skip to main |
skip to sidebar
Mitt mjölkdrickande, har fått sig en smäll efter skandalen med Arlagårdens haveri. Kossor som vadar omkring i sin egen skit.
Tar fram ett murrigt diplom från 1928.
Min svärmor-se lilla bilden-, Asta, var 15 år och vann pris i handmjölkning.
Fint värre.
Det var kraftig god mjölk.
Bra för benstommen på växande barn, sa man alltid förr i tiden. Korna vårdades med ömhet och stor kärlek.
Min svärfar, Gunnar, var ett med djuren.
Det mockades stup i kvarten. Strössel på, för kossorna skulle ha det bra. Mjölken en viktig näringskälla.
Annat är det idag.
Vi som såg Uppdrag Gransknings reportage, från den s k Arlagården med kor som vadade omkring i sitt eget träck, blev förfärade.
Dagens kossor har blivit ett löpande band i en mjölkfabrik. Det är väl en sak, men kiss och bajs hör inte hemma i en modern mjölkfabrik.
Något diplom som min svärmor fick, kommer Arla aldrig att få.
Här ligger 168 asiatensjuka värnpliktiga i en gymnastiksal på F21 i Luleå 1957. Det var trångt om saligheten. Hygienen inte precis världens bästa.
Vad skulle göras?
Folk föll som käglor.
Vi som var med i livet redan på den tiden minns asiaten. En influensapandemi som tog fem miljoner människors liv runt om i världen.
I dag får vi en flod med information om coronaviruset.
Löpande information som kan vara nog så krångligt, ta till sig i den allmänna vilda floran med uppgifter.
För mer än 60 år sedan fanns enbart tidningarna och kvart i fem Ekot i ångradion. TV hörde framtiden till. Internet sagans värld. Dåtidens information gick alltså sakta, omständligt, folk blev svårt sjuka och dog.
Företrädesvis yngre människor avled av asiaten som dåtidens influensa kallades för, skriver Folkhälsomyndigheten.
Tio år senare kom Honkong-pandemin.
Nu drabbades äldre, ca 1 miljon människor fick sätta livet till. Själv minns jag, att jag åkte på både asiaten och Hongkong.
I mitten av 1970-talet fick jag även en dos av den ryska snuvan som sänkte en snabbt. Frisk som en nötkärna ena stunden. I nästa stund var du uträknad med över 40 i feber.
Numera tar jag influensasprutan varje år och hoppas på det bästa.
Ännu så länge har det funkat.
I min familj heter alla av manligt kön Karl.
Enklast så, komma ihåg vad alla heter.
Därför firar vi gemensamt Karldagen den 28 januari.
Heller i vart fall i dess närhet.
I år tog vi en match med en tre liters flaska vin. Alltså inte en pappdunk utan en rejäl flaska sicilianskt rött vin. (texten fortsätter efter bilden)
Det var bara det. Korka upp härligheten visade sig bli en match mot den sicilianska maffian. Hårt och tufft.
Sonen Karl fick ta till en speciell korkskruv från en vinstock i Moseldalen i Tyskland. Jävlar vad han slet.
En annan Karl kom fram och gratulerade till bedriften. När det äntligen sa... (texten fortsätter efter bilden)
...plupp!
Fast högre.
PLUPP!
Där åkte korken ut som ett dämpat pistolskott.
La Cosa Nostra (maffian) fick vika ner sig.
Lätt var det inte.
Karl blev faktiskt blank om pannan.
Sedan åt vi pizza och drack upp vinet. Svårare än så är det inte av fira Karldagen, i all gemytlighet.
Jo, en ska till.
Alltid hemlagad chokladpudding till efterrätt.
"Hasta la vista, baby..."
(kolla in vinglasen som är allglas från andra världskriget, bara en sådan sak)
Så här såg det ut, en gång i tiden. Det blir i år 60 år sedan IFK Malmö var störst i stan. Klubben blev tvåa i allsvenskan, gick långt i dåvarande Europacupen och rosades i parti och minut.
Fast värst av allt.
