skip to main |
skip to sidebar
Låt hjärtat va me
allt du gör beror på de
när du tycker nånting kommit på glid
ja, då är det tid att le.
Den populära texten sjöng, Sonya Hedenbratt 1969, i det populära TV-programmet, Jubel i busken.
Succé.
Vi sjöng med i stugorna.
Det var samma år som vi gifte oss.
Därför firade vi igår 50 år som gifta.
Då-1969-var det bara jag och min unga hustru, Anna-Lena 20 år, i vår egen obefintliga familj. När vi nu, 50 år senare, samlades på Slaktaren i Lomma för en lysande middag, oslagbar köttfrossa och mer därtill, var vi elva personer med vuxna barn, respektive samt barnbarn. Utan Anna-Lena och mig, hade bordet varit tomt.
Vi tittade på varandra och, ja, det var tid för det där leendet som Sonya Hedenbratt sjöng om. Det är faktiskt inte många som når fram till Guldbröllop: cirka 50 000 par gifter sig varje år. Mer än hälften slutar med skilsmässor.
Sorgligt men sant, enligt SCB.
Ytterst få når fram till Guldbröllop. Vår Herre tar hem folk på vägen, om Herrskapet förstår vad jag menar.
Receptet?
I vårt fall var det jag som gasade. Anna-Lena bromsade. När jag sedan drabbades av en radda dödliga sjukdomar, var det Anna-Lena som gasade samt drog med mig som förvandlats till en bromskloss.
Men framför allt.
Låt hjärtat va me...så blir man till slut allt i ett.
FOTNOT. Ja, det är vi på bilderna. Håll till godo. Kärleksblicken på bilden här nedanför. Tagen från en helicopter. Bara en sådan sak-på väg högt upp i det blå.
Jag har i många år haft den vilda tanken, att gifta om mig med hustrun, när vi firar guldbröllop, alltså 50 år som gifta.
Mina planer för omgiftet har varit, Elvis Presley Wedding Chapel i Las Vegas, USA. Bara som en kul grej.
Inget annat.
Kostar allt från några tusenlappar till hur mycket som helst. Någonstans i ceremonin kommer det in en Elvis Presley imitatör och river av några heta Elvislåtar. Det är här som mitt problem infinner sig.
Eftersom jag är ett original-Elvis-fans från 1950-talet, är jag övermåttan trött på alla usla kopior av Elvis Presley som i mer än 40 år plågat världen.
Usch, jag hatar det.
Det finns bara en Elvis Presley.
Min idol som dog 1977, endast 42 år gammal.
Punkt och slut.
Det blir alltså inget Las Vegas.
Hustrun kan andas ut.
(det gör hon, med råge)
Sedan hade ändå min hälsa satt käppar i hjulet. I stället blir det en intim familjemiddag på guldbröllopsdagen den 30 augusti.
Det räcker och blir över.
Hemma i Lomma.
Utan något tramsigt omgifte.
Farväl alla usla Elvis-kopior!
Sedan starten den 8 juli 2008, har jag producerat 4519 inlägg på bloggen. Det är en enorm produktion om tusen olika saker i vår oroliga värld.
Under dessa år har jag upplevt en omstörtande verksamhet på nätet. Då 2008, var jag tämligen ensam Lommabo som dagligen publicerade mig.
Visserligen fanns Facebook, om än i liten skala. Det ansågs, mer eller mindre, som en slasktratt av journalister och finare folk.
Den nya tekniken som stormade fram, mötte kraftigt motstånd i portgången. Under tiden etablerade jag mig som bloggare.
Min blogg fick efter några tröga månader, ett allt större genomslag över hela riket. Världen med, för den delen.
Mysteriet med alla språk löste Google translate på ett kusligt effektivt sätt. Namnet Lomma spreds faktiskt som en löpeld över hela världen. Jag hade besökare in på bloggen från alla omöjliga möjliga länder.
Min förvåning stor.
Ett tag kändes det nästan som för mycket.
Av bara farten startade jag tillfälligtvis upp ännu en blogg. En olympisk blogg som enbart skrev om OS i Peking 2008.
Jag följde tävlingarna slaviskt.
Dygnet runt.
