Det är en av de mera jobbiga röntgentyper. Den kräver flera dagars förberedelse: från matomläggning till svält, och som avrundning stenhård laxering som förvandlar människan till en fontän i Malmös vackra parker.
Quick step, den indiska varianten av diarré, är blaha, jämförelsevis.
När du väl är på plats, sätts en pip i din ändalykt och du fylls med koldioxid. Tjocktarmen, ca 1,5 m lång, spänts ut till en spärrballong.
Du har förvandlats till livs levande växhusgas. I sådant läge är det tur man inte är en miljöpartist.
I ena armen har en nål satts in.
En stund senare meddelar en metallisk röst från rymden, att kontrastmedel sprutas in om 16 sekunder.
Du är färdig att röntgas.
För min egen del innan jag ens kom in till det allra heligaste, blev det en rörig start. Maskinhaveri.
Där fick jag byta om till pappkalsonger med en pip-öppning baktill, samt en sällsynt liten klänning.
Då kom beskedet.
Maskinen på våning fyra fungerar åter.
Det blev till att trava ut till hisshallen i entrén, iförd pappkalsonger med en pip-öppning baktill samt en sällsynt liten klänning.
Jag log mot min förvånade omgivning som om jag inte gjort annat i mitt liv, än gått omkring med pappkalsonger med en pip-öppning baktill samt en sällsynt liten klänning.
Både hiss färden tillbaka och själva CT-colografiundersökningen gick sedan bra. Personalen mycket vänlig och kunnig.
Fast mitt bestående minne är varken pappkalsongerna eller klänningen.
Nej, det är en gammal dams reaktion, när vi patienter fick beskedet om att maskinen var sönder.
Hon tittade på mig och sa:
”Maskinen sönder? Det kan fan inte vi hjälpa”.
Varför är det så roligt när gamla damer svär?
Musikern, artisten, sångaren, journalisten och fågelskådaren, Tobias, låter meddela följande. En Härfågel har de senaste dagarna synts vid Strandhusen i Lomma.
Spännande.
Håll utkik!
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar