Landet Tvärtom

 

En gång i tiden ett Astrid Lindgren-land med Emil, Pippi, Båtsman, Tjorven, Ronja och Madicken. Det var som i sagans värld med Karlsson på taket. 

Det var en tid utan skjutningar, sprängningar eller nattens sju anlagda bränder i Stockholm. 

Det var en tid då det svenska folkhemmet byggdes upp med honung och Tage Erlander i Hylands Hörna. Vi var förlåtande till det mesta. Mest irriterade över USA som kom med allt kul, men bombade vietnameser i djungeln. 

Jag minns min barndom. 

Knallpulverpistol. 

Jag minns min ungdom. 

Öl i Nyahvn, Köpenhamn. 

Det sköts också förr i tiden. 

Den 7 juli 1952 i Arbetet lyder rubriken: 

”Ung fru ihjälskjuten i fönstret till sovrummet”. 

En 21-årig gift kvinna dödades när hon blev skjuten av ett mausergevär i sitt sovrum. 

Skottet kom genom fönstret. Allt tydde på att skottet hade kommit ifrån lägenheten mitt emot. I lägenheten bodde en man. Utan någon koppling till kvinnan han sköt. När polisen kom in i hans lägenhet uppförde han sig mycket förvirrad. Dömdes till vård på ett sinnessjukhus. (Delar av texten hämtad från Karolina Berg examensarbete. Sju personer dödades under perioden 1950-1959 i Frosta och Eslövs domsagas häradsrätt. De övriga i trafikolyckor, bränder samt ett barnamord. Barnet förlöstes i toalettstolen och drunknade).

Det var en annan tid. 

Mest sköts det under älgjakten. 

Numera har Sverige blivit Landet Tvärtom. Hundratusentals flyktingar strömmat in i landet sedan år 2000. Minns hur statsminister Reinfeldt uppmanade oss öppna våra hjärtan. Nu vill Jimmie Åkesson helst kasta ut hela gänget. 

Vad göra mer? 

Döma 15-åringar till livstid fängelse (Åkesson igen)? 

Börja med sluta dalta med ungdomarna. 

Har jag missat något i Landet Tvärtom som blev precis, just det, tvärtom.

 

Vem vill spränga Värnhemstorget i Malmö i luften?

Två gamla vykort i min samling av Värnhemstorget i Malmö. 
Från en tid som flytt all världens väg. 
Den svart vita bilden från i början av 1950-talet. Kan också vara 1940-talet. 
Det var på den tiden bilarna såg ut som rullande bullar. 
Färgbilden från ombyggnaden i slutet av 1950-talet, eller in på 1960-talet.
Spårvagnar, bussar och en gles trafik. 
Det vilar något av ”Barnen i Bullerbyn” över bilderna. 
Mitt Värnhemstorg som jag lärde känna det. 
Det var ett nav ut i den stora världen för oss barn och ungdomar. 
Vi tog spårvagnen upp i stadens hjärta för gå på bio. Söndagarna tog vi bussen ut till Malmö Stadion och såg MFF. 
Klockan 13.30. 
Exakt. 
Började matchen. 
I dag finns inte mitt Värnhemstorg kvar som det en gång var.
Någon spränger bomber. 
Kriminalpolisen bedriver dörrknackning i området. Lägga puzzel. Mitt i letande efter passande bitar sprängs en ny bomb. 
Denna gången på Fredsgatan. Några kvarter bort. 
Jag saknar mitt Värnhemstorg. 
Det var en tid, då man kunde springa på män som påminde om Emil i Lönnebergs pappa, Anton, i korvkön mitt på torget. 
Frid över detta minne som sprängts i bitar.