Tiggarna och Sverige: Dum, dummare och dummast

Allting blir bara värre: dum, dummare och dummast. 
Det är de svenska myndigheterna som varken vet ut eller in när det gäller tiggarnas olagliga bosättningar på privat mark i Sverige. 
I Lund har nu kommunens tjänstemän föreslagit att stadens olagliga parkeringsplatstiggare ska få bo gratis på Källby camping. Så här lyder socialförvaltningens motivering, enligt Sydsvenskan: att alla kommunens medborgare måste behandlas lika inte gäller, eftersom EU-migranterna (tiggarna, min anm.) inte är kommuninvånare, ska de få bo på campingen gratis. 
Man tager sig för pannan. 
Med andra ord är det fritt fram för turister från andra länder inom EU att komma till Sverige och campa gratis. 
Om man skruvar till det, vill säga. 
Inte mycket. 
Bara lite. 
Det blir som sagt var bara värre och värre: dum, dummare och dummast. Den 25 september skrev jag om Moment 22 på bloggen. Läs gärna det igen. 
Klicka HÄR!  
FOTNOT. Tiggarna är inte asylsökande flyktingar. Det är något helt annat.

Skämskudde! När jag utsatte mina barn för dödsfara

I bland gör man mindre bra saker i livet. Det kan också vara så, att det t o m är så genomuselt, att 34 år senare blir det till en skämskudde. 
En tung kudde. Den får man bära med sig den livet ut. 
Jag nämner som hastigast min skämskudde i mitt kåseri, du fick med Lommastråket i dagens brevlåda.

Jag skriver lite kort (inringat), när jag tog med mig familjen och rundade Europas största fastlandsglaciär, Jostedalsbreen, Norge, med bilen. 
Jag skrev däremot aldrig om vad som höll på att inträffa. 
Det var så att vi stannade till: jag, hustrun och våra två söner, Daniel, 6 år, och Johan, 3 år. 
Far ville gärna visa familjen den väldiga glaciären. Det blev till att vandra. Uppåt. 
Efter en stund dök det upp skyltar med varningstext om glaciären. Hustrun ville vända. Men nej, jag tvingade familjen vidare. 
Snart var vi framme vid den stora sjö som bildats av glaciärens vatten. En bit bort låg själva glaciären med en 100 meter hög isvägg.

Här fanns också skyltar med texten: 
LIVSFARA! GÅ INTE LÄNGRE!  VÄND OM!
Detta stoppade naturligtvis inte far. Däremot en fly förbannad hustru som stannade kvar med Johan. 
Han i hand, knallade jag och Daniel mot isväggen. Nästan framme kom det en jätteknall som om åskan slog ner. Högt i skyn såg jag stora isblock som singlade ner mot oss. 
Jag tog Daniel under min arm och sprang (jo, far kunde springa på den tiden) allt vad jag orkade. 
Glaciären kalvade. 
Daniel hängde och slängde under min arm. Det gällde livet. 
Men vi klarade det. 
Överlevde. 
I förra veckan dog ett tyskt par i samma glaciär som kalvat. Deras två små söner som var med överlevde. En djup tragedi. 
Då, för 34 år sedan, kunde vi slå oss ner i blåbärsskogen och vila nerverna. 
Hustrun skäller än i denna dag över mitt dumdristiga tilltag. 
Jag ligger under skämskudden. 
Det går aldrig över.
FOTNOT: Mina söner är i dag 40-och 37 år. De har själva små barn. Dock undviker dom alla tänkbara glaciärer.