Den 11 maj 1960 förlorade MFF för första gången i allsvenskan mot IFK Malmö med 1-0 på Stadion, inför rekordpubliken 24 917 åskådare.
Det skyldes på vinden. Det skyldes på vad som helst. Detta var ofattbart. MFF förlorade mot IFK Malmö!?
Eric Persson låg vaken länge efter den fadäsen.
Mardrömmen blev sann.
IFK vann faktiskt rättvist.
Jodå, jag såg matchen.
På den tiden var Malmö kluven i två bitar: antingen var du gul eller så var du blå. Fotbollen i centrum, diskussion mellan gula och blåa på ALLA arbetsplatser i Malmö: på skolgårdarna, i mjölkaffären, i varje konditori och det var högljutt.
Jag vet, för jag var med.
Det där kan jag sakna numera. Hur kampen mellan blåa och gula dominerade vardagslivet i Malmö.
I början av 1960-talet rasade IFK Malmö sönder och samman. En gammal fin klubb maldes ner, sakta men säkert, med hjälp av uselt ledarskap.
Trist.
Övermåttan trist.
Det fanns en friskhet i umgänget med gula och blåa fans som alla i Malmö hade nytta av. Konkurrensen kan få folk att blomma.
Igår spelade MFF-IFK Malmö en träningsmatch.
Malmö FF vann med 7-0.
Bytte ut hela laget i halvtid.
”Di gules” fans försvann redan under 1960-talet.
Laget med, för den delen.
They Never Come Back.
När jag kom till Nashville, tillsammans med min familj för många år sedan, blev vi nästan paralyserade av all musik.
För inte tala om hotellet.
Ett berömt Inn-hotell, med spår av älgskog i hotellsängarna.
Du milde min tid.
I Nashville kunde allting inträffa, och på countrymusikens mecka, Grand Ole Opry, såg vi tusen och en stjärnor vi aldrig hört talas om, med bluegrasslegenden och skaparen, Bill Monroe 83 år, i spetsen.
Vi förstod att vi kom från ett u-land, när det gällde countrymusiken. Däremot har vi gott om älgar.
En annan dag sökte vi stillheten i en bit mat. Sökte oss bort och hamnade på, The Bluebird Cafe som låg på 4104 Hillsboro Pike, Nashville.
Vi klev, utan vi visste om det, rakt in i countrymusikens ädlaste hjärta-se vinjettbilden. Här sprudlade musiken från mandoliner, banjon och gitarrer. Det var, ja, otroligt. Detta lilla cafe som varit en pissoar en gång i tiden.
Min son Johan upptäckte, att bakom mig satt en av dåtidens stora stjärnor, Alannah Myles, och tuggade i sig en hamburgare.
Hennes kioskvältare till låt, Black velvet.
Johans favoritartist på den tiden, och en låt som håller än i denna dag. Sonen fattade mod, reste sig och gick fram till Alannah-se bilder här nedanför. (texten fortsätter efter bilderna)
Stjärnan skrev.
Och sjöng.
Lägereldsmusiken ramade in konstverket.
På Bluebird Cafe liras det akustiskt. Kompositörerna framför sina egna verk. Många blir klassiker.
Berömda.
Lokalen liten.
Het kärlek.
Inget märkvärdig alls.
Det är bara till spela och sjunga. Här upptäcktes senare bland andra, Taylor Swift och countryns blivande superstjärna, Garth Brooks.
SVT visar just nu serien, Countrymusikens historia. I avsnitt nio dyker Bluebird Cafe upp. Missa inte serien.
Jag skriver detta rakt ut, från mitt lilla hjärta som drabbats av ett nytt hjärtflimmer. Allting far upp och ner, än hit och än dit, pulsen, blodtrycket och fan och hans moster. Det är också vid sådana här tröttande tillfällen som man ser världen tydligare än många andra. Så är det bara. Inte mycket att orda om.
Egentligen.
Jag ser Greta Thunberg som om hon vore min bleka tärda dotter.
Det gör ont.
Mycket ont.
Visserligen har hennes mamma trumpetat ut i en bok, TV, radio, tidningarna och på webben om sin sjuka dotters trippeldiagnos.
