Nypotatiskriget trappas upp-Halland piskar Lomma BLÅ!

Det är nästan så man kan falla i gråt. 
I går skrev jag om potatisblasten-se löpet till höger-i vår Täppa. Frågan är om det blir någon egenodlad nypotatis till midsommar? Inte den minsta lilla blomma. Det ser minst sagt mörkt ut. 
Jag skrev också om Ann-Catrin i Säter i Dalarna, 65 mil norrut, som vandrar i becksvart mörker med sina små potatisblast. Då dimper bilden som jag lagt in på löpsedeln ner. 
Kusin Lennart i Holm, utanför Halmstad i Halland visar stolt upp potatisblast med stora tjusiga lila blommor. Knäckande är ordet för dagen. 
Då dyker ett rykte upp. 
”Potäterna” i Holm är förädlade. 
Inomhus. 
Doping misstänks. 
Wada-världens antidopingsbyrå-har tillsatt en utredningsgrupp.
Internationella antidoping kommittén för svenska nypotatis. 
Det finns ytterligare en hake i den här potatissoppan. 
Kusin Lennart potatissort heter Blue Kongo och är just det. 
Blå. 
Vem fan vill äta blå nypotatis till sillen? 
Det är t o m så gräslöken tycker det är gräsligt. 
I Tyskland heter för övrig Blue Kongo: Der Blaue Schwede (blå svensk). 
Förklara det, den som kan. 
Det sägas att t o m Wada kört fastnat i moset. 
Annars är släkten värst.

Journalisten som avslöjade dopingträsket redan 1924

Här sitter journalisten, Albert Londres (1884-1932), och vilar upp sig. Det kan han behöva. 
Albert är en av Frankrikes störste avslöjande reporter någonsin. Om inte den störste i sitt slag. 
En fantastisk journalist. 
I början av 1970-talet dammades hans namn av i samband med storfilmen, Papillon, hade premiär med Steve MacQueen och Dustin Hoffman. Filmen och boken baserades på Alberts avslöjande om straffkolonin i franska Guyana. 
Djävulsön. 
Albert gillade raka rör. Journalistik var enkelt för honom. Flyhänt skulle vi säga i dag.
Det blev många och långa resor runt världen, för avslöjande reportage om krig och annat elände. 
1924 stannade han hemma under sommaren i Frankrike. Det spektakulära cykelloppet, Tour de France, borde synas i sömmarna. Fram till dess var det alltid sagans värld i beskrivningarna om loppet.
Tour de France har aldrig varit något för veklingar. På den tiden var det värre än värst. Det var en lång utdragen tortyr för deltagarna. 
Arrangörerna ställde orimliga krav på cyklisterna. 
Albert Londres-se bilden här nedanför-lyckades få några franska stjärncyklister att berätta sanningen om tappade tånaglar, utmärglade av diarré, flagnande hud, varande bölder, nattlig feberyra, darrande av frossa, usla cyklar, lera upp till hårfästet (asfaltvägar fanns inte) med mera elände. 
Väskor öppnades. 
Fram plockades flaskor med kokain. Och det här är kloroform för tandköttet, pillerburkar i mängder med okänt innehåll. Man vet att av stryknin gick åt. Konjak. Allt, ALLT som fanns svaldes för att överleva.
Det var ingen hejd på det. 
Albert skrev. 
Det blev ett ballyhoo, men inte för all narkotika, utan för att de tävlande behandlades som slavar. Albert Londres själv dog under ett riskabelt uppdrag i en brand på en båt i Asien. Någon såg till att undanröja denna farliga journalist. 
Det får mig tänka till: kommer Putin och hans anhang att ljuga sig blåa över Wadas dopingavslöjande av ryskt idrott med trådar rakt in i Kreml? 
Ja, jag tror. 
Vi hade behövt Albert Londres i dag. 
Källa: Mängder med artiklar, samt, givetvis, Joakim Jakobsen bibel över Tour de France. Övrigt: Det skulle dröja över 40 år till, innan man tog itu med den explosionsartade dopingutvecklingen i Tour de France. Ja, tog itu och tog itu.