Lomma strösslar med stjärnor i sommar: Frågan är var publiken kan parkera?

 

Det är inga dåliga namn som gästar Lommas Amfiteatern i sommar. Vad sägs om allsång med Nanne Grönvall eller Arvingarna, Linnea Henriksson, Tommy Nilsson, Perikles, Janne Schaffer, och som grädde på moset, Hasse Andersson den 13 juli. Det här är publikdragare som kan komma locka tusentals besökare. 

Då infinner sig genast två frågor. (texten fortsätter efter bilden)

Åt det hållet som scenen är riktad finns inte många platser. Snabbt fullt. Möjligen får man bygga en ny stor scen riktad från Amfiteatern. Så gjordes under Kulturfesten förra sommaren. Amfiteatern är felbyggd. 

Scenen riktad åt fel håll, helt enkelt. 

I dag fungerar den knappt ens åt glada pensionärer. Jobbigt med både rullstolar och rullatorer. 

Tänk då när stjärngänget drar in i sommar? 

Det blir trångt om saligheten.

Den andra frågan som hänger i luften är parkeringsplatser för besökare. Bara Hasse Andersson eller Arvingarna spränger alla ramar. 

Sanningen är den. Det finns inga parkeringsplatser alls. De som finns i närområdet är till för boende. Lapp-Lisorna får ett drygt arbete. Blir juli månad en badmånad, är det redan kaos med parkeringsplatserna. Ni som bor i Lund-Eslöv. Låt bilen bli hemma. Ni får ta en promenad till Lomma. 

Bilden här nedanför är visserligen från Indien, men ändå. Här länken till arrangörerna Live i Lomma om ni vill köpa biljetter.

 

 

Lommas bortglömda Florence Nightingale fick eget tänt ljus

Sjuksköterskan, Sofia Olsson, avled 1934, endast 50 år gammal. Hon var Lommas hemtjänst, hemsjukvård och något av vårdcentralen, när det ännu inte fanns några vårdcentraler. Allt i ett. 
Det var först 1968 som landets första vårdcentral öppnades i Dalby, knuten till lasarettet i Lund. 
På Sofia Olssons tid var alltså läget annorlunda. Lommabornas liv och hälsa var hennes kall. Dygnet runt. 
År ut och år in. 
Många hade henne att tacka för mycket. Något eget familjeliv fanns det inte tid för. Därför dog Sofia Olsson 1934 i cancer, utan lämna någon anhörig efter sig. Hon testamenterade merparten av sin kvarlåtenskap till Lomma kommun. Kommunen tackade med att bekosta gravstenen som jag fann på Lomma kyrkogård 2013. 
Så väcktes mitt intresse för Lommas svar på Florence Nightingale. Det blev ett drygt forskningsarbete. 
Jag skrev flera inlägg om den fantastiska sjuksköterskan på bloggen som ingen minns längre. Därför blev jag extra varm i sinnet, när jag fick bilden på att någon tänt ett ljus för Sofia under allhelgonahelgen. 
Vi är några som minns dig, Sofia. 
Vackert så. 
Här finner ni länkarna till mina blogginlägg om jakten på Sofia Olssons liv.

Nagelbitare när Sveriges damer tog stafettguldet

När jag växte upp, fick jag lära mig allt om finskt sisu inom idrotten: att aldrig ge upp, utan pressa sin kropp till the bitter end. 
Nu när jag blivit mer än vuxen, har jag fått lära mig svenskt sisu. Biter lika bra som vilken sisu som helst.
Stina Nilsson, 25 år, körde skiten ur den norska stjärnan, Therese Johaug, på den sista stafettsträckan. Norskan närmade sig, gick förbi Stina en kort stund. Då slog Stina Nilsson till. Satte in en jätterökare och utklassade Johaug på själva upploppet. 
Sverige med Ebba, Frida, Kalla och Stina tog hem stafettguldet, efter en formidabel uppvisning. 
Svensk sisu när den är som bäst. Trodde jag tills Stina Nilsson efter loppet sa sina numera bevingade ord: 
”Jag dör hellre, än blir tvåa.” 
Där kom den-svensk sisu. 
När kroppen är tömd. Finns inte mer att ge, då ÖKAR Stina trycket på Therese Johaug, med krafter som egentligen inte finns.  Jo, i hennes egna ord om hellre döden än bli tvåa. Tanken gav henne kraft nog att vinna.
Vår Herre fanns nog med på ett hörn.
 Någon har sagt.
"Skidåkare är inte riktigt kloka."
I alla glädje, får vi inte glömma Charlotte Kallas tredje sträcka som grundlade, den här efterlängtade guldmedaljen i Skid-VM. 
Snacka om nagelbitare. 
TV-soffan behöver ingen skidvalla den närmaste tiden.