Hallå Hasse Andersson! Här har du din fakir

Jag satt och tittade på det mysiga TV-programmet om och med Hasse Andersson. 
Hasse rev av den ena låten efter den andra som han skapat. Äkta skånskt country. Läckert. Plötsligt berättar han om sin marknadsvisa. Texten hämtad från ungdomens vilda år när Hasse lirade på Kiviks marknad. 
”La Pari hette en varité. Det var strippor och fakiren Mr Swing. Han kallades djävulen i den röda slängkappan. 
Där klack det till i mig. 
Hasse syftade på fakiren Kjell Swing. (texten fortsätter efter bilden)

När min blogg knappt var en vecka gammal den 15 juli 2008, lade jag ut en efterlysning på fakiren. 
Jag hade blivit intresserad av fakiren Kjell Swings öde och äventyr. Det gick de mest otroliga rykten om honom. 
Det senaste var att han omkommit i en brand i Hudiksvall samt många andra bisarra historier. Vad var sant? 
Vad var myt? 
Levde den internationellt berömde fakiren fortfarande? (texten fortsätter efter bilden)

Det blev ett enormt genomslag. En man ringde t o m från Finland sent en kväll och berättade om sina möten med fakiren Kjell Swing. 
Så där höll det på. Det blev ingen riktig ordning på någonting. Uppslagen otaliga. Fakiren var som uppslukad av jorden. 
Vilket skulle visa sig äga sin riktighet. 
För den 11 januari 2009 kunde jag på bloggen t o m visa upp fakirens grav på bild i bloggen. Efter det blogginlägget hörde anhöriga till Kjell Swing av sig. Hans tidigare fru i Blekinge skickade t o m över bröllopskortet. 
Det blev ännu ett blogginlägg med sorgkanter den 31 januari 2009. Nu också med polaren Cornelius Vreeswijk (1937-1987). 
Själva livet blev tuffare än livet som fakir. 
Kjell Swing låg död i sin etta i Malmö i en hel vecka innan han upptäcktes. Utfattig. Socialen fick betala begravningen. 
Så Hasse Andersson, läs mina blogginlägg om fakiren Kjell Swing. Då får du hela den fantastiska storyn om mannen du mötte en gång på Kiviks marknad.  
Det blev inget guld och gröna skogar för mannen du lärde känna en gång i tiden.
FOTNOT. Den 15 juli 2008. Klicka HÄR! Den 11 januari 2009. Klicka HÄR!. Den 31 januari 2009. Klicka HÄR!

Miljardärson slår världsrekord i familjens svarta får

Min sömn blev sönderhackad i natt. Nej, jag räknade aldrig några gulliga får. I stället var det ett sällsynt komplicerat och livsfarligt svart får som höll mig vaken. 
Den senaste tiden har jag fördjupat mig i historien om Robert Durst, 72 år, från en av Amerikas rikaste familjer. 
Durst-koncernen är god för närmare 40 miljarder svenska kronor. Äger mängder av Manhattans finare fastighetsbestånd. Förvaltar också Nya World Trade Center i New York. Robert Durst är också huvudperson i HBO:s lysande kriminaldokumentär "The Jinx: The life and deaths of Robert Durst". Där erkänner han också morden på tre kvinnor. 
En av dessa är hans fru som försvann spårlöst 1982. En annan är vännen Morris som han 2001 också styckade i 20 delar. 
Så där håller det på. 
Här kan vi verkligen tala om familjens svarta får. 
Världsrekord. 
Stjärnadvokater har sett till att denna seriemördare gått fri från straff?! 
Just nu sitter han bakom lås och bom i New Orleans, gripen för vapenbrott m m. 
Riskerar livstids fängelse men kan komma utlämnas till Los Angeles och dömas till döden för ett annat mord år 2000. 
Det finns också starka misstankar om många fler kvinnomord. 
Lillebror Douglas som ansvara för den framgångsrika koncernen i dag, försöker nu frysa storebror Roberts tillgångar. 
Därmed skulle han inte kunna anlita stjärnadvokaterna. 
En märklig poäng i sammanhanget som jag själv upptäckte är den här. 
Hans farfar, skräddaren Joseph Durst (1882-1974), kom som fattig invandrare till New York 1902 med tre dollar på fickan. Han grundade sin förmögenhet genom att tillverka klänningar som blev mycket populära. 
Barnbarnet Robert har som genom ett märkligt sammanträffande, haft en förkärlek att klä ut sig till kvinna. En gång t o m som dövstum kvinna. 
Robert Durst, världsrekord i den udda grenen familjens svarta får, förstörde alltså min nattsömn. 
Det är nämligen ingen hejd på galenskaperna. 
Jag får nog ta mig ett glas kallt vatten. 
Bilden här nedanför är från mars i år, då han greps i New Orleans. 
Han verkar trots allt vara vid gott mod.

