Varför mörkar massmedia bilbränningarna i Lomma?

Ja, det kan man verkligen fråga sig. 
Så fort en bil sprängs eller på annat vis sätts i brand i Malmö skrivs det spaltmeter om det. Webbtidningarna tapetseras med bilder. 
När sedan då bilbrännarna flyttar verksamheten ut till kranskommunerna runt Malmö råder tystnad. 
Ett kompakt mörker. 
En bilbränning blir inte mindre viktig för den inträffar i Vellinge, Staffanstorp eller som sent i fredagskväll i Lomma. 
Tre bilar sattes i brand. 
Sydsvenskan lade ut händelsen i webbtidningen kl. 22.35. Dramatiska bilder av pressfotograf Patrick Persson. 
Det var bra. 
Då fick jag i alla fall reda på vad som inträffat i min annars så stillsamma by Lomma. Bilbrännarna i Malmö har flyttat ut sin idiotiska verksamhet till kranskommunerna, tänkte jag och kände en viss oro över utvecklingen. 
Lördagsmorgon slog mig den naturliga journalistiska tanken: jag borde följa upp bilbränningen. Det var ändå min hemmaplan. 
Även om jag sedan länge slutat som aktiv journalist, hade jag min blogg att tänka på. Jag pensionären som är både halt och lytt gav mig ut till brottsplatserna. 
Träffade Emilia och Anna som ägde bilarna (Emilias pappa) som bränts till skrot. Nu var de olyckliga och rädda. Kunde omöjligt förstå. 
De ställde gärna upp på bild och blev publicerade på bloggen. Slutprodukten blev en klassisk journalistisk uppföljning som jag gjort otaliga varianter av i mitt oerhört händelserika journalistliv. 
Den blev jag helt ensam om. 
Något som varit otänkbart i en annan tid med raska journalister. Sydsvenskan följde inte ens upp sin nyhet från fredagskvällen. Kvällsposten teg still. SVT Skåne. Aftonbladet. Överansträngde sig inte precis. 
Det kändes konstigt. 
Varför mörkade massmedia bilbränningarna i Lomma? 
Ja, säg det.
Skärpning.