Minne nedskrivet i Lomma: Mannen som gick upp i rök!

 

Får man leva ett hyfsat långt liv passerar många människor ens revy. 

Vissa fastnar för evigt. 

Andra blir till en kort parentes. Lämnar inte det minsta spår efter sig. 

Vissa kändisar som jag träffat i mitt yrke som journalist stannat kvar. Enbart för de gjort avtryck på scen, heller trevliga privat som Lasse Berghagen, saligen i åminnelse. Visst har man även mött skitstövlar. 

Det hör till. 

En som jag aldrig glömmer var ingen kändis alls. Han var en helt vanlig men ovanlig medmänniska som ofta satt i mitt barndomskök och kedjerökte. 

Satt han inte där satt han hemma i sitt eget kök och kedjerökte. Alltid propert klädd i en grå kostym, hatt och en svart slips. Lång-och pekfingret nikotingula. 

Jobbade som växlare på SJ. 

Vi var släkt på något vis. 

Prata var inte hans likör. 

Han satt tyst och kedjerökte. 

Bill hette märket.

Tuff cigarett.

Hans liv en gåta. 

En dag satt han inte längre i vårat kök. 

Mr Nobody var död. 

Min mamma berättade det. 

Rakt på sak. 

”Han är död. Rökte ihjäl sig. Bill tog hans liv.” 

Plötsligt var köksstolen tom. 

Det kändes konstigt. 

Mannen hade bokstavligen gått upp i rök. Mamma behövde inte ens längre vädra ut all rök från köket. Jag hörde aldrig talas om någon begravning. 

Mannen som satt och kedjerökte i mitt barndomshem kanske brann upp. Blev till egen aska. 

Tja, vem vet. 

Så kan också ett liv sluta.

 

Coronafri hemsida: Vi som gillar ånglok-på Facebook (jo, jag sjösatte röken)

 

För oss som gillar TUFF-TUFF ljud och mysig rök, skrev jag också in den där dagen för minst 11 år sedan. 

Gruppen sjösattes helt obemärkt. Inget klang och jubel här inte. För egen del var det hela ett upptåg (ojsan). 

Bara på skoj liksom. 

Det var på den tiden ingen räknade med Facebook. En kortlivad fluga som den där ministern sa en gång i tiden om Internet. 

Min hemsida på Facebook om ånglok varken rökte eller pyste. Den förde ett osynligt liv. 

Jag lät den vila i frid. 

Åren gick. 

En och annan ångloksfantast som älskade rök och pys hittade in. Fler ville hänga med. 

Snart plockades det in härliga lokomotiv från YouTube som spred sitt koleldade rök över hemsidan, Vi som gillar ånglok, på Facebook. 

Ärligt talat gjorde jag inte mycket åt saken. Sidan fick växa och sköta sig själv. 

Numera har trafiken växlat upp. 

Blandningen på medlemmarna storslagen-från häftiga tågnördar till Thorbjorn Falk och jag. 

Bara på kul, liksom. 

Det bästa av allt. 

Gruppen, Vi som gillar ånglok, är helt befriad från covid-19. Här handlar det om helt annat gnäll som rök, stånk och ångvissla. 

Du är också välkommen ombord som medlem. Det är naturligtvis gratis. Gruppen är offentlig. 

Eftersom det är övervägande män som söker myset med röken, är kvinnor speciellt välkomna som medlemmar. Jag ser gärna en trevlig blandning.

Välkomna!