Fotograferade med digitalkameran lopp, höjd, kast mm, från min TV. Skrev i ett rasande tempo och ut åkte allt på min OS-Blogg. Ofta var jag före tidningarna i min riviga ivriga rapportering.
Bloggen blev en succé. Jag var liksom ensam herre på täppan. Det var vansinnigt roligt. Samtidigt höll jag igång min ordinarie blogg. Hur jag klarade av detta, är en gåta, men det gick.
Efter några år slog Facebook och sociala medier igenom. Medmänniskor skrev och tyckte om allt mellan himmel och gjord.
Jag fick ändra inriktning på bloggen. Det blev allt mer om Lomma. Mindre omvärlden. Rätt trist, faktiskt.
I dagarna har jag skaffat en ny stationär dator. Mitt bloggande har under resans gång knäckt tre datorer.
Några pengar har jag inte tjänat. Plånboken blivit magrare. Jag får skylla mig själv, för jag har tackat nej till alla annonser samt annan skit som erbjudits mig. Jag vill stå på mina egna ben. Det har jag lyckats med.
Stolt över det.
Nu håller jag dessutom på lär mig ett nytt bildbehandlingsprogram. Det är som lära sig lira fiol.
Därför är det tyst på bloggen.
Jag har tappat lusten.
Förhoppningsvis bara till efter den 4 september. Ska justera en hjärtåkomma som gör mig jävligt trött.
För övrigt är detta blogginlägg nr 4520.
Vi hörs när strängarna låter som de ska.
FOTNOT. Enligt mätningar på Google för några år sedan, hade över 15 miljoner varit inne på Calle Rockbäcks Blogg. Tack för att ni finns.
Malmö FF gjorde en helt godkänd insats borta mot Zrinjski , från Bosnien-Hercegovina. MFF åkte ner till Europa League-matchen för nolla: Varken släppa in något mål bakåt eller sätta full fart offensivt.
Möjligen om slumpen spelade in, göra ett mål framåt och helt döda matchen. Vinsten med 3-0 hemma på Malmö Stadion blev till en stabil ryggrad.
Framåt fanns inte på kartan.
I verkligheten blev det som bestämts.
Bakåt.
Defensivt tänk från Röslers hjärnverkstad. Veteranerna, Lasse Nielson, Rasmus Bengtsson och Behrang Safari blev en bakre lyckad treklöver.
En ljusblå effektiv mur.
Målvakten, Jonas Dahlin, tog hand om bollar som slank igenom. Zrinjskis straff kändes som ett tröstmål.
Feldömd.
”En situation som inträffar många gånger under en match. Knappt ens en lätt knuff i ryggen. Motståndaren faller lätt. Nej, det var ingen straff,” som Jonas Olsson förklarade i Viasat play som expertkommentator.
Markus Rosenberg gjorde för övrigt ett styvt jobb bakåt han också. Kom det inga bollar framåt, gick han ner och blev en extra städgumma.
Den enda kritiken jag har att komma med, är att MFF vårdade bollen slarvigt. Där är en bit kvar att jobba med.
Annars var det som en träningsmatch. MFF fick kitta samman försvarsspelet. Det kan behövas i nästa omgång.
Då väntar Bnei Yehuda från Israel.
Kan bli hur lätt som helst.
Kan också blir hur svårt som helst.
MFF börjar hemma på torsdag i nästa vecka, men först Falkenberg på söndagi allsvenskan. Då får tränaren, Rösler, lägga alla defensiva tankar på hyllan. Det är full fart framåt om gäller. Vinst en nödvändighet.
Det finns mycket man inte har en aning om. Av en händelse sprang jag på den första framtagna miljövänliga tandborsten.
Hos tandläkaren, naturligtvis.
Jag har för vana köpa mig några billiga tandborstar vid sådana besök. De normala av hårdplast.
Vid mitt senaste besök hos Folktandvården i Lomma fanns inga normala till försäljning. I stället erbjöds jag köpa världens mest miljöanpassade tandborste för 25 kronor. Framtagen av ett svenskt företag.
Sverige jobbar på ligga i framkanten med miljöfrågorna. Här var ytterligare ett exempel. Plasttandborstarna ska bort. In med tandborstar av bambuskaft och borstet av BPA-fria nylonstrån.
