Dramatik: Hjärtfel i foten!

Mycket ska en stackars sate behöva vara med om. I morse-tisdag-hamnade till slut min krackelerade högra fot med skotthålet som inte är något skotthål, men ser ut som vore det ett skotthål-se bild om du vågar här ovanför-på såravdelningen, Hudmottagningen Universitetssjukhuset i Lund. 
En ung begåvad läkare tog genast hand om min bedrövliga fot. Risken (skräcken) för en framtida kapning är uppenbar. 
Först bedövning. Sedan en grundlig undersökning. 
”Dina klaffar i fotens vener är slitna, precis som en hjärtklaff kan bli sliten. Skillnaden är att det finns fler klaffar och vener, men endast ett hjärta”. 
En form av hjärtfel i foten, alltså. 
Har väl aldrig hört på macken. 
Kan till och med sluta med operation. Byta ut de slitna klaffarna. Precis som man göra med hjärtklaffen.
 Läkaren effektiv. 
Nu gällde det rädda foten. 
Trollerigrejer i såret och tuffare omläggning upp till knäet. 
Hem och andas ut. 
Jag andas fortfarande ut.

Boken alla talar om: Över 100 läkare räddade mitt liv

<

Jag har i många år grunnat över skriva en bok om den svenska sjukvården. Fast på mitt vis, med lätt anslag i texten. 
Mina nära och kära har uppmanat mig: skriv. 
Andra har sagt samma sak: skriv. 
Mitt CV som patient inom den svenska sjukvården är Ranelidiskt världsrekord. 
Ingen nu levande varelse från syd till norr eller öst till väst, kan konkurrera med min meritlista. 
Första sjukhusinläggningen kom redan 1950. 
Tre år senare opererades min brustna blindtarm bort av stjärnkirurgen, Fredrik Kock. Gift med primadonnan, Gaby Stenberg. 
Bara en sådan sak. 
Sedan har resan fortsatt i ett rasande sjukhus-och operationstempo i snart 70 år. Mitt liv uträknat ett antal gånger. 
Underbara möten med patienter, galna och skickliga läkare, över 100 till antalet som räddat mitt liv (jag har räknat). 
Sjukvårdspersonal att beundra men även se upp med. Upplevt en sjukvård som gått från nästan stenålder till dagens högeffektiva industri. 
Det skulle säkert bli en helt galen bok som lämnar stort avtryck. 
Vi får se. 
Det gäller orka skriva också. 
Det mesta har jag i mitt huvud, så det är ingen fara med den biten. 
För tillfället  behandlas jag på 5-6 helt olika vårdinstanser. 
Ligger också i fejd med en läkare på Vårdcentralen i Lomma. 
I eftermiddag ska jag till min fina sköterska, Linda, för omläggningen av kulhålet (ser ut så, men är inget kulhål-bara ett jävla hål) i min högra fot. 
Vet inte hur det slutar. 
Äventyret i sjukvården är som kriga likt en indian. Det gäller undvika en massaker som slaget vid Wounded Knee med Big Foot och grabbarna 1890. 
Jag tror jag får putsa upp fjäderskruden.

Jag och min fot-37,4!

I bland behövs det inte mycket, för att en förtappad sate ska bli glad. För min del räckte det med 37,4 i temp. 
Visserligen fullproppad med febernedsättande Alvedon, men ändå. 
37,4. 
Jag kände mig febrig, så det sprutade ur öronen.
100 grader minst. 
I stället stacks det in en termometer av det moderna snittet. 
I örat. 
Sjukvården går framåt, minsann. 
37,4. 
Jag blev så glad, att jag rusade genast upp och skrev ner dessa små enkla rader, från en förtappad man med ett hål i foten som baddas och sköts om som vore det ett spädbarn, av de duktiga sköterskorna på Lomma Vårdcentral. 
Tre gånger i veckan baddas infektionen Rockbäck. 
Sedan lindades Gubben Rockbäck och kulhålet i foten till en mumie. 
Det går framåt. 
Fast mest med andra foten. 
Se där. 
Nu slapp du läsa om både Trump och idioterna i Malmö som skjuter ner snöskottare. Rätt skönt faktiskt att få slippa.

Rapport från en fot i vit frack

Den andra januari i år skrev jag på bloggen en rapport från en förbrukad fot. En liten blodblåsa hade plötsligt slagit upp, en bit från lilltån. 
Det var inflammerat. 
Läkaren på Vårdcentralen i Lomma gick till attack. 
Beväpnad med diverse penicillinkurer. 
”Blodblåsan får absolut inte spricka,” sa läkaren och tittade allvarligt på mig. Jag raljerade om det på bloggen. 
Väldigt många engagerade sig i blåsan. 
Tack. 
Det bar sig inte bättre än blodblåsan började läcka och tömmas på blod och äckelpotta var. Inte alls fort. 
Till slut bildades ett djupt hål rakt in i foten, precis som ett kulhål. 
Skjuten i foten? 
Nej, inte alls, även om det såg så ut. 
Numera går jag på omläggning på Vårdcentralen var annan dag. Sjuksköterskan Linda kämpar tappar med hålet. Mellan varven tittar en läkare in och mumlar något. 
Än så länge vet vi inte hur dramat slutar. 
Foten utrustades i går med en vit frack. Fick ett lyft i tillvaron. 
Alltid något. Kampen rullar vidare. 
I sådana här lägen bryr man sig inte ens om Trump.