”Päääärsbrandt”

Jan Malmsjös välbekanta stämma ljöd ut över Dramatens fullsatta salong: 
”Flickor! Nu kommer han...den store Päääärsbrandt!” 
Det blev droppen. 
Jan Malmsjö bevakade sitt revir. Ingen fick bli större än honom. Mikael Persbrandt fick nog. Han lämnade Malmsjö och Dramaten under spelperioden av Tjechovs ”Måsen” 2007. Kaos uppstod.
Det blev, minst sagt, ett jävla liv.
Persbrandt berättar själv om Jan Malmsjös mobbing i sina memoarer. 
Jag läser pocketupplagan med stigande förvåning. 
Greppet om mig är totalt: en 423 sidors resa ner i ett svart hål som spottar ut läsaren i ett avloppsrör full med skit. 
Boken släpptes för två år sedan. av Albert Bonniers Förlag. Recensenterna löpte gatlopp av hänförelse. Skådespelaren berättar utan skygglappar om sitt knarkande, supande, avgiftningar, nya påtändningar, kriminella vänner samt inte minst ett vilt knullande. 
Vissa berömda kolleger kläs av med namn och allt. 
Jag blir alldeles matt. 
Slagen knockout-se bild här ovanför. 
Att människan lever är ett under. Ordspråket säger att katten har nio liv. Mikael Persbrandt har tio liv. 
Minst. 
Jag har aldrig läst en sådan öppen memoarbok. Jag har ändå läst travar med memoarer i snart 60 år. 
Det mest vanliga är att man gör sig bättre som människa. Alla skavanker putsas bort. Värst i det fallet är svenska politikers memoarer. 
Andra kändisar är inte mycket bättre. Oftast lögn och förbannad dikt. De djupaste hemligheterna grävs ner i tystnadens mörka rum. 
Inte så Mikael Persbrandt. 
Han berättar rakt upp och ner om vilket svin han egentligen är, eller har varit. Det är mer än stort. Vansinnigt stort. Och modigt till dumdristighet. 
Författaren, Carl-Johan Vallgren, har skrivit ner Persbrandts hänsynslösa nakna berättelse. Det har Vallgren gjort alldeles utmärkt. 
Det känns som om Mikael Persbrandt sitter rakt framför mig vid köksbordet och berättar om sitt stormiga liv i orkanens öga: från berömd skådespelare och filmstjärna, till avloppsrörets fulla skit. 
Jag blir hänförd. 
Läs boken.
Du vet inte om du ska skratta eller gråta. 

Jan Malmsjö i Mello-lever livet in på mållinjen

Det var Jan Malmsjö som sa det själv: 
”Vad fan ska en gubbjävel som jag göra i tävlingen?” 
Jo, leva livet in på mållinjen. 
Låten heter också mycket riktigt, Leva livet. 
Jag kan inte annat än bli imponerad. 
Jan M fyller 87 år i maj. Därmed är han nästan lika gammal som Owe Thörnqvist var i tävlingen 2017. 
Glöm inte att han gick till final med sin, Boogieman Blues, varm korv och hela paketet. En riktig korvkupp. 
Då var det drag under galoscherna. 
Jag har tjuvlyssnat på Malmsjö med sin låt. Han har varken varma korvar, lir på munspel eller annat fyr för sig. Jan Malmsjö sjunger om att leva livet så stillsamt som möjligt. Rakt upp och ner. 
Däremot gjorde han en annan kupp, dagarna innan Melodifestivalen. Drog på sig en MFF t-shirt från guldåret 2004. En och annan MFF-supporter kommer säkert lägga sin röst som tack. 
Det räcker inte. 
Låten är helt enkelt för svag (hoppas jag har fel). Fast gubbjäveln gör så gott han kan, av det klena materialet. 
All heder åt Jan Malmsjö.

”Farväl min älskade rullstol”

Älskling betyder det franska ordet, bien-aimée. 
Jag tycker nämligen det är vackert kalla en rullstol för just älskling. På franska extra vackert. 
Läs och förstå. 
När du råkar ut för en allvarlig sjukdom eller som i mitt fall en svår olycka och ditt liv landar i en rullstol, då blir rullstolen en egendomlig kärlekshistoria. 
Först en form av hatkärlek, sedan en allt mer värmande relation. Du inser att utan stolen är livet kört. 
Ta då snabbt åt dig din nya kärlek (tips). 
Jag har haft en och annan rullstol i mitt liv. Under 1980-talet fräste jag omkring över ett år i en rullstol. Det gick det med. 
Nu senast våren 2014 ställde Lommas Hemsjukvård upp med pukor och trumpeter. En makalös service mötte mig när jag skör på livets tunna tråd, återvände hem med en sjuktransport efter veckor på sjukhuset. 
Allt, precis allt, var väl förberett med otaliga hjälpmedel till noll kostnad i hemmet. I centrum en stor härlig rullstol. 
Jag kämpade mig tillbaka mycket tack vare formidabla Lomma Hemsjukvård. Och, inte minst, en nitisk dynamo i hustrun som vakade över mig dygnet runt. 
Min bästa tid är nu, som Jan Malmsjö sjöng en gång i tiden. 
Avrustning. 
Nämligen. 
Då ringer man själv till arbetsterapeuten i kommunen. Hjälpmedel plockas då åter bort till 0 kostnad. 
I måndags kom Mohammed och hämtade rullstolen som inte kostat mig ett öre. Sakta rullade han i väg med min bien-aimèe. 
Jag fick en lycktår i ögonvrån. 
FOTNOT. Med facit i hand, borde jag inte skrivit-mer eller mindre-ut mig själv från sjukhuset. Jag drabbades av svår hemlängtan. Ville överleva hemma. Det gjorde jag också som synes.