Rubbet, med andra ord.
Jag borde alltså inte bry mig, för mamman verkar gå i god för sin sköra och numera världsberömda dotter.
Då oroar jag mig plötsligt för mammans psykiska hälsa också. Även om sin hälsa har mamman skroderat vitt och brett om.
Diagnos, diagnos.
I nuläget orkar mitt illa tickande hjärta, endast förbarma mig över dottern Gretas situation. Ni har säkert själva sett bilderna på Greta från Davos: en liten skör människa som fångar mitt pappahjärta i en språngmarsch mot himlens öppna port.
Jag känner plötsligt ett starkt behov, av att skydda henne som jag skyddar mina egna barn och barnbarn.
De är nämligen mina.
På torsdag den 23 januari visar SVT1, Ettbarnslandet 22.00-23.30. Missa för allt i världen inte den prisbelönta dokumentären.
Den skakar om dig i grunden.
Kinas ettbarnspolitik gick åt helvete med dunder och brak. Filmaren Nanfu Wang möter regimens offer och avslöjar hårresande historier om tvångsaborter, steriliseringar, övergivna spädbarn och kidnappningar.
Fullt utvecklade spädbarn slängs i sophögen eller var som helst.
Det är fasansfullt.
Nanfu Wangs film bryter tiotals år av tystnad. Ett socialt experiment styrt av den kinesiska staten som totalt kollapsade.
Hallå, detta har pågått under vår tid.
Kinas ambassadör i Stockholm, Gui Congyou, kommer få tokspader över att SVT visar upp sanningen i all sin hemska nakenhet.
Mina tankar går till nazisternas judeutrotning.
Vad ni än gör på torsdag kväll, så missa inte dokumentären, Ettbarnslandet. Förmodligen kommer ni ligga vakna av vreda natten till fredag.
Du kan också se filmen på SVT Play.
Det gjorde jag.
Skäms Gui Congyou.
Mästerkocken är ett paradprogram i TV4. Här steker, styckar, filear, skalar, kokar, bakar och hackar glada amatörkockarna, så det står härliga till.
Svetten lackar i ladan.
Finalkockarna ger järnet. Drömmer om vinsten, att få bli årets mästerkock med en ny spännande karriär framför sig.
Bara en kan lyckas.
Tufft så det förslår.
Visst, jag är imponerad.
Kockarnas kock, Leif Mannerström, är överkucku i domartrion med överjordiska smaklökar. Här är det inte lönt komma med en rökt gök med lök. Sågningarna är visserligen vänliga men hårda.
Konceptet kul att titta på.
För man skaffar sig sina favoriter.
Det finns bara en sak som hakar fast: allergikerna glöms bort. Här finns alla möjliga omöjliga nötter med hasselnöten i spetsen som en del i vissa rätter.
Kan vara rena döden för allergiker.
Väldigt mycket nötter, tycker jag, används i Mästerkockens matlagning. Skulle man köra allergikernas enorma problem skala, blev det inte mycket till matprogram. Då hade det blivit lite väl mycket Fråga Doktorn som är ett helt annat program. Undrar just om, Leif Mannerström, själv lider av något form av matallergi?
Jag tror knappast det.
Hacka på boys and girls!
Det känns som på skolgården: de stora stöddiga gossarna, spöar upp de små magra gossarna. En form av mobbing.
I detta fallet en ny variant av politisk mobbing som ett jätterike som Kina borde hålla sig för god för.
Jag har varit i Kina.
Ett otroligt spännande land, där varje dag är ett äventyr med udda roliga upplevelser. Vill du komma diktaturen närmare som turist, åk till världens mest bevakade torg, Himmelska fridens torg i Peking.
Ställ dig på torget, med den förbjudna staden i fonden under Maos vakande porträtt-se bilden här nedanför med mig på torget.
Stå absolut stilla och upplev myllret av kinesiska turister som bevakas av tusen kameror samt ett hav med poliser.
Både synliga och osynliga.
Du känner dig som en liten fluga mitt i världens centrum.
Människorna utstrålar ett under av vänlighet. Alla verkar trängas, men ändå trängs ingen. Konstigt nog.