Årets Superkommun: LOMMA!

Jag citerar direkt från kommunens hemsida: Lomma kommun är utnämnd till Årets Superkommun i Götaland av Dagens Samhälle. 
Kommunens egen Superman eller som vi som varit med säger, Stålmannen, kommunhövdingen Anders Berngarn, trumpetade själv ut nyheten via dagens telefonhytt, Facebook, straxt före midnatt. 
Grattis till oss själva säger vi väl då. 
Vad det här betyder för kommunen i framtiden endast Stålmannen vet. 
FOTNOT. Läs mer om det på kommunens hemsida. Klicka HÄR!

Lösskriget i Lomma

Bladlössen är väl inte direkt några luspudlar. Det känns ändå rätt kalla angriparna för luspudlar. För riktigt fula kräk är de allt. 
Är det inte rosorna som angrips, så är det någon buske. 
För egen del krigar vi varje år mot luspudlarna som invaderar vår jasminbuske. Striden är alltid förlorad redan från början. Trots en miljon tips om hur man ska få bort otyget. (texten fortsätter efter bilden)

Du kan klämma ihjäl dem med fingrarna. Rätt så grymt och äckligt, faktiskt. 
Såpvatten, säger någon. Blanda i lite rödsprit.
Vi har nog tömt halva Höje å, men inte fan hjälper det.  Jo, för stunden. Bör även testa med rödsprit.
Vill man höja stridsmoralen kan man också kväva/dränka lössen i en hink med såpvatten. Något joxigt. Det gäller också få asen att gapa. 
Du kan gå loss på busken med vattenslangen. 
Vedaska, säger andra. 
Vem har ved i dag? 
Till slut nyckelpigan som aldrig finns på plats när den behövs. Pigans larver har nämligen bladlössen som favoriträtt. Ungefär som oxfilé. 
Själv testar jag årets krigföring med att nypa av de angripna topparna. 
Lomma! 
Here i come. 

Plastpåsen

Egentligen är det inget märkvärdigt alls med en plastpåse. Den har sedan urminnes tider, känns det som, varit en frälsare för oss konsumenter. 
Fast en gång i tiden var en plastpåse hårdvaluta i det kommunistiska paradiset, Sovjetunionen. 
Därför var jag laddad med plastpåsar när jag besökte Novosibirsk 1978. 
Kunde det bli ett byte? 
Plastpåse mot en balalajka? 
Jag hade inte mer än lämnat mitt hotell förrän jag omringades i snömodden av en hord surrande människor. 
En yngre man som presenterade sig som student talade lite engelska. Jag förstod att han var förhandlaren. 
Jag slet upp mitt triumfkort; en tre liters plastpåse. 
Det blev alldeles tyst. 
Hela Sovjetunionen stannade för en kort stund. 
”Vad är det?”, frågade till slut förhandlaren och såg ut som en fågelholk. 
”Plastic bag”, svarade jag och förklarade att man kunde förvara mat som bröd i påsen. Fågelholken vände sig mot de andra fågelholkarna och översatte. 
Reaktionen omedelbar. 
Skrattsalvorna ekade mellan husväggarna. 
Maken till västerländsk dekadens hade sällan skådats. Jag har varken förr eller senare blivit så utskrattad. 
Människorna i det kommunistiska paradiset hade aldrig någonsin sett en plastpåse. 
Jag kände mig fånig. Gav den skrattande horden gratis alla mina plastpåsar. Lommade in till hotellets säkerhet med skrattsalvorna ringades i mina öron. 
I går läste jag så om att världsmästaren i karate, Anton Krivosheev, hittats mördad på en soptipp i Novosibirsk. 
Inpackad i plastpåsar!? 
Bråk om mjölkproduktion lär vara orsaken, enligt rysk media.
Mjölken är en sak, men plastpåsar. 
Förstå att jag kom ur balans. 
Det kändes nästan som; "Vad har jag nu ställt till med".