Fotbollsallsvenskan: Keps i kork till alla sabotörer

Idag vill jag skänka en keps i kork till alla bengalbrännare och knallskottskastare som fördärvar våra allsvenska fotbollsmatcher. 
Jag vill också passa på och skänka en keps i kork till Svenska Fotbollförbundets ordförande, Karl-Erik Nilsson. Maken till mes har sällan skådats. Det verkar få brinna och smälla hur mycket som helst inne på våra fotbollsarenor. Människor kommer till skada. Den förre elitdomaren, Karl Erik Nilsson, är handlingsförlamad. 
När jag ändå är igång kan även ledningen för IFK Göteborg få en keps i kork. I stället för rikta sina aggressioner mot sina egna supportrar som såg till att de fick stryk mot MFF med 3-0, eftersom matchen bröts. Riktar ledningen sina aggressionerna mot domaren, MFF och disciplinnämnden som gav MFF segern. 
Det är helt klart värt en keps i kork. 
Det är inte konstigt att det blir som det blir. 
År ut och år in. 
Idag spelar HIF-MFF på Olympia i Helsingborg. 
HIF har också supportrar som utmärkt sig. Det är lika så bra dela ut en keps i kork till dessa maskerade gossar också. 
Låt matchen börja. 
Jag räknar med ny rök och bangers(knallskott 
FOTNOT. Matchen slutade 2-1 till HIF. Bengalmatchen förlorade HIF. Efter 47 minuters spel, två minuter in i andra halvlek, kastades två bengaler in mot MFF:s målvakt, Johan Wiland, från HIF-klacken. Jag tror de får ännu en keps i kork av mig.

Damfotbollens helvete

Jag roade mig i helgen med att kolla in publikintresset för de mera kända klubbnamnen inom damfotbollen. 
FC Rosengård-Mallbacken sågs av 681 personer. 
Det är i det stora hela ingenting. Ett fotbollslag som heter Mallbacken är ett sänke. 
AIK-Umeå IK följdes av 258 åskådare. 
För en huvudstadsklubb av AIK:s kaliber är det lika med noll (0). Herrlaget drar lätt 15-20 000 personer. 
Värst av allt. 
Det kom futtiga 422 och tittade på Hammarby-Göteborg. 
Hammarbys herrlag drar ett snitt på ca 25 000 åskådare. 
Ni förstår själva. 
Trots det jättelika utrymme som damfotbollen får i pappersmedia och TV i proportion till intresset, är inte ens kvinnorna intresserad av att gå och titta på matcherna. 
Jag som suttit på läktaren och följt MFF herrlag i 60 år, kan rapportera: 
De första 20 åren doftade publikhavet brännvin, snus och rök. En typisk manlig bastion som ramades in av varvsjobbarna från Kockum. 
Nästa 20 års-period försvann stora delar av publiken. Kockum slog igen. Brännvinsdoften tynade bort. Kvinnorna lös fortfarande med sin frånvaro. På den tiden satt vi rätt öde på läktaren. 
De senaste 15-20 åren har det hänt någonting som är glädjande. 
Kvinnorna dök upp. 
Vilket har resulterat i att det numera är avsevärt fler kvinnor på plats som följer herrfotbollen, än som går och tittar på damfotbollen. 
Jag har frågat många av dessa kvinnor till orsaken. Allt för många gör tummen ner för damfotbollen. 
Svensk damfotboll är en ballerina som inte får störas. 
Det är ett stort problem. 
En liten knorr på slutet. 
På tisdag när MFF möter Celtic hemma i CL-kvalet med start kl. 20:45, finns en 88-årig kvinna på plats på Swedbank Stadion. 
Ingen kvinna eller man i det här landet, har sett eller kan så mycket om herrfotbollen som min älskade 88-åring.
Hela hon är ett svenskt rekord, sanna mina ord.
Henne ska vi vara rädd om.

