Mästerkocken glömmer bort allergikerna

Mästerkocken är ett paradprogram i TV4. Här steker, styckar, filear, skalar, kokar, bakar och hackar glada amatörkockarna, så det står härliga till. 
Svetten lackar i ladan. 
Finalkockarna ger järnet. Drömmer om vinsten, att få bli årets mästerkock med en ny spännande karriär framför sig. 
Bara en kan lyckas. 
Tufft så det förslår. 
Visst, jag är imponerad. 
Kockarnas kock, Leif Mannerström, är överkucku i domartrion med överjordiska smaklökar. Här är det inte lönt komma med en rökt gök med lök. Sågningarna är visserligen vänliga men hårda. 
Konceptet kul att titta på. 
För man skaffar sig sina favoriter. 
Det finns bara en sak som hakar fast: allergikerna glöms bort. Här finns alla möjliga omöjliga nötter med hasselnöten i spetsen som en del i vissa rätter. 
Kan vara rena döden för allergiker. 
Väldigt mycket nötter, tycker jag, används i Mästerkockens matlagning. Skulle man köra allergikernas enorma problem skala, blev det inte mycket till matprogram. Då hade det blivit lite väl mycket Fråga Doktorn som är ett helt annat program. Undrar just om, Leif Mannerström, själv lider av något form av matallergi? 
Jag tror knappast det.
Hacka på boys and girls! 

Bisonoxe-mästerkockarnas käpphäst

Bisonoxe! 
Prärieindianernas viktigaste byte. Själva livförsäkringen. 
Innan de stora Sharpsgevären kom måste bisonoxarna dödas i flykten med spjut eller pilbåge, bakifrån eller från sidan. Det var ingen lek, utan dödligt farligt. En stor och skicklig konst.
När den väldiga bison dödats började slakten. Precis allting togs till vara. 
Våra egna mästerkockar hade inte haft en chans. Comanchindianerna var som de skickligaste kirurger. Om detta läser jag i boken, Sonen av Philipp Mayer. 
Ett fantastisk Texasepos.

Skinnet delades varsamt längst ryggraden. Där satt det bästa köttet och de längsta senorna. Sedan skalades huden av djuret. 
Gräset trycktes ut från magsäcken. Vätskan blev en stärkande dryck. Baddades också i ansiktet mot bölder och utslag. 
Tarmarnas innehåll trycktes ut. Själva tarmen halstrades eller åts rå. Njurarna, njurtalgen och talgen längs ryggraden åts också rå, eller grillades lätt tillsammans med hanens testiklar. 
På vintern om någon förfrusit sig, stoppade man den köldskadade handen eller foten in i den varma magen som plockats ut. Den drabbade blev oftast helt återställd.

Vattenbrist? 
Då öppnade man djurets blodådror och blodet dracks innan det hunnit koagulera. Hjärnan rördes ut på en råhud och åts, för den var fet och mör. 
På digivande honor skars spenarna upp och man sög i sig den varma mjölken direkt. Hjärnor som inte åts upp genast sparades, för att användas till att garva hudar. 
När magsäcken var tom sköljdes den ur, torkades och användes som vattenpåse. Magsäcken kunde också fungera som ett kokkärl. 
När inälvorna var uppätna drog sig jägarna tillbaka och kvinnorna tog över det tyngre slaktarbetet. 
Köttet skiljdes från benen i ungefär meter långa stycken. Packades in i den rengjorda huden och torkades, läser jag i boken, Sonen.

Och vidare; tungan, puckeln och revbenen grillades. Benen knäcktes och den smörliknande märgen blev till en sås. Kunde blandas med honung och förvandlas till en välsmakande efterrätt. 
Skulderbladen blev spadar och hackor. De mindre benen täljdes till nålar, knivar, pilspetsar eller skrapverktyg. 
Hovarna kokades och blev ett lim, tex fäste senan vid bågarna. 
Av senorna längs ryggraden, liksom hinnorna under skulderbladen, längs puckeln och i buken, tillverkades alla slags trådar, bågsträngar och båglindor. 
Pipor tillverkades av de kraftiga nackligamenten. 
Knivslidor av svanshuden. 
Luftstrupen kapades och förvandlades till en behållare för färg, ler och smink. 
Den hårda gula pastan i gallblåsan till krigsmålningar osv osv. 
Ja, sedan kom den vita mannen. Bisonoxen slaktades för nöjes skull-se högen med bisonskallar här nedanför. Allt tog slut. Det gör jag snart också. Pust, pust...blir inte sugen direkt på galops, som mitt barnbarn säger.