Snart är vi där-1 000 000 besökare till bloggen

Snart är vi som sagt var där. 
En bit in i april klev bloggen över en annan magisk linje-9 000 000 besökare. 
Nu går vi med raska steg mot 1 000 000 besökare. 
Det återstår snart endast 70 000. 
Sedan är det målgång; 1 miljon människor till bloggen. 
För mig är det ofattbart stort. 
OK, jag har varit trägen. Dag ut och dag in i snart sju år har jag publicerat allt mellan himmel och jord på bloggen. Inget har varit varken för smått eller för stort. 
I bland har det blivit väldigt bra. 
I bland rena skräpet. 
Blandad kompott. 
Fast alltid makalöst roligt att producera. 
Jag har läsare från i stort sett alla jordens länder. Där tog jag i, men bara lite. Det rör sig i alla fall om bloggbesökare från jordens alla hörn; från Lomma, övriga Sverige till Argentina, USA, Kina, Indien, Ryssland, Afrika, inte minst Australien osv. 
Ett pärlband av många och spännande länder. 
Nu grunnar jag över hur jag ska markera 1 000 000 besökare, när den dagen kommer. 
Här tar mina idéer slut. 
Jag tror jag bara njuter av siffran. 
Vi får se. 
Välkommen på resan mot 1 000 000!
Utan er är Calle Rockbäcks BLOGG ingenting. 

Malmö FF har drabbats av CL-sjukan

Denna sjukdom drabbar företrädesdevis svenska fotbollsklubbar som skördat framgång ute i Europa. Exempelvis om man kvalar in till Champions League (CL). 
Plötsligt flödar den annars så magra börsen över med pengar. Klubbens ledare och spelare drabbas då lätt av hybris. 
Storslagna planer skissas genast upp. Spelare värvas på löpande band. Svenska klubbar tror genast man kan matcha både Real Madrid, Barcelona eller varför inte Juventus. 
I Malmö gick t o m klubbens ordförande ut och skroderade om, att för nästa Champions League-pengar skulle man minsann köpa hela Swedbank Stadion. Alltså laget hade redan vunnit allsvenskan och kvalat in för CL-spel 2015. 
I maj månad. 
Vi vet hur det gått efter den trumpeten; först däng hemma mot Häcken och sedan förlust borta mot Kalmar FF i helgen. 
Klubben har drabbats av CL-sjukan och är nu en stapplande mumie. Det är för en svensk klubb en allvarlig sjukdom. 
Tidigare sjukdomsfall, Helsingborgs IF samt andra, höll det på sluta med konkurs för klubbarna. 
”Det ska inte vi upprepa”, betonade ledarna i MFF under julen. 
Och så är man på väg att göra om samma fadäs. 
Problemet är större än vad man vill ge sken av; laget fungerar nämligen inte alls. 
Varför värvade klubben tre norska bänkspelare? 
De har verkligen inte imponerat på mig. I gengäld har lagets kung, Markus Rosenberg, blivit isolerad.
Varför värvade klubben en back från Peru, när man har en egen jättetalang i Pa Konate? 
Det var många år sedan som jag såg MFF så genomusla som i de båda senaste matcherna. CL-sjuka. Både på och utanför planen. 
Det behövs akuta insatser. 
Problemet är att akutens personal redan går på knäna.

Finland öppnade upp för mums-mums Måns seger

Rysaren började med Montenegro. 
En dam i glittrigt svart gav Albanien 10 poäng och Serbien 12. 
Full pott. 
Rakt ner i graven. 
Kändes det som.
Snart nog ordnade det upp sig. 
Krista Siegfrids från Finland rättade till haveriet och skrek rakt ut; ”MUMS-MUMS MÅNS!" 
Och gav Sverige kvällens första 12 poäng. 
Den poängskörden öppnade upp för en svensk segerkväll i Wien. Några ord om mums mums efter bilden, här nedanför.

