skip to main |
skip to sidebar
Det var sent på eftermiddagen i dag (onsdag).
Blå himmel.
Strålande sol.
Sommarvarmt i luften.
Jag satt i Täppan med ett glas kyld Mümmelmann. Läste Robert Harris senaste bok, München. Frid i Lomma, medan dramat öste på i boken.
Då plötsligt skars idyllen sönder av skarpa sirener från Höjeågatan.
Min gata.
Först reagerade jag inte.
Var väl någon boende som insjuknat i hemmet. För så brukar det vara för det mesta. Då kom ännu fler skarpa sirener från Höjeågatan.
Och på det ytterligare skarpa sirener.
Jag bedömde det som sirenerna slogs av nere vid badet några hundra meter bort. Knappt.
Nu ryckte journalisten i mig. Det börjar bli lite väl många sirener. Lite av Manhattan nattetid. Tid för utryckning även för bloggen.
På el-skotern utan sirener.
Nere vid badet mötes jag av upprörda människor.
Alla ville veta vad som inträffat.
Någon berättade för mig att det rörde sig om en äldre kvinna som hittats livlös flytande omkring i badvattnet.
Nu jobbade räddningspersonalen med kvinnans liv.
Drunkningsdrama?
Sjukdom?
Det spelar ingen som helst roll. Det viktiga är att kvinnans liv räddas. Hon fördes med ambulans till sjukhuset.
Vi kände oss alla skakade över upplevelsen.
Tack och lov är detta en väldigt ovanlig händelse vid T-bryggans badplats i Lomma. Jag vet. För jag har följt badlivet här i över 30 år.
Idyllen fick sig denna onsdag en knuff åt fel håll.
Jag kan inte begripa hur jag kan hamna mitt i allt elände. Söndagens baddag var på ytan, i alla fall, någon stillsammare än lördagens ballyhoo med ambulanser. Trots att det var ÄNNU fler badande vid Lommas saltstänkte (visst) stränder.
Jag körde mina varv med el-skotern för kolla in läget.
Pratade med folk jag kände.
Pratade även med folk jag inte kände.
Alla trivdes i den sagolika högsommarvärmen med badvattnet som börjat få upp ångan. Körde in i samhället för en kall öl hemma hos min son.
Fridens liljor.
Tog sedan ett sista varv ner till Lommas sjöräddning.
Frågade hur dagen varit.
”Endast ett motorhaveri,” fick jag till svar.
Då går larmet.
Prick klockan 16.50.
Drunkningstillbud.
Sjöräddarna på tåspetsarna.
”Var?”, skrek jag.
”Sibbarp”, fick jag till svar.
Sibbarp är Limhamns badplats.
Mer fanns inte att säga.
De tuffa sjöräddarna drog iväg med sirener och blåljus. Sjöräddningsbåten krängde av frenesi. Ut genom inloppet till Lomma hamn.
Bråttom, bråttom.
Skarpt läge-se bild här nedanför.
Det var en syn att skåda.
Samtidigt kände jag hur min journalistiska puls snurrade på högvarv. Varför har just jag en förmåga och hamna i diverse dramer?
Ja, säg det.
Hoppas drunkningstillbudet ordnade upp sig till det bästa.
Jag körde hem och åt Bullens korv.
Det är alltid en stor sak, i en by av Lommas storlek, när räddningstjänst rycker ut med pukor och trumpeter.
Läser att en person med god hörsel kan uppfatta, sortera och tolka ett ljud: från en surrande mygga till vrålande jetmotorer.
En utryckningssiren skär ofta genom allt och alla. De boende blir på tåspetsarna. Lyssnar intensivt efter var det tar stopp.
Var?
Olycka?
Sjukdom?
Någon man känner?
Frågorna staplas som veden i vedboden.
I förmiddags brakade ambulansen rakt in i grönskan. Den stannade först på den smala gångvägen utanför mitt boende: bland träd, häckar och buskar.
”Jaha, nu tror alla att det är Rockbäck som ska hämtas,” sa jag luttrad till hustrun som varit med om både det ena och det andra.
”Säkert som amen i kyrkan,” svarade en hårt prövad hustru, med oro i blicken.
För det var inte mig man var ute för ta hand om. Även om så tyvärr ofta har varit fallet. Nu vet ni i alla fall det.
Jag lever och mår faktiskt riktigt prima.
Trist att någon annan mår mindre prima.
Jag hoppas sannerligen att allt slutar lyckligt.
Det blev något yrvaket uppvaknande, efter mitt modem till datorn kraschat natten till fredagen i förra veckan.
Det är sent på tisdagskvällen. Alldeles före höstmörkret omsluter den svenska folksjälen. Jag sitter försjunken i en god bok.
Plötsligt bryts tystnaden av sirener.
Många sirener.
Ett väldigt pådrag.
Sirenerna verkar köra rakt in i vår Täppa-i syrenhäcken. Det lilla av journalisten som finns kvar i mig sprätter till. Jag hackar mig ut i Täppan med mina kryckor.
Döm om min förvåning, när jag upptäcker att jag omgärdas med brandkårens blåljus och ambulanser. Folk som springer hit och dit.
Någon tjoar när de ser mig:
”Skönt att se dig. Vi trodde det var dig man skulle hämta.”
Nej, inte denna gången. Det vara någon annan som drabbats av en tragedi.
Det gör ont i mig. Orkar inte ta in mer.
Tack och lov att jag fått ett nytt modem. Jag kan äntligen skaka liv i bloggen.
Med blåljus.
I går tjöt det som aldrig förr i byn. Utryckningssirenerna skakade om oss boende. Vi förflyttades för en kort stund till självaste New York.
Det var ingen hejd på allt tutande under söndagseftermiddagen. Det verkade vara något alldeles extra stort på gång.
En gammal nyhetsmurvel går igång på den typen av horn musik, var så säker på det. Nu låg murveln förpackad i plågor. Kom inte ens ur sängen. Försökte i stället räkna tutorna som är olika för både ambulans, polis och brandkår. Det gick inget vidare. Blev mest en grötig ljudkuliss.
Det lät i alla fall som något väldigt stort inträffat. Dessutom inte alls långt borta. Alldeles nere i hamnen utanför murvelns huvudkudde. Någon egen utryckning var det som sagt aldrig tal om. Kanske lika så bra det.
Det visade sig sedan var en gryta som torrkokat på en spis och tog eld. Ja, sedan var det-tack och lov-något annat obetydligt också.
Allvarligare var det då med pappan och sonen som i den hårda vinden var ute på en s k stå-upp-bräda. Plötsligt tog de tuffa frånlandsvindarna tag i pojken. Drunkningstillbud. Dramatik en kort stund.
Allt slutade lyckligt.
Tack och lov för att vi har utryckningsfordon som är på hugget.
Tuta på.
FOTNOT. Bilden här nedanför är en illustration på en liknande bräda. Personerna på bilden har inte med saken att göra.
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
Inlägg
