Julsagan-God Jul

 

Jag växte upp i en röd liten stuga med vita knutar. En bit av Sverige mitt i storskogen.

Till varje jul fylldes den lilla stugan av alla goda dofter som hör en riktigt God Jul till: julbaket med saffran, kummin och kanelarom. Sillinläggningar med sin egen bouquet. Grisen, Per-Gusten, slaktad, styckad, mald till korv, skinkan fet och fin.

De stöpta stearinljusen fladdrade svagt, när mor i den lilla röda stugan med vita knutar, hastade förbi med bakplåten. Fylld till bredden med julbröd som spred kummindoft över julköket.

På fönsterrutan en gnistrande stjärna av iskristall som bildats när kylan slogs tillbaka av värmen från den knastrande björkveden i gjutjärnsspisen, Husqvarna nr 26.

I den lilla kammaren som låg alldeles intill köket, stod julgranen i ensam majestät. Det var den lilla röda stugan med vita knutar speciella julklenod.

Redan i maj månad valde far ut granen i storskogen. Det var då ungskotten klipptes bort. Efter allt putsande under strävsamma månader, förvandlades granen från en vanlig gran till en julgran som barnen klädde med saker från skogen: tallkottar, grankottar, barkbåtar och bollar rullade av kåda.

På hedersplats i granen hängde far upp sin farfars gamla fickur, med Gustav III:s monogram i urverket. Allt ramades in av små levande julgransljus av hemstöpt stearin.

Vinden luktade malmedel. Man fick också ha en tröja på sig, för den råa luften bet i skinnet. Till höger på en längsgående stång, hängde sommarens alla kläder. Många med blommor på. Där fanns också en kortare klänning som storasyster inte fick ha för mor, för knäskålarna tittade fram. Det passade sig inte för en flicka från en liten röd stuga med vita knutar.

Till vänster tronade en stor medfaren blåmålad kista som far förvarade sitt julbrännvin i. På kistan stod bokstäverna J S K 1860. Johanna Sofia Knapps brudkista. Samma år förbjöds brännvinsbränningen till husbehov i Sverige.

I kistan fanns också stoppade sockor, årgångar av Vårt Hem och Husmodern från 1930-talet, fars beredskapskalsonger, en sönderläst katekes med texten, ”Må Gud giva dig nåd”, en portmonnä med 2 kronor och 35 öre, några ljusstumpar, brev från morbror Petter som emigrerade till Amerika och öppnade rakstuga i Chicago, ett yxblad samt fick fantasin himla med ögonen.

Alldeles till höger om kistan bakom ett trasigt nätfönster, fanns en stängd trälucka med ett gammalt inristat hjärta på. Bakom den gistna luckan med sprucket gångjärn bodde Tomten.

När julaftonen närmade sig, brukade det komma svaga knackningar från luckan. Då satte barnen dit ett glas mjölk och en brödskiva med mosters julsylta på. När kvällningen kom var glaset tömt och smörgåsen uppäten.

Det tyckte barnen var mycket spännande.

Det var så livet gick till i den lilla röda stugan med vita knutar, när julen omfamnade mitt unga späda liv. Det var många år kvar till Kalle Anka tog över julaftonen. Sven-Olof Sandberg sjöng om, Julens ljus, i radion.

Minnena av barndomens jular blir allt tydligare, ju äldre en människa blir. Nu är det barnbarnen som fyller sina minnen för framtiden.

En dag kanske de skriver ner sin saga om julen 2021.

Det var den andra julen världen led av en svår pandemi. Bara i Sverige hade över 15 000 människor dött av covid-19.

Alla barn lärde sig ordet karantän, vaccinsprutor, covidbevis och bjöds på sprit.

Handsprit.

Jag längtar mer än någonsin efter min röda stuga med vita knutar.

Ett annat liv i sagans underbara värld.

God Jul!

(en originalsaga av Calle Rockbäck)

 

 

Barndomens tårar-jag som cowboy

 Idag damp det ner en bild från vännen och Lommaprofilen, Bodil Wirén. 

 Jag står lätt lutad mot en vägg. Klädd i tuffa cowboykläder. Det var i alla fall sådana kläder som Roy Rogers alltid hade på sig, made in Hollywood. 

Jag har aldrig sett bilden av mig som väldigt ung cowboy förr. Stirrar både länge och väl. Barndomens tårar trillar nedför min kind. 

Fotografiet från Bodils make Arnes gulnande fotoalbum måste vara kring 65-68 år gammalt. 

Arne och jag var lekkamrater i tidig barndom på Ellstorp i Malmö. Så det är inte så konstigt att jag hamnat i hans gulnande album. 

Visst är både skjortan med tjurhuvudet på ena bröstfickan och byxorna läckra. 

Fast skorna. 

Sandaler. 

Maken till felskodd i Vilda Västern har sällan skådats. Rött kort på det. 

Här nedanför originalbilden med kompisen Hans-Inge. Den glada nunan tillhör Bodil. 

En cowgirl med gott humör. 

Tack för bilden! 

 

”Gubbaljud”-finns det?

Jag har lagt märke till att de båda TV-profilerna, Kristian Luuk och David Hellenius, använder sig av just ”gubbaljud” som en lustighet. 
Det är som de båda snabbtänkta begåvningarna är rädda för att, ”snart är vi själva där”. Finns då "gubbaljud" i verkligheten. Inte enbart i roliga skämt om åldrandets vedermödor? Den som bäst kan svara på frågan är jag själv. 
Framför allt har jag skaffat mig en gedigen erfarenhet efter alla mina sjukhusvistelser som började i barndomen. 
En gång i tiden blandades barn med gamla i sjuksalarna. Mitt första minne är från när jag var sju år. 
Alla gamla män rapade, fes och harklade sig. Och spottade slem i en emaljerad potta. Vi barn blev paralyserade av skräck. 
En vidrig upplevelse. 
Det var då det. 
Tänkte på detta, när jag blev vuxen och låg inlagd. 
Samma procedur upprepades. 
Äldre män rapade, fes och harklade sig. 
Och spottade numera slem i en rondskål. 
Det är väl alla dessa ljud med pustar samt läten som en spelande orre, Kristian Luuk och David Hellenius, menar? 
Nu är jag själv där. 
Långt före både Luuk och Hellenius. 
Jag har nått åldern då man rapar, fiser, harklar sig och spottar ut slem i en pappersnäsduk hemma.
Heller har jag verkligen det?
Den som kan ge svar är hustrun som jag snart, mycket snart, levt tillsammans med i 50 år. ”Nja, säger hon. ”Du låter inte mer nu, än vad du alltid har gjort.” 
Jaha, vad ska man svara på det? 
Det känns inte som jag har alla rätt denna gången. 
Kärringaljud. 
Finns det? 
Det är inte min sak att avgöra. 
Kanske Luuk och Hellenius hjälper oss på traven.