Ålderdomen kapade min syn

 

Det där med åldrandet har sina aviga sidor. Det är som kastas in i en torktumlare och sedan kliva ut till en helt ny värld. Redan i 25-års åldern börjar åldrandet. Huden blir knapp märkbart slappare. Några årtionde senare börjar huden hänga lite förstrött i ansiktet. 

Det är tid för en ansiktslyftning. Inte bara kvinnor utan även män lyfter sig. 

Vem vill inte se ut som sjutton? 

Exemplen är otaliga. 

För egen del har jag aldrig haft dessa bekymmer. Jag har låtit livet få sätta sina årsringar lite huller-om-buller, om herrskapet förstår vad jag menar. 

Med åldrandet hör också diverse sjukdomar. I den fällan sitter jag tyvärr fast i. Därför är mitt senaste blogginlägg den 3 juli. Min kraft sinade. 

Ser dåligt. 

Även texten riskerar bli huller-om-buller. Efter mer än 16 år med bloggen och 5733 publicerade inlägg tog jag en paus, mitt i mitt eget åldrande. 

Vincent på Lomma Optik undersökte min syn. Jag tyckte mina glasögon börjat bli i svagaste laget. Det skulle visa sig att synen kapsejsat. 

Synen så dålig att det fanns inga glasögon i världen som kunde hjälpa mig se ordentligt igen. 

”Åldersrelaterat. De flesta äldre råkar ut för det. Mer eller mindre.”, sa Vincent. Så var det med det. 

Ålderdomen kapade min syn. Jag fick mer. 

Ska man bli förbannad? 

Nej, det hjälper föga. 

Nu gäller det gilla läget.

Därför blir det spridda skurar på bloggen i frramtiden.

 

Var glad i ålderdomen-liten betraktelse från Lomma

 

Den här kolteckningen gjorde jag som tackkort 1986. Jag hade fyllt 40 år. 

Fest, glam och tjo. 

Nu snart 38 år senare, har jag lyckats med konststycket bli nästan dubbelt så gammal. 

”Var glad. Du lever,” tänker jag. 

I vissa fall mot alla odds, men ändå. Du lever, så var glad och tacksam över det. 

Ser jag mig omkring, blir jag knappast glad. Det senaste året, i åldersspannet 50-75-år, är det allt för många vänner som lämnat jordelivet. 

Det känns tungt, minst sagt. 

Vänliga och trevliga medmänniskor som plötsligt inte finns kvar. Vissa träffade jag ofta på väg ner mot Centrumtorget i Lomma. Vi luftade våra tankar om livet i allmänhet. Alltid behagliga möten. 

Nu borta. 

Andra byttes sladder med på torget. 

Nu är de också borta. 

Det är inget vara glad över. 

Tvärtom.

Döden kom så plötsligt. 

Därför ska man vara extra glad över att man får leva. Visst, ålderdomen är bökig. 

Syn, hörsel, minnet, och mycket annat, checkar sakta ut. Medicinskåpet växer lavinartat. Du blir stamkund på Vårdcentralen och det stora sjukhuset. Vet inte riktigt, om du ska ta till dig sjukvårdspersonalen med läkarkåren i spetsen som dina nya vänner. Det kan i alla fall bli spännande och omtumlande möten. 

Du undrar över varför röntgenpersonalen ofta är tvära människor. Du måste också vara vaksam vid inläggning på en avdelning. 

Får du rätt medicinering? 

Det kan vara lite si och så med det. 

Faktiskt. 

En gång blev jag erbjuden en spruta. 

Nej tack, jag har inte diabetes. 

Fel patient. 

Det var nära, så visst är det spännande att bli gammal. Det är sådant felbeslut man blir glad över hinna stoppa. Om man har förståndet i behåll, vill säga. 

 Påven Franciskus, 87 år, har sagt att ålderdomen i sig är en välsignelse som Gud skänkt. Den lär oss, att vårt liv är avsett gå bortom dödens övergång till evigt liv. 

Fan tro't, sa Relling.

 

Lommamöte i solen: ”Jag bad till Gud om att få dö”

Denna lördagen blev inte riktigt som jag tänkt mig. Min plan var att skriva lite om den massiva seglingstävlingen som arrangeras i helgen i Lomma. Fast toppa texten med kvällens massiva sångtävling(Mello) med magiska Loreen som etta. Slår Finland med tre cha cha cha. 

Nu blev det inte riktigt så. 

På Centrumtorget mötte jag en gammal bekant. En dam som sakta rullar fram mot 100 år. Hon brukar ha glädjen med sig. Vara pigg och glad. 