Den 14 mars skrev jag i ett blogginlägg om Måns brakseger på hemmaplan. 
Jag berättade om varför Måns kallades för just mums-mums. Skapade bilden här ovanför. Den enda i sitt slag. 
Google har placerat den som första bild.  Därför har bloggen i natt fått drös med besökare. Tack för titten in.
Jag var också faktiskt först med att berätta storyn. 
Nu ser jag i TV finska Krista stå och skrika mums-mums rakt ut inför några hundra miljoner TV-tittare. 
Gissa var hon hittat den mumsiga pärlan? 
Jag fick nästan på storhetsvansinne i TV-soffan. 
Krista tävlade för övrigt för Finland i Malmö 2013 med låten Merry Me. Slutade på 24 plats av 26 startande länder. 
En sådan här kväll spelade det ingen som helst roll. 
Mums på dig Krista. 
FOTNOT: Länken till mitt inlägg den 14 mars i år. Klicka HÄR!

Lommafesten-årets folkfest

I bland går inget som man tänkt sig från början. 
Här vill man gärna frossa med kyckling-tacos på Centrumtorget i Lomma. 
Helt gratis. 
Stjärnkocken, TV-kändisen och Lommabon, Tareq Taylor, brassade nämligen tacos för brinnande livet. 
Sparbanken bjöd. 
Gratis!? 
Rena rama pensionärskäket. Kön längre än ormen. Där sprack gratismumman. Orken fanns där inte. Tröstnappen blev en ballong som Sparbanken bjöd mig på.
Nej, i stället för tacos, fick jag bönan Britt i rollatorn. Det var naturligtvis rena vinstlotten. Och även det helt gratis. 
Problemet var hennes man, Ebbe (lilla bilden till höger), som stod och spanade in rollator-romansen.  Jo, han ser bekymrad ut.
Därför fick jag rulla vidare utan Britt ner till Walters nere vid biblioteket. 
Satte i mig en oslagbar kolgrillad hamburgare med hemgjord pommes. 
Fantastiskt gott.
Samtidigt upphissade i en kran, högt i luften, genomförde två luftakrobater ett hisnande nummer. 
Efteråt rullade jag duktigt sliten hem till min stilla vrå. 
Årets Lommafest-en publiksuccé som jag aldrig upplevt maken till. Det pågick aktiviteter precis över allt i byn. Lomma Event har ännu en gång slagit mig med häpnad.
Undrar just var Britt och Ebbe tog vägen i folkhavet? 
Tareq Taylor kommer i vilket fall som helst, aldrig mer att laga tacos. 
Rätt säker på det. 
Stackars människa.

Fix och Flax spikade fast brottsbekämpningen i Lomma

Så var då skyltarna uppspikade. 
Fix och Fax och klart. 
Av just fixaren Peter och bossen Flax för min bostadsrättsföreningen, Skrattmåsen i Lomma. 
Det känns faktiskt riktigt bra. Grannsamverkan mot brott är en strålande idé. 
Tjuven ska hållas borta. Grannsamverkan hjälper. Det finns det många goda exempel på. Nu har t o m skyltarna kommit upp på området.
Varning alla bonntjyvar!
Tack Fix och Flax.

Lommas första "Palmgata"

Det kanske är att ta i och säga att Trelleborgs berömda palmer fått konkurrens från Lomma. Nära på är det. 
Det är i alla fall Lommas första offentliga palm, för inte säga första Palmgata i byn. 
Redan i morgon (lördag) kan man slå sig ner bland Lommas palmblad och läska strupen med en glass. 
I solskenet kan det rent ut av ge den där kittlande känslan av Söderhavet (nu bredde jag allt på).

"Blir det väder, så öppnar jag upp för säsongen", säger Ola som driver glasskiosken nere vid Centrumbadet i Lomma och sopar på för brinnande livet.
 I bland ska man tajma sina promenader rätt. 
Jag kom rullande med Lommafesten i tankarna, precis när Ola planterade dessa vackra och exotiska träd, för våra kyliga breddgrader. 
Jag bad om att få ta några bilder till bloggen. 
Ola ville först städa upp. 
Det ville inte jag. 
Det blir mer dokumentärt om det ser stökigt ut. Precis som det ska se ut, när man planterar en Palmgata. 
Absolut den första i sitt slag i Lomma. 
Det var väl kul med hög mysfaktor. 

