Kudden

Efter gårdagens upplevelse med foten, gällde det landa mjukt och gott i natt. Då finns det knappast något bättre än gosa med sin favoritkudde. 
För så är det. 
Väldigt många människor har sin favoritkudde. Det är inte ovanligt att folk stoppar ner sin kudde i resväskan när de flyger, kör bil eller åker tåg ut i världen på semester. Kudden är ett måste. 
Ingen pratar om den hemliga kudden som blir en skämskudde.
”Kan inte sova en blund, om jag inte har med mig min älskade kudde,” heter det i smyg, för det är något man ogärna talar öppet om. 
Givetvis har även jag en favoritkudde. Den kan jag knyckla samman till en boll. Viktigt. Min kudde är med andra ord söndermosad. Det är så jag vill ha den. Fullständigt omöjlig för många andra som kudde. 
Ute i den stora vida världen finns också många varianter på kuddar. 
I Kina bjuds du på en riskudde. Stenhård. Gick inte att sova. Jag fick knyckla samman långbyxorna till en kudde. 
I Tyskland fick jag en jättekudde. Mitt söta huvud drunknade i all dun eller vad det nu var. Risken för nysningar uppenbar. 
England svarade upp med en platt kudde som mer påminde om ett örngott. 
I USA vid de stora sjöarna, fick jag en liten vackert broderad kudde som mer hörde hemma i en soffa som prydnad. 
Jag slog en signal till hotellets housekeeping. Beställde en pillow (kudde). In i rummet rullades en vagn med rykande kokt ris. 
Tablå.
Det där med språket kan ställa till det. 
Även för den bäste.

Skämskudde! När jag utsatte mina barn för dödsfara

I bland gör man mindre bra saker i livet. Det kan också vara så, att det t o m är så genomuselt, att 34 år senare blir det till en skämskudde. 
En tung kudde. Den får man bära med sig den livet ut. 
Jag nämner som hastigast min skämskudde i mitt kåseri, du fick med Lommastråket i dagens brevlåda.

Jag skriver lite kort (inringat), när jag tog med mig familjen och rundade Europas största fastlandsglaciär, Jostedalsbreen, Norge, med bilen. 
Jag skrev däremot aldrig om vad som höll på att inträffa. 
Det var så att vi stannade till: jag, hustrun och våra två söner, Daniel, 6 år, och Johan, 3 år. 
Far ville gärna visa familjen den väldiga glaciären. Det blev till att vandra. Uppåt. 
Efter en stund dök det upp skyltar med varningstext om glaciären. Hustrun ville vända. Men nej, jag tvingade familjen vidare. 
Snart var vi framme vid den stora sjö som bildats av glaciärens vatten. En bit bort låg själva glaciären med en 100 meter hög isvägg.

Här fanns också skyltar med texten: 
LIVSFARA! GÅ INTE LÄNGRE!  VÄND OM!
Detta stoppade naturligtvis inte far. Däremot en fly förbannad hustru som stannade kvar med Johan. 
Han i hand, knallade jag och Daniel mot isväggen. Nästan framme kom det en jätteknall som om åskan slog ner. Högt i skyn såg jag stora isblock som singlade ner mot oss. 
Jag tog Daniel under min arm och sprang (jo, far kunde springa på den tiden) allt vad jag orkade. 
Glaciären kalvade. 
Daniel hängde och slängde under min arm. Det gällde livet. 
Men vi klarade det. 
Överlevde. 
I förra veckan dog ett tyskt par i samma glaciär som kalvat. Deras två små söner som var med överlevde. En djup tragedi. 
Då, för 34 år sedan, kunde vi slå oss ner i blåbärsskogen och vila nerverna. 
Hustrun skäller än i denna dag över mitt dumdristiga tilltag. 
Jag ligger under skämskudden. 
Det går aldrig över.
FOTNOT: Mina söner är i dag 40-och 37 år. De har själva små barn. Dock undviker dom alla tänkbara glaciärer.