Inte så denna lördag med sommarväder. 

Hon var ledsen. Över ålderdomen som sliter ner henne bit för bit. 

För en tid sedan genomgick hon en operation. Nu hade läkaren ringt och berättat att hon måste opereras igen. 

”Jag orkar inte. Jag har bett till Gud om att få dö. Han verkar inte höra min bön. Jag får leva, men det är bra nu, sa hon med sorg i stämman. 

Vad svarar man på det? 

Svårt. Det gör ont. 

Ord som gör ont.

Jag försökte pigga upp henne med ett dåligt skämt. Hon log men skrattade inte. Ålderdomen kräver sin tribut, sanna mina ord. Mötet fastnade i mitt sinne. Följde med mig hem. Slutade som en märklig högmässotext. 

”Jag bad till Gud om att få dö.” 

Åtta ord som svävar runt mitt trötta huvud. Möjligen kommer Loreen till hjälp i kväll. Annars får väl min kvinnliga bekant och jag sjunga cha cha cha. 

Alltid något i evighetens namn.

 

Dagen efter: Livets midsommarstege (på ett ungefär)

0-10 år
Börjar med midsommarjoller i barnvagnen. Sedan. Hoppar, studsar, sjunger och dansar kring majstången. 
Hatar sill. Får en kokt korv med bröd. Dricker läsk. 
Livet är buskul. 
Tonåring
Sitter och trycker i ett hörn. Tycker vuxenvärlden är löjlig som hoppar, studsar, sjunger och dansar kring majstången tillsammans med småglinen. 
Testar sill. Dricker Coca Cola.
Skäms när pappa börjar sjunga, When The Saints Go Marching In. Tar lotter i Hemvärnets stånd. 
Slutet på tonåren
Snapsar. Groggar. Skrattar och stojar med kompisarna. Kollar brudar nere vid dansbanan. Livet är spännande. 
Kräker sill på majstången. 
Yngre medelåldern
Hoppar, studsar, sjunger och dansar kring majstången med barnen. Snaps, konjak till kaffet och groggar. 
Sjunger, When The Saints Go Marching In, vid 22-tiden. 
Övre medelåldern-plus lite till
Får offra sig för barnbarnen. Hoppar, studsar, sjunger och dansar kring majstången i stilla promenadtakt. 
Ryggen åt helvete. Hade hellre suttit i ett hörn med en gammal kompis. Ungdomsminnen kring groggen. 
Ålderdomen
Ute strilar regnet ner. Hustrun tänder ljuskronan i köket som det vore julafton. På grund av alla mediciner blir det en pytteliten snaps som bits av 17 gånger. 
Rapar sill. 
Sjunger inte, When The Saints Go Marching In.
Har glömt texten. 
Ser majstången på TV.

Ålderdomens spännande liv

Vi äldre behöver inga äventyrsresor för att finna spänning i livet. Vårt eget hem kan vara nog så spännande. Och livsfarligt. 
SVT och Sydnytt med reportern Gunilla Fritze kör just nu inslag om äldre och fallolyckor som ofta kan leda till döden. 
Det är bra. 
Det kan aldrig varnas tillräckligt. 
Nu kommer dessutom vintern med snö, is och kyla. Isfläckarna är förrädiska. 
Jag vet vad jag talar om. För jag fräser omkring i mitt eget hem med en rullator. 
Bökigt? 
Man vänjer sig.

Jag har två otäcka fallolyckor bakom mig, på grund av en neurologisk cancerskada. 
Den första i februari 2013. Ambulans och kraftig hjärnskakning. 
Tur, hade jag. 
Den andra i år den 3 april som höll på kosta mig livet. Fyra veckors inläggning på ortopeden. Otaliga operation. Brottas fortfarande med sviterna. 
Överlevde i alla fall. 
Tack vare sjukvården. Inte minst hemsjukvården i Lomma kommun som gjorde en kanoninsats. Åter ett TACK!
Dubbeltur.
Har jag haft.
Båda olyckorna inträffade utanför mitt hem. 
Ofta skippar allt för många äldre sina rullatorer i sina hem. Just på grund av stöket. Det gör alltså inte jag.
Hemmet är nämligen en dödsfälla: skarpa bords-och mattkanter, toaletten m m. Även stolarna är för hårda att damma huvudet i. 
Jag kramar hårt min rullator. Min livförsäkring hemma. 
Ja, så har vi plockat bort vissa mattor. Det är med andra ord spännande varje vaken stund. 
Vi äldre behöver inga rosa bussar till Afrika.