Poängen med den kombinationen är att allt är återvinningsbart. Nu har jag testat denna unika skapelse.
Hur funkar tandborsten?
Bra, måste jag nog få säga.
Ingen större skillnad. Möjligen i mjukaste laget. Fast det är tycke och smak efter vilket tandkött du bär på.
En annan fråga jag ställer mig, är hur länge skaftet av bambu eller engelska bamboo som låter fräckare, håller samman?
Plasten vet vi håller in i evigheten, men bamboo som är pandornas favoritkäk, kanske ruttnar samman som en åldrings kindtand.
Vem vet?
Jag har i alla fall börjat resan med min bambutandborste.
Vi får avvakta med svaret.
Det finns bara en väg för regnet att ta sig in över Lomma. Nämligen den krokiga vägen från Hylliekroken, sydväst (ungefär) om Malmö.
När himlen söder om Lomma tornar upp sig som en blåfrusen val, vet vi vad klockan är slagen: regn från Hylliekroken som slickar Lommabukten i Öresund.
Om samma fenomen kommer in från Öresund norr om Lomma. Då klarar vi oss. Det blir alltid Landskrona och Helsingborg som får ovädret.
Tro mig.
Jag vet.
Jag har nämligen varit granne med Öresund i 32 år. Alltså studerat fenomenet på nära håll under många år.
I förmiddags-tisdag- såg jag hur det började torna upp sig från Hylliekroken. Ni vet, den där blåfrusna valen.
Bestämde mig för möta regnet.
Tog min el-skoter.
Körde över stock och sten (nåja) och kom fram till randen av Lommabukten i Öresund-se bild här nedanför. Där möttes jag av den första regndroppen som drog med sig ett ösregn in över Lomma i timmar.
Hylliekroken går alltid att lita på.
SMHI har ingen aning om denna krokiga väg med regn till Lomma. Tja, nu vet ni det. Inte mycket att bli lycklig över, men ändå.
Alltid något.
Jag vet.
Jag gör mig skyldig till ett majestätsbrott, när jag ifrågasätter legendens insatser i årets allsvenska. Det är till och med värre än svära i kyrkan. Många MFF-supportrar sätter ölen i vrångstrupen.
Frågan måste ändå ställas: är MFF-legenden, Markus Rosenberg, ett sänke för klubben i allsvenskan?
I de senaste fyra allsvenska matcherna har Markus i Sydsvenskan betygsättning fått 1-1-2-1. Tvåan en pinne för mycket.
Resten helt rätt.
Underkänd.
Stjärnan har med andra ord inte levererat. Därför har klubben, mer eller mindre, havererat i ett hav med oavgjorda matcher samt fem (!?) raka straffmissar. Vattenbärarna till Markus som Strandberg, Antonsson och Molins, blivit osäkra.
Allt ljus på mig som Edvard Persson alltid krävde.
Ett typexempel är söndagens match mot Häcken (1-1). Molins kommer med god fart med bollen in i straffområdet. Läget för ett eget avslut lysande. Då väljer Molins söka en misslyckad passning till Markus Rosenberg.
Just det agerandet har varit en ledstjärna faktiskt under hela säsongen. Även under förra säsongen.
Fråga Carlos Strandberg som lånades ut till Örebro SK.
Markus Rosenberg är guld värd i de internationella matcherna. Då tänder 37-åringen till. Det är kul lira boll igen. Harvandet i allsvenskan mindre kul.
Nu är det sagt.
Många har tänkt tanken, men igen har vågat ryta till.
Jag blev alltså musen som röt.
Jag fick min första dator i hemmet i mitten av 1980-talet. Tidningen kom med underverket. En IBM. Stor som svalde stora delar av skrivbordet.
Poängen med dåtidens datorer var en ultramodern skrivmaskin. Det gick lätt som en plätt att skriva. Texten växte ledig fram i den lilla datorrutan. Det gick lätt som en plätt ändra eventuella felskrivningar i texten.
Ett rent manus.
Tyst var den också.
Inget skrammel som med grön Halda, skrivmaskinen. Trolleri, tyckte vi journalister. Ett minne blott var tipp-ex. En vit färg som målades över felaktig skrivmaskinstext, så ett nytt ord eller bokstav kunde skrivas in.