Lommafesten-inget för en LEGO-GUBBE

Det är så jag brukar svara folk. 
Lego-gubbe. 
Jag bygger upp mitt friskare liv, bit för bit, som man bygger en lego-gubbe. Varje bit blir viktig. Måste vårdas omt. Tar sin tid. Rom byggdes inte på en dag. 
Därför blir helgens Lommafesten en tung börda om man orkar rulla in i folkmassorna. Det finns roligare saker här i livet, än stångas med rollatorn bland magsura medmänniskor. (texten fortsätter efter bilderna, här nedanför)

Lego-bygget är för dagen lång ifrån färdigt. Ja, ni ser själva på bilden här ovanför. Det är ungefär där jag befinner mig i dag. Inte mycket att komma med. 
Efter den förödande olyckan för mer än ett år sedan, måste det till fler spännande bitar innan hela gubben blir någorlunda normal. 
Mitt mål är i alla fall att under lördagen försöka rulla några hundra meter ner till Centrumtorget. 
Lommabon och TV-kocken, Tareq Taylor, bjuder på kycklingtacos. 
Varför inte, men vi får se. 
Jag är tveksam. 
Den späckade Lommafesten är inget för en lego-gubbe. 
Sådan är verkligheten. 
Jag är glad ändå.

(Större bild? Försök klicka på bilden)

Måns Zelmerlöw sjöng häcken av Europa-MFF fastnade i Häcken

Snacka om att sjunga häcken av Europa. 
Måns Zelmerlöws framförde sin låt Heroes i Eurovisonens semifinal 2 i Wien, så stadens torra wienerschnitzlar plötsligt kändes saftiga. 
Jag älskar också streckgubbarna. 
Det bar rakt till finalen för Måns Zelmerlöws Heroes. 
Fattas bara annat. 
Kvällen avslutades alltså i dur men började i moll. 
Jag såg nämligen från TV-soffan Häcken spela skjortan av Malmö FF. Maken till avklädning har sällan skådats på Swedbank Stadion i Malmö. Deras vinst med hela 3-0 var hur rättvis som helst. 
Alla MFF:are var förbannade. Publiken började t o m busvissla åt skiten i första halvlek. Sur grädde på moset; lagets tränare, Åge Hareide, vägrade låta sig intervjuas i TV efter matchen. Snacka om dålig förlorare. 
MFF fastnade verkligen i Häcken från Göteborg. 
Skäms på er. 
Nej, kvällens store vinnare blev Måns Zelmerlöw. 
Finalen går på lördag. 
Missa inte Måns och hans streckgubbar. 
Fast jag varnar för Australiens bidrag. En internationell hit.

Vi skådar framtiden-år 2082

De små knubbiga barnfingrarna far som den värsta pianisten över smartphonens skärm. 
Favoriten är Pippi Långstrump på Youtube. Barnbarnet är trots allt endast 2 år och 3 månader gammal. 
Farfar gapar av pur förvåning. 
När han själv var lika gammal 1948, satt man och slog på en hink med en plåtspade. Det var en helt annan tid; långt ifrån alla hade en telefon i bostaden. Ångradio i bästa fall. Ingen TV eller brödrost. Frys fanns inte. Kylskåp en mycket, mycket exklusiv produkt. 
Det var väldigt mycket av dagens nyttoprodukter som inte fanns 1948. 
Allt verkar finnas i dag. 
Gör det det? 
I helskotta heller. 
När barnbarnet är lika gammal som farfar är det år 2082. Gissa om det kommer att hända mycket fram till dess. 
Utvecklingen går ständigt framåt. Numera med en hisnande fart. 
Datorer, surfplattor och smartphone kommer vara något helt annorlunda som får farfars fantasi att sina. 
Säkert tar vi vår elkraft från havets stormande böljor. Öresunds vatten kan bli den skånska energikällan år 2082, kanske fortare än så. Billigt och inga utsläpp alls. 
Den lilla flickan med de knubbiga fingrarna kommer få vara med om en resa som saknar motstycke. 
Den dagen då hon har en kvinnas vuxna fingrar, kanske hon läser eller HÖR vad farfar skrev ner i en svunnen tid. 
”Han var allt en kul gubbe”, hoppas jag hon tänker. 
FOTNOT. För övrigt slår MFF Häcken hemma i kväll med 2-0. Måns Zelmerlöw går givetvis vidare till lördagens final i Eurovision Song Contest 2015. Och barnbarnet surfar vidare mot 2082.

Isande kall vår-Lomma doftar sommar (feelgood-läsning)

Jag kör in kranen i syrenbusken. 
Suger in doften. 
Ljuvligt. 
Lomma luktar sommar. 
Minns för ett år sedan. Utslagen. Såg varken till vår eller sommar. En seg kamp för att överleva. 
Järnvilja.

