckt så det förslår. Enorm till sitt omfång är boken också. Med sina 1078 sidor är den nästan i klass med bibeln. Räkna med att den här kolossen till memoarer kommer att vända ut och in på landets kulturskribenter. Landets kultursidor och andra sidor med, för den delen, kommer att svämma över. Jörn Donner som i sig själv är ett vandrande universitet, har aldrig passat in i de fina salongerna. Vi minns honom som en kedjerökande, svärande och krökande TV-personlighet.
Jörn Donners produktivitet i form av publicerade böcker, filmer-en Oscar för Bergmans ”Fanny och Alexander” som han producerade- TV-program, politiska karriärer m m, är enorm. Enbart kvinnoaffärerna är i mammut-klass. Cancersjukdomar osv. Därför har han helt rätt, valt att kalla sina memoarer för ”Mammuten”. Boken ges ut av Bonniers Förlag släpps i samband med att mammuten själv, Jörn Donner, fyller 80 år den 5 februari. Därför hinner jag aldrig få den i årets julklappsflod. En annan mammut, fast på ett helt annat vis, är Jane Fonda som fyller 75 år i dag. På bilden här nedanför kan ni se en annan 75-åring som tittar förundrad på Jane Fondas superkropp. Det är min älskade mormor som fyllde 75 år 1957. ”Det är något som inte stämmer”, kan tänkas både högt och lågt, mest högt.
Kan det visas bättre än så här. En bild på alla Lommas dagisbarn dansande runt kommunens storgran i Lomma under torsdagsförmiddagen. Julmusikens välkända toner smekte in alla småttingarna i deras färd mot FRAMTIDEN. Inte ett öga var torrt. För så är det faktiskt.
Allt tal om Mayaindianernas kalender som förutspår jordens domedag under fredagen, är givetvis sjufaldigt trams. Nu finns det faktiskt människor som tror på sådana sagor. Till alla er säger jag: titta noga på de dansande dagisbarnen i Lomma. Ni ser blivande samhällsbyggare och kanske t o m en och annan bloggare. Hipp! Det är allas vår FRAMTID, fångad på en och samma bild.
”Låtom oss bedja”
Jarl står och tittar ut över Öresund. Vintermörkret sänker sig sakta över Lomma. I fjärran röken från skorstenarna i Malmö. Till höger om Jarl har själva öppningen till badbryggan stängts av med en massiv port. Lika bra det, för på andra sidan är både badbryggan och stegen ett minne blott. Annat var det julaftonen 2010. Mina vinterbadande damer lögade sig i det iskalla vattnet, -2 mitt Herrskap. Nu har kommunen bestämt, att något roligt får man inte ha vintertid i Lomma. ”Här ska min själ ingen bada när det är vinter”! Omåttligt trist. TRÅKMÅNSAR!
Det är verkligen ingen skitsak att stänga av vinterbadet. Vi är många som är upprörda över ingreppet. Däremot har Lomma kommun i stället kostat på ett sprillans nytt skithus för de badande. Det gamla vid Lomma Centrums badplats från slutet av 1990-talet (inlagd bild) var otidsenligt. Bort som badbryggan och stegen för de som vill vinterbada. Däremot är det fritt fram och göra både stort och smått i den nya fina toan mitt i smällkalla vintern. ”I bland blir man inte klok på våra styrande”, säger en surmulen fröken Groda som numera ser ut som en julgroda bland alla julgranar som förhoppningsvis ska pryda gosiga hem i byn. Det har sina plågsamma stunder att stå staty eller vara vinterbadare i Lomma, sanna mina ord.
.jpg)
Inlägg
