Lomma i miljötoppen-botten i historisk minnesvård

Annandag jul 1902 drabbades Lomma av den värsta stormen i mannaminne: vattennivån steg med över två meter. Hus raserades, båtar hamnade långt upp på landbacken. Lommabukten fylldes av skrikande grisar. Självhushållningen blåste nämligen ut i havet. 
Ingen talade om klimatförändringar. Andra sidan skulle det dröja nästan 70 år, innan Miljöpartiet dök upp på den politiska kartan. 
Hur som helst. 
Tre minnesmärken i form av stenar placerades ut på tre olika ställen i byn. 
Över hundra år senare läste jag om katastrofen i ett historiskt minneshäfte på biblioteket. Jag började gräva i det numera helt bortglömda dramat. 
Det första jag frågade mig var tog de där minnesstenarna vägen? 
Fanns de kvar idag? 
Sökandet sattes i gång. 
Det blev ett väldigt letande. Till min ovärderliga hjälp hade jag Lommabon och min kompis, Bo-Göran. 
I oktober 2008 kunde jag så på bloggen berätta om var vi fann den första stenen. 
Sedan följde det slag i slag. 
De båda sista minnesstenarna kunde jag skriva om i januari 2009. 
Nästan tre år senare kunde jag avslöja att en Lommakvinna dog av sviterna efter stormen. Gammelmor Carma-se lilla bilden till höger-bodde i sitt lilla hus tillsammans med sin familj vid Södergård, söder om dagens Lomma, där gamla Västkustvägen pilar fram. Hon åkte med ut i Öresund.
Dog sedan av lunginflammation efter det ofrivilliga badet. 
Idag vet jag inte var de två övriga stenarna tagit vägen. 
Den tredje historiska stenen fann jag gömd bakom en båt på Varvstorget-se bild på löpet och här nedanför. 
Lomma kommun har prisats för sitt miljötänk. När det gäller historiska minnesmärken råder det bottenläge. 
Jag får ge mig ut på jakt igen.

Malmö FF blanka papper

Ett blankt papper på ljusblå botten. MFF:s tränare, Magnus Pehrsson, är lika upphetsande som ett tomt blankt papper. 
Det blev allt tydligare i gårdagens förnedrande nederlag mot AFC Eskilstuna. En förlust med 3-1 borde få en tränare gå i bitar-pappersbitar: gapa, skrika och leva rövare vid sidolinjen. För det kan omöjligt vara så, att inte Magnus Pehrsson såg vad vi alla andra såg: ett MFF som kom till smedstaden och satte ut skorna. 
Oj, vad jag saknade Åge Haraide, Roy Hodgson eller för den delen även Bob Houghton. En gång i tiden karismatiska tränare i klubben. 
Där var det aldrig tal om ett blankt papper. 
Jag har tänkt på det där blanka pappret, sedan jag såg Magnus Pehrsson presenteras som ny tränare för klubben.
Inget liv i människan. 
Samma fes ljumma kommentarer. 
Gång efter annan. 
Ingen explosion. 
”Helt plötsligt såg vi ut som vi gjort i många matcher tidigare”, sa Persson till Sydsvenskan som sin vassaste kommentar. 
Herre min Gud. 
Laget spelade som ett juniorlag under hela matchen. Vid sidan om planen stod ett blankt papper som dessutom genomförde obegripliga byten. 
Varför inte nyförvärvet, 10 miljoners mannen, Carlos Strandberg, fick spela en gåta. 
Varför får Pawel Cibicki, Jo Inge Berget och Alexander Jeremejeff, gång efter annan spela? Tre lirare som är helt ur slag. 
Funkar inte alls tillsammans. 
Mot AFC funkade för övrigt ingenting i laget. Toppen mot botten blev plötsligt botten mot toppen.
Omvänt.
Det är något som inte stämmer i klubben. 
Ett blankt papper är aldrig inspirerande.