Därför suger jag in syrenbuskens bouquet som sprider ett glädjerus genom min skamfilade kropp. 
Täkt att åter få uppleva denna stund av sällan skådad lycka. Jag bara står stilla. Ensam med syrenen och livet. 
Kostar inga pengar. 
Gratis.

Augustipäronens (tror jag) blomster svårslaget. 
Ett märkligt träd. 
Vackert för stunden så det nästan gör ont. Sedan snabbt som attan; ett skräpträd (det vet jag, däremot). 
Precis som själva livet. 
Först står man i blom. Sedan blir det mest skräp av oss. 
Min stund på jorden med lukten av sommar, bryts plötsligt av en gul bil som far in i mitt bostadsområde.

Sjuktransport. 
Min förtrollning havererar. 
För ett år sedan for jag som en skottspole. Upp till 3-4 gånger i veckan transporterades jag av den gula bilen mellan mitt hem och sjukhuset; omläggning, sprutor och annat sattyg.
Det var då jag inte orkade ta in varken vår eller sommar. Det gör jag i år. 
Som aldrig förr. 
Därför vet jag att Lomma släpper en doft av sommar i mina näsborrar. 
Älska livet. 
Gör det. 

Räddningstjänsten laddas i mitt garage

Kan en lokalnyhet bli hur liten som helst? 
Jag ställer frågan i ett tidevarv, när landets lokalredaktioner dödas som myggen i Österfärnebo. 
Mitt svar är att en lokalnyhet kan vara mindre än en mygga, men betyda liv och död för de boende. Problemet är att inga journalister i framtiden kommer att hitta dessa små godbitar. Lokalredaktionerna ersätts av de sociala medierna. Det är inte på långa vägar samma sak. 
Hur menar jag då? 
Titta på bilderna. 
En dag fick jag frågan. 
Räddningstjänstens insatschef i Lomma-Staffanstorp som flyttat in i mitt område, behövde hjälp med att kunna ladda jourbilen. 
"Kan vi ta ström från ditt garage?” 
En samhällsviktig funktion. 
”Självklart”, svarade jag. 
Det drogs sladd, borrades och skruvades. 
Min garage-el kan alltså rädda liv. Det kändes riktigt, riktigt bra. 
Den lilla lokalnyheten kändes nästan större, än om elen gått för Barack Obama i Vita Huset. 
Så visst kan en liten lokalnyhet bli hur stor som helst.

Amazoner ska lotsa Sverige mot bättre tider

I går skrev jag om Drutten ocd Krokodilen i svensk politik. 
Rätt så hyfsad träffsäkerhet om Löfvens och Romsons politiska handel och vandel. 
Möjligen blev Fridolin ledsen, då han inte fick plats i inlägget på bloggen. Då säger jag bara Björklund. 
Den mannen har det riktigt tufft i kampen mot, ”The three Amazons”, låter som en filmtitel. Han har alltså tre amazoner emot sig i den flagnande Alliansen. 
I går klampade tex moderaterna in på hans område, skolan. De föreslog en skolcoach. 
Räkna med att partiledaren Batra inte vill höra Björklund nämna fiaskot med jobbcoach. Nej Fridolin, folkpartiledaren kommer att få ett glödhett helvete. 
Det blir nämligen också mycket välling-, napp-och blöjprat i Alliansen. 
Kristdemokraternas Busch har redan fått en baby. 
Centerledaren Lööf går också i väntans tider. 
Frågan är, Björklund, hur länge Batra kan stå emot drömmen om ett litet nytt knytte. Säkert kommer det ett förslag om en revolutionerande baby-lag (HIPP!). 
Lägg där till att samtliga tre kvinnliga partiledare för de borgerliga partierna är riktiga amazoner; laddade med ungdomens kraftkorn, vassa armbågar, slängda i käften och, inte minst, begåvade. 
Fast det kan gå åt pipan ändå. 
Begåvning är ingen garanti. Se hur det gått för språkröret Romson. 
Partiledare Batras begåvning kommer också att prövas. Hon ska lotsa igenom en skärpning angående flyktingmottagandet. Då får man allt vara smart för att lyckas. 
Det stundar hårda tider, Björklund. 
Byt till långbyxor.