Kunde bli ett tidsödande arbete. Det gällde också spara hem texten. Det glömde författaren P O Enquist. En hel roman gick upp i rök.
Det var dåtidens datorer.
Något Internet ännu inte uppfunnit.
Texten fick fortfarande ”rytas” in till tidningens mottagning. Dåtidens dator för 45 000 kronor var, kort och gott, en skrivmaskin.
Punkt och slut.
Åren gick.
Datorerna utvecklades i rasande takt. I jämn ström byttes datorerna ut till nya tekniska underverk.
Fast åldern, mitt Herrskap, efter några år blev den stationära datorn segare än sirap. Där står jag nu.
Om jag ska fortsätta med mitt bloggande måste nytt köpas in.
Smartphone då?
Ja, då blir det kattskit av bloggen.
Måste ha professionella verktyg.
Nu när jag sitter fast i ett hav med sirap, grunnar jag väldigt över framtiden. Därför kan det framöver bli tämligen magert med inlägg på bloggen.
Bara så ni vet.
Fast skam den som ger sig.
Man har väl varit med förr.
Resan från leksakståget, Thomas, till Hitlers pansartåg, kan tyckas vara både lång och omöjlig. Det är den inte.
Resan tog cirka 13 år.
Varken mer eller mindre.
Sedan stod farfar med barnbarnet och vinkade av Hitlers monstertåg. Här fanns precis allting som skulle ge Hitler en så bekväm resa som möjligt. Säkerheten inte minst. Beväpningen komfortabel.
Borta var sagans värld med det gulliga blåa tåget, Thomas. Nu kastades vi in i ond, bråd död, med en galen diktator som gapade och skrek åt folkmassorna.
Barnbarn verkar växa upp snabbare än mina egna barn gjorde. Det var inte länge sedan vi kröp omkring på golvet med Tåget Thomas, gossen och jag. Ett litet blått charmigt populärt leksakståg med en glad Thomas i fören.
Barnbarnet växte upp i raketfart, verkade det som. Plötsligt en dag fyllde ynglingen 16 år. Tåget Thomas ett minne blått.
Vi bänkade oss och såg Hitlers Steel Breast på Netflix.
Vuxenfilm.
Här kan vi tala om ett monstertåg. Barnbarnet har som farfar fastnat i andra världskrigets fasansfulla historia.
Vi män har en märklig förmåga sugas in i galenskapen. Vi får liksom aldrig nog av detta förbannade krig.
Det kommer ständigt nya filmer och dokumentärer.
Måste ses.
Barnbarnet är snart vassare än farfar på kriget.
Tåget Thomas tuffar vidare i all stillhet, på jakt efter nya småttingar att förföra. Hitlers tåg tuffar vidare på film.
Det är vi tacksamma för.
Allt kändes som en två sagoberättelser.
En fin saga och en saga fyllt med ondska.
Städar Kristina bort sommaren nu?
Nej, det får vi verkligen inte tro.
Jag skrev på bloggen om Kristina som varit Lomma kommuns evenemangskoordinator för Dansveckorna på Amfiteatern i fagra Lomma.
Det var den 10 juli.
Tre veckors dans stod på programmet. Då monterade Kristina och hennes medhjälpare upp dansbanan, lampor, tält och annat.
”Vi kommer med sommaren,” sa Kristina den gången till mig.
Bad om minst lika vackert väder som förra årets sväng om under tre veckor. Vädret blev ”nästan” lika så bra. Inte riktigt den ökenhettan som sommaren 2018, men ändå. Det verkar ha fugerat till belåtenhet.
Det var fjärde sommaren på raken.
Blir det nya Dansveckor nästa sommar?
”Det vet vi ännu inget om. Det får vi se”, svarar Kristina hemlighetsfullt.
Möjligen har då Lomma kommun fått loss pengar till den renovering som Amfiteatern, så väl behöver.
Det projektet verkar så här långt fått stanna kvar på ett kommunalt papper.
Rock on!
