Medaljen som sport-och journalistlegenden Birger Buhre hedrade mig med-i kväll hedras han själv på Idrottsmuseet i Helsingborg

 

Kraftverket på KvällsPosten, Birger Buhre, gick till de sälla jaktmarkerna 1989. Maken till journalist och krönikör har sällan skådats. Han lämnade verkligen ett stort tomrum efter sig. Räkna med att anekdoterna kommer hagla i kväll-tisdag-,när alla fansen samlas under fanan på Idrottens Hus där Idrottsmuseet huserar. 

Allt för minnas BB.

Historierna om Birger är otaliga. Nej, jag ska inte själv vara med. Därför bjuder jag exklusivt på en anekdot, så som jag minns vännen Birger. 

Han hade handplockat mig in i sitt projekt, Så kom idrotten till Malmö. Vi hade många roliga och stormiga möten hemma hos honom på Ribersborg i Malmö. Svalkade gärna av oss med en grogg. 

En kväll vid 22-tiden satte jag mig i TV-soffan. Premiär av en uppmärksammad TV-serie om Vietnamkriget. En bit in i handlingen ringde telefonen. Min äldsta son Daniel svarade och tjoade: ”Pappa, det är Birger!” 

Inte nu, tänkte jag och svarade:

 ”Jag ringer honom när TV-avsnittet om kriget är slut.” Jag ringde. 

Och hamnade i ett veritabelt ordkrig med Birger Buhre. Han fullständigt slaktade mig. 

”Hur i helvetet kan du sitta och ödsla tid på sådant skit. Vi som har så mycket att göra. För jävligt är vad det är.” Birger andades tungt. 

Nu var det allvar.

En förbannad BB var icke att leka med. Jag backade omedelbart. 

”Pappa, jag lovar att aldrig mer göra något sådant idiotiskt,” svarade jag tagen. 

Det gick hem med råge. 

Några månader senare kröntes jag med en medalj av Birger Buhre för ett bra jobb. 

Jag är mycket stolt över den. 

Lycka till i kväll, Birger.

 

Arne Hegerfors sågar Kvällsposten längst fotknölarna

Läser en fantastisk artikel om och med Arne Hegerfors i Offsides senaste nummer. Arne som de senaste åren drabbats av både hjärtinfarkt, stroke och hjärntumör. Inget minne av gårdagen, men minns så mycket annat av sitt tidigare spännande liv som stjärnkommentator i SVT. 
Ett glädjefyllt rikt liv i sportens värld. 
Debuten som sportreporter på Kvällsposten för ca 55 år sedan sitter däremot kvar som en tagg. Arne hamnade bland ett gäng tuffa reportrar som då ansågs utgöra landets bästa sportredaktion. 
Här fanns bland flera andra, sådana kanoner som mästerkrönikören, Birger Buhre, och landets ledande fotbollsskribent, Thure Isacson. 
Inga lätta grabbar att tampas med. 
Arne Hegerfors berättar i Offside. 
Jag citerar: 
”Du anar inte vad jag vantrivdes. Från dag ett. Det var ett så hårt klimat. Man sa håll flabben till varandra stup i kvarten, det var grövre grejer än så och det var inget jag var van vid. Det var ingen kamratskap. Efter en månad sa jag upp mig. Tack och Hej, sa jag. Det var det bästa beslut jag tagit.” 
Det gick som vi vet bra för Arne ändå. 
Han hamnade först på radiosporten, för att sedan bli kung med tur på SVT. Resten är som sagt var historia. 
Fast salvan mot Kvällsposten är en stjärnsmäll. 
Efter att själv jobbat som journalist på Kvällsposten, förstår jag Arne. Det rådde överlag en egendomlig förtätad dryg stämning på tidningen. Något jag aldrig tidigare upplevt på varken Arbetet, GT i Göteborg eller andra publicationer jag varit på. 
Även om alla inte stup i kvarten älskade varandra, så har det varit en betydligt mjukare atmosfär. 
Jo, jag förstår Arne Hegerfors till en viss del, i alla fall. 
Fast det var på den tiden Kvällsposten var, just det, Kvällsposten. En vass tidning på väg upplagemässigt åt rätt håll.
Här nedanför klipp från Offside med Arnes kommentar om tidningen.

Det finns bara en Hövding i Malmö-Eric Persson

När MFF-ledaren, Eric Persson, dog den 9 juni 1984, gjorde Kvällsposten ett minnesextra. ”Hövdingen” har han kallats så länge någon kan minnas, började den legendariske sportskribenten, Birger Buhre, sin som alltid välfyllda krönika. 
I MFF var det Hövdingen som bestämde över allt och alla under årtionden. Han var en formidabel föreningsbyggare. 
Förvandlade ett trasigt MFF 1927 till den folkteater som laget är i dag. Andan och kulturen som Eric Persson ympade in i föreningen finns fortfarande kvar. 
Den som är på väg att vårda arvet bäst är utan tvekan dagens sportchef, Daniel Andersson. Fast någon ny ”Hövding” som Eric Persson blir han aldrig. 
Visserligen gjorde Kvällspostens krönikör, Mattias Larsson, ett litet försök i torsdags. Han skrev att Daniel Andersson just nu är den maktfullaste personen MFF haft sedan Eric Perssons dagar. 
Det kan jag hålla med Mattias om. 
Daniel Andersson har på ett smart sätt städat undan alla eventuella fiender. Sett till att klubben efter en stark Åge Hareide fått svagare personligheter på tränarbänken, sparkade Allan Kuhn och nye tränaren, Magnus Pehrsson. 
Eric Persson körde aldrig det taktikspelet. 
Vem minns inte när han plockade in en ung Bob Houghton? En färgstark personlighet som tränare på 1970-talet. Minns också dynamiske Hans Cavalli-Björkman i rollen som klubbens ordförande. 
Daniel Andersson blir aldrig en ny ”Hövding”, skrev jag.  
Orsaken flera.
Eric Persson klarade briljant alla roller. Styrde till och med massmedia. Var en stark profil utåt. 
Det är inte Daniel Andersson. 
Han känns överraskande obekväm i rollen som intervjuobjekt. Där är han som de övriga i fotbollsfamiljen Andersson något trulig för att gå hem. 
Det var aldrig Erik Persson. 
Tvärtom.
Ta lärdom, Daniel Andersson.