Den suraste kinesen har gått på export till Stockholm som ambassadör. Gui Congyou heter han. Det är han som är den där stöddiga gossen på skolgården som gärna vill slå på de små magra gossarna.
Politisk mobbing kallas det för.
Han borde skämmas.
Hela vägen tillbaka till Kina.
Adjö, Gui Congyou.
Jag vet inte hur många gånger jag fått köra ut löpet om en grön skånsk vinter. I alla fall i Lomma.
Det har allt blivit en hel del gröna vintrar, sedan jag sjösatte bloggen 2008. Nu är det inget som stör mig, precis.
Jag är van efter barndomens vintrar i Malmö på 1950-talet. Vi barn längtade varje vinter efter snö.
Jag minns endast vintern 1955.
Då kom det plötsligt snö i stora lass som konkurrerade med Edvard Perssons senaste film, ”En natt på Glimmingehus”.
På den tiden var en Edvard Persson film väldigt stora saker. Alla pratade om den där natten på Glimmingehus, med spöken och skratt. Ingen pratade om Edvards hälsa som var skral under inspelningen.
Hjärtat ville inte riktigt hänga med.
Allt mörkades, så gott det nu gick.
Jag såg om filmen för en del år sedan.
Det var ett misstag.
Filmen lika tom på innehåll som de flesta vintrar varit med snö, i mitt långa oändligt spännande liv.
Fast andra sidan, har vi både februari och mars kvar. Det är månader som ställt till det förr med snö, is och kyla.
Tredje sidan.
Våren.
I april kommer lövsångaren (sista bilden här nedanför). Sveriges mest vanliga fågel tillsammans med bofinken Knut.
Och den kommer i mars, så håll ut.
Det sprack nästan redan i starten av 2020.
Redan den 3 januari i år raderade Donald Trump ut generalen och terrorstämplade, Qassem Soleimani från Iran, på Bagdads flygplats.
Han fick en amerikansk missil i huvudet. Av bilkortegen återstod endast några plåthögar. Av generalen ett finger med en ring.
På ett ungefär, kan vi väl säga.
Den 8 januari gör sedan Iran årets självmål, så här långt, vill säga. Skjuter ner ett civilt trafikplan på sin egen hemmaplan, Imam Khomeini International Airport. 176 människor förintas.
Amir Ali Hajizadeh, högste befälhavare för Islamiska revolutionsgardets flygvapen, har personligen tagit på sig det fulla ansvaret för tragedin.
”Önskade jag vore död,” sa han.
Tala om självmål.
Det gick alltså åt helvete med fred i 1000 år som jag skrev på en löpsedel i slutet av 2018. Det är gått åt helvete, så många gånger sedan jag skrev den löpsedeln, att jag tappat räkningen. Människan är fan i mig inte klok.
Idag-13.1-skrev för övrigt Aftonbladet (texten fortsätter efter text/bild):
Fast redan på självaste nyårsaftonen 2019, blev jag först med nyheten. Om nu någon brydde sig.
Jo, mina grannar, Boel och Benny, för Benny gjorde som jag.
Kliade sig i ögonen.
Det har vi fortsatt göra, för vintern är varm och hasseln blir då alla pollenallergikers pina. Gud vare med oss.
Glöm inte att Kristi Brud står inför rätta denna veckan.
Torsk i havet.
Känner vi till.
Kris för torsken i Östersjön, har Rapport berättat för oss om de senaste 15-20 åren. Torsk på Tallin, har vi också hört talas om och skrattat åt.
En klassiker.
Torsk i truten, är mindre vanligt.
Absolut inget att skratta åt.
Snarare tvärtom.
Däremot kan små bebisar, drabbas av svampinfektion i munhålan. Då kallas det som bekant för torsk.
Även vuxna kan torska på svampen.
Då heter svampen Candida albicans.
Inte kantareller, precis.
Det har jag gjort.
Torskat.
Flera gånger till och med. Bara för jag tar astmamedicin: heshet, beläggningar på tungan, irritation i halsen och munnen.
Och jag är inte ensam.
