Orostider

Det slår aldrig fel. Efter midsommarens fröjder med sill, nypotatis, jordgubbar och regn, smyger det på en förtappad själ: orostider. 
Det är då den yngre generationen drabbas av hybris: semestern. 
Nära och kära, släkt och vänner som ännu har ork och kraft flyger och far, bilar kors och tvärs genom Europa, hyr stuga i Kebnekaisemassivet för slåss med myggen och köpa renhorn av en lapp. 
Det är då som den stora oron infinner sig. 
Gammelfar och gammelmor sitter hemma i stugan och våndas. En monumental oro: måtte allt gå bra. 
Ni känner säkert igen det. 
Oron rider en natt och dag. Även om den märkvärdiga mobiltelefonen underlättat kontakten med bilder, text samt mellan varven en levande röst. 
Vi följer med de vilda färderna på en gammal skolkarta. 
Minns när vi själva for land och rike runt med barnen. 
Minns när bilen kraschade i Narbonne Plage i södra Frankrike. 
Hustrun kedjerökte av nervositet. 
Minns när bilen lade av i juli månad bland snödrivorna på Sognefjellet i Norge. 
Hustrun bet i växelspaken av nervositet. 
Åkte fast för fortkörning i USA. 
Hustrun tuggade fyra bugg och en coca cola av nervositet. 
Ibland lyckades vi få fram ett meddelande till gammelfar och gammelmor som satt hemma och våndades. 
Inga problem. Allt bra. Vi har väldigt roligt. Barnen skrattar och hustrun kvittrar som en koltrast. 
Inte fan fattade vi att de där hemma höll på dö av oro. 
Vi är själva där nu. 
Orostider. 
Det ska bli skönt när Sverige börjar rulla på som vanligt i snömodden.

Skräckfilm-fast på riktigt

Det är precis vad jag känner i dag. 
Oro och rädsla. 
Tätt samman packad till skräck.
Skräckfilm, fast på riktigt.
Vad jag än försöker tänka på; hjärnas tankar fylls upp av mina egna lungor. Absolut inget annat får plats. 
För en tid sedan testades min lungfunktion. 
”Dina lungor är usla, endast 52 procent funkar,” sa min läkare. 
Det är nu min oro sätter fart. 
Hjärnan maler tankar som kvarnen maler mjöl som sprids till fruktan i dag, då lungorna ska röntgas. 
Det är en av de mer behändig röntgenvarianter. Totalt smärtfri samt snabbt överstökad. 
Det kan inte hjälpas. 
Tankarna är där hela tiden.
Ingen kol. 
Testad. 
Lungcancer? 
Värsta tänkbara. 
Rökare? 
Nej. 
Fast har man för 17 år sedan gått igenom en omfattande operation för njurcancer, så finns tankarna där som mjölnarens mjöl som sprider sig för vinden. 
Söker tröst med hjälp av den glade sjömannen Karl-Alfred som käkar spenat och blir starkare än en oxe. Det kan behövas. 
Fram till nästa vecka sitter jag fast i en kniptång. Först då kommer läkaren att meddela resultatet. 
Till dess nynnar jag vidare på: 
”Här kommer Karl-Alfred boy, oj, oj...
FOTNOT. Det kändes befriande och få skriva av sig oron. Tack-för att du orkade läsa texten.