Idag fick jag livets vinst: Hjärtat mår gott-inga stavfel (får vi hoppas)

 

Jag var hos min hjärtläkare idag. Egentligen inget egendomligt med det. Vi har haft många möten de senaste 19 åren. Det har varit goda möten som resulterat i 17 elkonverteringar, snödrivor med hjärtmediciner samt otaliga hjärtundersökningar m m. Våra möten har alltid resulterat i knivskarpa analyser av min hjärtläkare. 

Han har under resans gång avancerat från ung och grön hjärtläkare, till professor vid Universitetssjukhuset i Lund. Berömd också för följande: från hjärtats elektriska signaler upptäcka stavfel i arvsanlag. Det är sådant som är så svårt att förstå sig på. 

Stavfel i arvsanlag? 

Det låter något det. 

Det kan också vara början på en medicinsk sensation. Hur som helst har han nu grundligt arbetat sig igenom mitt hjärta. Möjligen inga stavfel, men ändå.

Tänk dig själv behöva gå runt som ett stavfel?

Nej, bättre upp. 

Kommer här:

”Du har varken flimmer eller fladder eller andra konstigheter. Hjärtat ser bättre ut än någonsin. Rockbäck, det gåt åt rätt håll.” 

Kan det sägas bättre? 

Knappast! 

Livets vinst. 

Tack. 

 

En vanlig torsdag i Lomma-David gav mig ett handtag till ett säkrare liv

Tänk så mycket det händer omkring oss en helt vanlig torsdag förmiddag i Lomma. 

Många skyndar till jobbet. 

Skolbarnen till skolan. 

Vissa vaknar sjuka. 

Andra friska. 

Pensionärerna sitter i godan ro vid köksbordet med en kopp kaffe. Bläddrar i morgontidningen eller pillar på mobilen. Det finns både glada och deppiga medborgare en helt vanlig torsdag förmiddag i Lomma. 

Tänk så lite vi egentligen vet om varandra. 

Tur är kanske det. 

På min dörr ringde i alla fall en glad David och gav mig ett handtag.

Till ett säkrare liv.

Det är en sådan gåva som kan förgylla ens dag. Om inte annat blir rullatorn glad. 

Höger broms lagt av. 

Fara på färde. 

Rockbäck kunde brakat in i tvättmaskinen. 

Larm till kommunen. 

Det var på så vis som David kom hem till mig med nytt handtag med en fräsch broms. 

Livet rullar vidare. 

Nu mycket säkrare. 

Tänk så lite man vet om livet en helt vanlig torsdag i Lomma. Egentligen ingenting. 

You made my day, David som Clint Eastwood sa i filmen, Dirty Harry.

Tvärt slut.

 

 

Mitt liv utan läsglasögon

Jag är en läsande människa. Läser allt jag kommer över: älskar böcker, allätare av dags-och veckotidningar, annonser, Fantomen, facktidskrifter-från traktorer, konst till vetenskap, nätet, Kalle Anka och på muggen sladdertidningar (oslagbart). 
Läsandet berikar mitt nyfikna liv något alldeles ofantligt. 
En viktig ingrediens i mitt liv. 
Mellan varven nappar det. Kan fiska upp något som kan vinklas med hårdare nyhetspuls till bloggen. 
Jag är alltså en nörd, när det gäller läsa. 
Mani, helt enkelt. 
Inget går mig förbi, utan jag fångar de skrivna orden i flykten. 
Emellertid. 
När jag skriver detta, går det trögt. Värker och bänder i mina ögon. Får pausa, lite då och då, för klarna synen. 
Ett helvete. 
Igår glömde jag nämligen mina läsglasögon, hemma hos sonen och hans familj i Dalby. Upptäckte det när jag kom hem senare under söndagskvällen. 
Katastrof. 
Glömde även sladden för ladda mobilen. 
Det var skit samma. 
Men mina läsglasögon som skänkt mig en sådan glädje i 43 år. 
Ofattbart. 
Försökte läsa ändå. 
Suddigt. 
Fick lätt huvudvärk.
Funkade inte. 
Plötsligt tvärdog mitt liv. Grät ut i hustruns famn. Blev väldigt arg på mig själv. Hur kunde jag? 
Larmet gick, så senare idag ska sonen komma hem med mina läsglasögon. Fy fan, vad jag längtar.
Älskade läsglasögon, snart är ni på plats. 

Bengt Rippe-saltaste professorn som håller Rockbäck vid liv

Det här är Bengt Rippe. 
Han är professor i njurmedicin vid Universitetssjukhuset i Lund. Det är alltså doktor Rippe som ser till så Rockbäcks ömtåliga kropp som består av syre, kol, väte, kväve fosfor och kalium hålls vid liv. Själva grundstenarna för just ett liv. 
Dessutom viktigt då cancern plockade bort Rockbäcks högra njure i slutet av 1990-talet. Med andra ord, så kan professor Bengt Rippe vara en avgörande faktor angående Calle Rockbäcks BLOGG liv och leverne i framtiden, så det så.  (texten fortsätter efter bilden)

Förtjusningen över professorn är alltså påtaglig: han ger patienten tid. Är ytterst omsorgsfull. Provtagningen omfattande. Noggrann som Rockbäck vore en kärnreaktor. Det enda som är klurigt är blodtrycket. 
Här har det pågått en kamp i 33 år. Mången läkare har passerat revy. Slitet sitt hår i förtvivlan. Trots medicinering blir det aldrig någon riktig ordning på det. Det gäller hålla daglig koll på, ”Det galna blodtrycket”. Annars får blodtrycket spel. 
Till slut så var det det där med saltaste professorn. 
För en del år sedan slog professor Bengt Rippe fast: 
"För de allra flesta är salt ofarligt." 
Det blev naturligtvis uppmärksammat. Fattas bara. En liten stund, i alla fall. Trots det lever myten om saltets farlighet för människan kvar. 
Har du gett upp, Bengt Rippe?