Många astmatiker som jag, åker på den här obehagliga svampinfektionen i samband med behandlingen med Pulmicort. En succéartad medicin som AstraZeneca tjänat miljarder på, men kan ha obehagliga biverkningar.
En är alltså svampinfektionen som skördas bort effektivt med ett receptbelagt medel som heter Nystatin Orifarm.
Läkemedelsbolaget som tog fram medicinen har Lidl-familjen i sin tidigare ägarstruktur, men lär inte ha någon koppling till den kända stormarknadskedjan.
Synd.
En god poäng annars.
Fast vem vet.
Världen är som bekant inte att lita på.
Torsk-så länge.
Den här kvinnan skulle man inte vilja möta i baren för en eftersläckning. Carrie Nation (1846-1911), från Kentucky/Kansas i USA.
Denna märkvärdigt tuffa dam, startade ett eget krig mot det omåttliga supande bland männen i Mellanvästern, USA.
För under 1800-talets söps det något kopiöst. Det var ingen måtta på det. Männen låg dyngraka utanför saloonerna.
Den futtiga lönen söps mangrant upp. Vilket medförde svåra sociala problem för fyllots familj. Hustrun och den stora (oftast) barnaskaran fick svälta.
Carrie Nation var medlem i den nystartade amerikanska nykterhetsrörelsen. Hennes man söp sig till döds, så hon visste vilket helvete alkoholen kunde ställa till med. Nu tog hon tag i problemet som ingen trodde det var möjligt.
Utan att tveka startade hon ett eget krig mot det flödande brännvinet. Målet var barerna som fanns i saloonerna som fanns i stigande överflöd.
Hon stormade in med en yxa i höger hand, och slog sönder det mesta av spritflaskorna och inredningen som kom i hennes väg.
Tala om rasande fruntimmer.
Visst greps hon, men snart var hon ute igen, och fortsatta sitt korståg mot spriten. På sitt eget vis.
Jag hade aldrig hört talas om denna, minst sagt, unika kvinna. Plötsligt poppade hon upp i Netflix, i en spännande dokumentär.
Jag googlade, och det visade sig finnas ett överflöd med gamla unika studiobilder på Carrie Nation med yxan i högsta hugg. Fast den tecknade bilden, här nedanför, säger en hel del om hur det kunde gå till.
Det var mer än glöd i den kvinnan.
Yxan blev hennes signatur.
Herren ber om nåd.
Intresset för Kristi brud, Åsa Jacobsson f d Waldau, och den religiösa Knutbyröran är stort. Enormt stort, till och med.
Jag kan se det på ett av mina senaste blogginlägg om Kristi brud, från den 15 maj i år. Kristi brud har blivit en bloggraket.
Tusentals besökare på kort tid.
Inte konstigt alls.
En kristen sekt som kört i diket med sex, våld som inleddes med mord, är som gjord för en serie på Netflix.
Den 6 januari skriver Expressen. Jag citerar:
”Åsa Waldau och hennes närmaste man Urban Fält styrde församlingen i Knutby med våld, pennalism och sex efter mordet 2004.
Samtidigt hade de en hemlig relation.
– Det var väldigt hysch-hysch kring det, säger Urban Fält i förhör.
Nu har de lämnat Knutby och isolerat sig från sina gamla liv samtidigt som de står inför rätta.”
Så långt Expressen.
Rättegången har tidigare fått skjutits upp. Uppsala tingsrätt är överbelastade med ärenden. Dessutom är Knutbymålet rätt omfattande.
För att få ett klart besked, ringde jag helt enkelt upp Uppsala tingsrätt som gav mig följande svar.
Nästa tisdag den 14 januari inleds rättegången klockan 9.00, med att Kristi brud ställs inför skranket. Tid har avsatt till och med torsdagen den 30 januari. Uppmärksamheten kommer bli gigantisk.
Klicka här så kommer ni in på mitt blogginlägg den 15 maj 2019.
Om ni tittar längst upp på bilden, här ovanför, upptäcker ni en liten MFF-tröja. Den fick jag av Lommas mest sporttokiga fruntimmer, Winnie, när jag kom hem från sjukhuset för några år sedan.
