Kraften i Rockbäck sinar-varken hjärtat eller armbandsuret tickar rätt

 

Ni som följer bloggens öden och äventyr, har kunnat konstatera en punktering av nya öden och äventyr. Ingen produktion alls på Calle Rockbäcks Blogg. 

Det råder en stillsam tystnad. Mitt lilla hjärta fungerar inte riktigt som det ska fungera, när allt ska fungerar fullt ut. Normalt med andra ord. 

Orken finns inte längre. 

Kraften sinar. 

Är vansinnigt trött. 

Från och till svår yrsel.

Då är det lätt man tappar lusten. 

Det har jag nu. 

Tappat lusten. 

Den 5 september ska hjärtat startas om. Kallas för pre-OP på Hjärtavdelningen, Skånes universitetssjukhus i Lund. Det blir 16 gången på 15 år. 

Senast var den 8 juli i år. 

Efter några dagar tickade åter mitt hjärta fel. Mitt armbandsur tickade inte alls. 

Sprängdes av behandlingen. 

Visarna fladdrade som yra höns i urtavlan. 

Glädjande är i alla fall, att en fan av bloggen tillverkar böcker med både bilder och text från Calle Rockbäcks Blogg. De dimper ner med jämna mellanrum i brevlådan. 

Helt otroligt.

Min egen historia på pränt. 

Jag blir rörd till tårar av omtanken. 

Bra är det också. 

Jag skickade över en blomma som tack. Så visst finns det ljusa stunder i allt mörker.

Lev väl, vänner.

 

Calle Rockbäcks BLOGG-inte död!

Så är det alltså inte. 
Både jag och bloggen lever i allra högsta grad. Även om det varit tyst en längre tid som en tidig höstmorgon på ett älgpass, bland färgsprakande höstlov med stumma granar som åskådare. 
Jag är helt enkelt sjuk. 
Inget märkligt med det. 
Världen tycks vara full av sjuka människor: kroppsligt sjuka eller sjuka i det stora hela. Sätten är många. 
För min egen del är det hjärtat som fladdrar som fjärilarna i somras kring Boels fjärilsblomma. Det sänker mig ner i avgrunden, med ett koppel av kroppsliga maskinfel som århundradets bil: likt en T-Ford på en bilskrot. 
Världen står emellertid inte stilla. 
Det är full ös i parti och minut. 
För min egen del har det mesta passerat värdshus förbi. Inte ens min ständiga skrivklåda i över 50 år, har orkat reagera. 
Min trötthet monumental. Men inte en trötthet som skänker en stackars sate sömn, utan en trötthet med huvudet fastkilat i ett skruvstäd, om Herrskapet förstår vad jag menar. Bara ta sig till toaletten kan bli en kamp mellan ont och gott.
Jag har också skärmat av mig från allt socialt liv. Orkar inte. Måste få vara ifred i min ständiga 24-timmars kamp.
Utom familjen som är min receptfria och vackra medicin, med hustrun som navet i livet.
Det bästa av allt: min hjärtläkare i Lund har lovat bot och bättring. En kallelse för en tuff behandling kan väntas inom en snar framtid. 
Det ser både jag och hjärtat fram emot. 
För dagen är det som det var med T-Forden: lätt att förväxla bromspedalen med backpedalen. Hav tröst. 
Det har jag.