Citronen

Det är något speciellt med den här vardagliga bilden på löpsedeln. 
Den sura citronen på cykelns pakethållare talar till betraktaren. Fångar ögats hornhinna som förvandlar surt till något sött. 
Jag tänker genast på två saker; 
i kväll möts Malmö FF-Hammarby inför 20 000 åskådare. Det är en högriskmatch. Hammarbys rikliga supporterskara har fått endast 1000 biljetter. Nu har man uppmanat till invasion. 
Tänker genast på alla bengaler och rökbomber som kommer brisera. Aftonstjärnan dränks av vidrig grön rök (Hammarbys supportrar) och risk för ljusblå dimma (MFF:s supportrar). Det är minst sagt surt som citronen. 
Ännu surare är det att människor mig närstående stannar hemma, på grund av röken och all stök. 
Surare än så kan inte en allsvensk fotbollsmatch bli. 
Den andra sidan av saken är bilden på Lommabon Hillevis cykel med citronen. 
Bilden förvandlar den sura citronen till den sötaste i hela världen. 
Kan vi inte se det som ett gott omen inför kvällens match på Swedbank Stadion? 
I så fall borde vi tacka Hillevi. 
FOTNOT. Själv följer jag matchen från TV-soffan. Jag är ännu inte inte spelklar.

TV nobbade bengalbränningen mellan MFF-AIK

Det finns en stor fördel med att sitta hemma i TV-soffan och följa MFF:s matcher; du slipper all irriterande rök från bengalerna. 
Inte nog med det. TV, i detta fallet C More Sport, undviker så gott det går och visa bilder från själva eldfesten. 
Bilderna på det väldiga eldandet och som jag publicerar på bloggen skickades över från mina söner som fanns på plats. Bengalerna var nog värre än vanligt i matchen mot AIK. 
Vid minst två tillfällen fick domaren bryta matchen för all rök. Det såg jag och hörde i TV. Det gick inte att undvika all rök. 
Annars brydde kommentatorerna inte ett skit i allt eldande. 
När AIK:s tränare, Andreas Alm, sa i halvlek till oss TV-tittarna, "att nu brinner det t o m i en flagga", fick han noll till svar. 
INGEN i TV-produktionen brydde sig. Där har man tydligen endast fotboll i sina skallar. Matchen slutade 0-0. En hård och brutal kamp. 
"AIK lyckades dra ner tempot och sedan avbrotten med röken", förklarade Markus Rosenberg MFF:s dystra afton. 
Bengal matchen vann Malmös supportrar. En pyrrhusseger. Fast AIK:s supportrar tände till i början av matchen-se här nedanför. 
Jag hade det rätt så skönt hemma i TV-soffan.
Rökfritt. 

Hett gulddrama. Brandlarmet gick!

Det blev ett synnerligen hett gulddrama mellan Malmö FF-Brommapojkarna 2-1 (1-0). 
Redan innan domaren Martin Hansson blåste i gång matchen brakade det loss på hemmasupportrarnas välfyllda läktare på ena kortsidan. Den förvandlades till ett hav med eld och rök. 
Swedbank Stadion med närmare 18 000 åskådare dränktes snart med tjock rök. Det gick inte att se planen. 
Då gick arenans brandlarm. 
Det tjöt både länge och väl. En metallisk röst förkunnade i högtalaren att en brand brutet ut och vi ombads lämna Stadion. 
Efter en stund körde brandlarmet en reprisrunda. Det var hur galet som helst.
Ingen rörde sig. Jag vet, för jag var där. Alla fattade att det var röken från bengalerna som utlöst brandlarmet. 
Till slut skingrades röken och matchen kunde en aning försenad börja. Alla på läktaren pratade emellertid om brandlarmet. 
Först efter 17 minuter in i matchen kom ett meddelande från arrangörsklubben MFF. 
Det var röken som utlöst brandlarmet. 
Fast det fattade alla ändå. Den upplysningen kunde man allt kunnat komma med tidigare. 
Ja, då har man upplevt ett äkta brandlarm på en allsvensk fotbollsmatch. 
Mitt första efter 58 år som åskådare. 
Matchen då? Ja, den vann MFF efter mycket möda, så nu är Guldet nästan hemma. 
TUT-TUT!

BILDERNA, 
har jag tagit själv. Det är fritt fram att använda dom. 
Uppge bara källan:http://callerockback.blogspot.se/