Numera är minitröjan en viktig maskot.
Följer som jag och Winnie, MFF i vått och torrt.
Därför hänger den över Jon Dahl Tomassons huvud, när han under söndagen presenterades som ny tränare för MFF.
För min egen del, är Tomasson ett rätt oskrivet blad som fotbollstränare. Meritlistan som spelare är gedigen, med fina 112 landskamper och 52 mål.
Däremot känns min magkänslan rätt. Inte minst för han som Winnie kommer från Danmark. Det finns som ni förstår, inte bara öl i vårt grannland, utan även bra lirare och förhoppningsvis bra fotbollstränare.
En sak är säkert.
Jon Dahl Tomasson kommer behöva Winnies maskot redan den 20 februari, i matchen motVfL Wolfsburg i UEFA Europa Leagues sextondelsfinal.
På bortaplan.
Jon Dahl får upp till bevis direkt.
Här nedanför maskoten och allas vår, Winnie.
När det gamla året 2018, skulle bli ett nytt år 2019, hängde jag ut en gul löpsedel på bloggen, med förhoppningen om fred i tusen år.
Visst naivt till tusen, men ändå, varför inte?
Ni vet hur det gick.
Det gick inte alls.
Krigen fortsatte.
Människor lemlästades och dödades som om det var den mest naturliga sak i världen. Vi matades med sjukhusbilder av gråtande trasiga barn.
I år gick vi in i år 2020.
Redan den tredje dagen på det nya året, svartnade min numera svårt fläckiga löpsedel. Donald Trump bestämde sig för vad varken Bush eller Obama vågat göra. Radera ut Irans krigare nummer ett, toppgeneralen Qassem Soleimani, samt slå ut ytterligare ett gäng höga dignitärer. Ni har säkert själva sett det i TV.
En förödande missilattacken på Bagdads internationella flygplats. Det gav en signal om att ingen varken går, står eller springer säkert, här i livet.
Jag tror de ledande prästerskapet hemma i Iran drabbats av mardrömmar. De kan när som helst få en missil i skallen.
Hur kul är det?
I Kreml sitter Putin och är förvånad.
Han visade musklerna och invaderade Krim. Passade på ta ytterligare en bit av Ukraina. Sköt ner ett civilt passagerarplan över Ukraina med 298 passagerare som dog. Putin själv förnekar precis allting.
Det är en gammal rysk taktik.
Även om man blir överbevisad tusen gånger om.
Den svenska reaktionen mager.
Endast Carl Bildt röt till.
Ansvaret för missilattacken på Bagdads flygplats meddelade Pentagon, var president Trumps eget beslut. Naturligtvis livligt påhejad av hökarna inom den amerikanska militären, kan jag tänka mig.
Den svenska reaktionen mager.
Endast Carl Bildt röt till.
Förnekaren, Putin, har helt plötsligt fått stor respekt för Donald Trump. Fast någonstans gnager det.
Trumpen tog på sig attacken.
Är så att säga karl för sin hatt.
På sitt vis.
Det är inte Putins taktik. Och det gör ont, så förbannat ont, djupt in i Kreml. Rullgardin ner. Innan splitter far in genom rutan.
Det här är Hans-Inge som står och viftar med ett papper. Något av en kändis i byn.Han driver populära Järn & Färg tillsammans med sin son Jocke.
När Lomma drog igång sitt väldiga omvandlingsprojekt, för många år sedan, gick företaget en oviss framtid till mötes.
För mer än sju år sedan, skrev jag på bloggen, om de tänkta framtida flyttplanerna. Där står vi än i denna dag.
”Ja, fortfarande är allting oklart. Det blir det i minst tre år till,” säger Hans-Inge till mig, när vi denna tidiga morgon sammanstrålar på ett dystert Centrumtorg i Lomma. Segt, väldigt segt, med andra ord.
Hans-Inge och sonen Jocke, har lyckats med konststycket, att förvandla sin järnhandel till något av en lanthandel utan mat och dryck. I stället har denna unika variant av lanthandel, fyllts med tusen och en saker.