När jag i augusti 2017 som ny ägare till en el-skoter, på grund av allvarliga gångsvårigheter, genomförde jag en test av diverse inrättningar i Lomma. Helt enkelt hur tillgängligheten fungerade för en handikappad person i diverse allmänna lokaler. Allt redovisades öppet och tydligt på bloggen.
Bäst Systembolaget tätt följt av Coop.
I särklass sämst den inbyggda bankomaten vid Centrumgatan i Lomma. Utan min hustrus hjälp, hade jag suttit fast där än i denna dag. Bankomaten vid Centrumgatan är en fälla för en handikappad person.
I går-fredag-skrev jag om bankomaten vid Centrumtorget. Displayen nästan helt omöjlig läsa av. I alla fall i fullt solsken. Inte mycket bättre ändå. Inlägget väckte stort intresse med hundratals besökare.
Någon skrev in en kommentar på Facebook. Två förtjusande kvinnliga vänner såg direkt lösningen på problemet.
Jag rekommenderas gå runt hörnet till en bättre automat. Bankomaten vid Centrumgatan på andra sidan byggnaden.
Lätt att tipsa om, när man själv inte är handikappad i behov av hjälpmedel. Bilden i mitten från augusti 2017. Jag sitter fastnitad i Bankomaten. Rätt stressigt, vill jag lova.
Läs hela blogginlägget från den 29 augusti 2017 HÄR!
Här står vännen Flax och försöker ta ut pengar från bankomaten vid Centrumtorget i Lomma. Det är ingen lätt uppgift.
Sällan har väl svordomarna ekat så massivt mellan torgväggarna över en bankomat. Det går nämligen från knappt till inte alls att läsa av skärmen.
Ligger solen på är det helkört.
Sitter du i rullstol eller annat hjälpmedel är du så att säga redan sänkt. Bankomatens gråa skärm visar enbart, just det, en grå skärm.
Med andra ord.
Helt värdelöst.
Du ser ingenting.
Inte ens polisen fixar bankomaten.
”Nej, jag har själv upplevt problem med bankomaten. Den är inte alls bra,” säger Lommas sheriff till mig.
Jag gjorde slag i saken.
Anmälde bankomaten till Bankomat AB:s kundservice. En rar dam lovade mig att genast skicka över en tekniker, för se över problemet.
Jag bad samtidigt, att bankomaten vid Centrumtorget i Lomma behövde putsas upp. Den ser inte alls inbjudande ut med allt sitt kladd.
Vi får väl se hur det slutar.
Moderaten, Emma Ahlström Køster, 32 år, leende ansikte dök upp inför allmänheten, för första gången från en husvägg vid Centrumtorget i Lomma. Det var inför valet i höstas. Hon stred för en plats i riksdagen, men hamnade som ordförande för Miljö-och byggnadsnämnden i Lomma kommun.
Sedan dess har hon med ett brett leende spöat alla andra lokala politiker i Lomma med hästlängder på de sociala medierna.
Människan är överallt.
Alltid med ett stort och härligt leende som om livet, precis nu, är det bästa som finns. Jag blir så glad, när jag ser hennes glada nuna dyka upp, än här och än där.
Av bara farten har hon startat en privat musikskola i kommunen. Lägg till en massa andra aktiviteter. Allt och litet till, redovisas på de sociala medierna.
Hur denna, minst sagt, glada kvinna hinner med sitt familjeliv är för mig en gåta. Jag har bara träffat henne en gång. Ett kort möte.
Det var då jag upptäckte hennes leende. Blev också avundsjuk på hennes vackra tandrad. Något att sukta efter för en 70-åring.
Moderaten, Emma Ahlström Køster, är en av de få kommunalpolitikerna i Lomma kommun som verkligen sticker ut.
Ja, hon är numera tämligen ensam. Sedan hurtfriske, Anders Berngarn, gick i pension blev allt gråare och tristare. Efterträdaren på kommunalrådsposten, Robert Wenglén, känner inte många till. En tämligen anonym herre.
Tur då vi har Emma.
Här nedanför hur det såg ut på bloggen, då Emmas leende debuterade från husväggen i höstas. Vilket faktiskt retade upp socialdemokraterna.
Jo, ni läste faktiskt rätt.
Det är inget att skratta åt.
.jpg)
Inlägg
