Arne Hegerfors sågar Kvällsposten längst fotknölarna

Läser en fantastisk artikel om och med Arne Hegerfors i Offsides senaste nummer. Arne som de senaste åren drabbats av både hjärtinfarkt, stroke och hjärntumör. Inget minne av gårdagen, men minns så mycket annat av sitt tidigare spännande liv som stjärnkommentator i SVT. 
Ett glädjefyllt rikt liv i sportens värld. 
Debuten som sportreporter på Kvällsposten för ca 55 år sedan sitter däremot kvar som en tagg. Arne hamnade bland ett gäng tuffa reportrar som då ansågs utgöra landets bästa sportredaktion. 
Här fanns bland flera andra, sådana kanoner som mästerkrönikören, Birger Buhre, och landets ledande fotbollsskribent, Thure Isacson. 
Inga lätta grabbar att tampas med. 
Arne Hegerfors berättar i Offside. 
Jag citerar: 
”Du anar inte vad jag vantrivdes. Från dag ett. Det var ett så hårt klimat. Man sa håll flabben till varandra stup i kvarten, det var grövre grejer än så och det var inget jag var van vid. Det var ingen kamratskap. Efter en månad sa jag upp mig. Tack och Hej, sa jag. Det var det bästa beslut jag tagit.” 
Det gick som vi vet bra för Arne ändå. 
Han hamnade först på radiosporten, för att sedan bli kung med tur på SVT. Resten är som sagt var historia. 
Fast salvan mot Kvällsposten är en stjärnsmäll. 
Efter att själv jobbat som journalist på Kvällsposten, förstår jag Arne. Det rådde överlag en egendomlig förtätad dryg stämning på tidningen. Något jag aldrig tidigare upplevt på varken Arbetet, GT i Göteborg eller andra publicationer jag varit på. 
Även om alla inte stup i kvarten älskade varandra, så har det varit en betydligt mjukare atmosfär. 
Jo, jag förstår Arne Hegerfors till en viss del, i alla fall. 
Fast det var på den tiden Kvällsposten var, just det, Kvällsposten. En vass tidning på väg upplagemässigt åt rätt håll.
Här nedanför klipp från Offside med Arnes kommentar om tidningen.

Min fot orsakade en stjärnsmäll på Lomma Vårdcentral

Dramat med min infekterade fot rullar vidare. I dag tog utvecklingen ett drastiskt steg framåt eller bakåt. 
Beror på hur man nu ser på det. 
Det blev en unik stjärnsmäll på Lomma Vårdcentral mellan patienten (jag) och den ansvariga läkaren. 
En något överraskande utveckling. 
För patienten. 
En kort resumé för er som inte hängt med. 
I början av januari sökte jag på Vårdcentralen för en blodblåsa på höger fot. 
Några dagar senare sprack blåsan. 
Infektion. 
Läkaren som var läkare nr 1 och inte dagens läkare med stjärnsmällen, satte in antibiotika. Kuren på upphällning. 
En ny läkare. Anonym som ingen vet namnet på (presenterade sig inte), vägrade förlänga penicillinbehandlingen. Ingen förklaring. Sket i foten.
Tvärstopp.
Ett klockrent.
Infektionen återvände. 
Ännu en ny läkare dyker upp. 
Nu den som är min s k husläkare som ingen vet hur det fungerar. 
Alltså med husläkarna. 
Hänger ni med?
Hur som helst. 
Husläkaren satte mig med stödstrumpor och Alvedon. Vägrar skriva ut antibiotika.
I fredags. 
Under helgen blommade infektionen ut som ett vulkanutbrott. 
Rena helvetet. 
I måndags kom så läkare nr 1 tillbaka som satte in antibiotikan från början i januari. Nu skrev han ut en ny penicillinkur. 
Skönt. 
På rätt väg.
Jag skriver brev till min s k husläkare, en kvinna i medelåldern. Prisbelönt som distriktsläkare eller något sådant. 
Jag anklagade henne för felbehandling när hon inte skrev ut antibiotika. Det räckte definitivt inte med stödstrumpor och Alvedon. Skaffade mig i stället ett glödhett helvete. 
Det skulle jag inte gjort. Ifrågasätta behandlingen. 
I dag möttes vi i samband med en omläggning av foten på Vårdcentralen. Läkaren som alltså ska vara min husläkare, lika sur som hela ättiksförrådet i Sverige. 
Det skulle visa sig att hon saknade all empati i världen. Hon en stjärndoktor skulle minsann inte ifrågasättas av en simpel patient som är rudis på det medicinska. 
Det slutade med att hon nästan, men bara nästan, skrek åt mig: 
”Det där kommer aldrig att läka. Jag skriver en remiss åt dig till sjukhuset.” 
Tack för kaffet. 
En rejäl stjärnsmäll. 
Hon borde skämmas ända in i Perstorps Ättiksfabrik. För så får man aldrig någonsin bemöta en patient.
Knäckande?
Nej fan, mig knäcker ingen.
Jag tror jag ska lägga in lite ättiksgurka.