Det är till Hans-Inge och Jocke Lommaborna vallfärdar när man behöver en skruv, lampa, stekpanna, spik, julljus, hammare, spade, potatisskalare eller vad fan som helst. Lomma Järn & Färg har det mesta, utom då mat och dryck.
Möjligen torrfoder till hunden, akvariefiskarna och kattmat.
Jag älskar denna organiserade röra som får mig tänka på ungdomens lanthandlare. En numera flydd tid.
”Jag hade väl tänkt lägga av,” säger Hans-Inge vidare som-tror jag-fyller 75 år i år. En värdig ålder, för en gentleman.
”Men Jocke blir 50 år, och vill köra vidare, så då gör vi det,” fortsätter Hans-Inge. Flyttningsplanerna?
Då blir Hans-Inge som en mussla. Viftar endast med sitt papper. Inget klart alls, men ett stalltips är i trakterna med koppling till motorvägen.
Men visst är det en skön röra i butiken.
Snacka om lanthandel.
En modern sådan med tusentals prylar.
Vem kan inte älska detta?
Även om man sitter i lilla Lomma, kan man med Internets hjälp resa som i sagans värld, till vilken plats som helst på vårt jordklot.
Jag reste till Australien, för kolla in de jättelika bränderna som sydöstra Australien drabbats av. Klimativrarna har nämligen börjat tagga upp.
Klimatfrågan vävs sakta men säkert in i dessa enorma bränder. Det hjälper föga, att landets premiärminister, Scott Morrison, vägrar koppla ihop det extremt torra vädret med klimatfrågan.
Han menar, att bränderna hör till Australien. Det har tidigare hanterats av flera generationer. Klimativrarna lyssnar inte på sådana invändningar.
Jag reste vidare och hamnade på hemsidan för
Australian Capital Territory (ACT) som är ett självstyrande territorium i sydöstra Australien. Den enda staden i ACT är Canberra, Australiens huvudstad som varit illa utsatt åtskilliga gånger av tidigare eldhav. Jag läser vidare:
”Naturliga bränder har länge varit en del av ACT-landskapet och är en naturlig händelse i den australiensiska miljön. Mycket av den inhemska vegetationen i ACT är utsatt av eld, särskilt torrskog, skog och gräsmark.
Registreringar av brandhändelser före inrättandet av ACT 1911 är få, men förbättrades dramatiskt under åren som följde och identifierade stora bränder som brände över ACT 1919-20, 1925-26 och 1938-39. Lagstiftning om hantering av buskeldar infördes, Bushfire Act 1936, som också utgjorde, ACT Bushfire Council.”
Jaha, så var det med det.
Min resa på Internet slutar här.
Klimativrarna borde kanske tagga ner.
Så blir det naturligtvis inte.
Det blir värre.
Sagan rullar vidare.
Fegt nog satte jag ett frågetecken efter comeback. Fast jag är rätt säker på, att vi åter får se både dansen charleston samt kvinnor med shinglat eller bobbat år under 2020-talet. Precis som det gick till för 100 år sedan.
På det glada 20-talet.
Hattarna då?
Nja, men vem vet.
Det är alltså tid för en revival av en modeflugen som tog världen med storm för 100 år sedan. Modet kommer och går, men inte 1920-tals modet.
Inte fullt ut, i alla fall.
Hårmodet har väl tittat fram med stor försiktighet.
Dansen charleston har emellertid fått vilat i sin grav sedan dess. Hög tid städa av denna fartfyllda dans.
1920-talet kallades som vi minns, om vi minns, det glada 20-talet. Tidsperioden präglades av en ekonomisk, social, konstnärlig och kulturell dynamik.
Fenomenet charleston kom från Charleston, South Carolina, USA, och exploderade i de europeiska storstäderna.
En kul men krävande dansform.
Givetvis röt kyrkan mot galenskapen, precis som sig bör.
Frisyrerna ett eget kapitel, men visst var de fina.
Här nedanför kommer ett smakprov.
Förresten god fortsättning på det nya året.
Charleston på er!
.jpg)
Inlägg
