skip to main |
skip to sidebar
Barnbarnen utrustade farfar med 3d-glasögon. Påminde om en knarkbaron i Marseilles tyngre kvarter.
Det skulle visas en Piff och Puff-film. Nej, det var inte om Juholt och Löfven det skulle handlar om. Utan en Disney.
På riktigt.
En helt vanlig förmiddag en tisdag i oktober.
Ute sken solen.
Tala om mys.
I bland har det sina ljusa sidor att vara pensionär.
Barnbarnen var också mycket noga med 3D-glasögon. Rumsperspektivet förändras och det blir kuligare och titta. Märkvärdigt värre. Svårt för en åldring att begripa sig på.
Visst minns man barndomens Piff och Puff. Mest från serietidningen Kalle Anka.
Tecknad Disneyfilm på stenåldern var exklusivt.
Om de två skojsiga jordekorrarna råkade dyka upp på en fladdrig filmduk, tjöt vi barn rätt ut av förtjusning.
I dag tjuter farfar inte.
Mest problem med de märkliga glasögonen.
Inget i rummet blev varken längre, bredare eller djupare.
”FARFAR,” tjoade plötsligt ett av barnbarnen.
”Ser du olika på höger och vänster öga?”
”Nä, det är samma. Hur jag än stirrar.”
”Då är det ingen 3d-film. Vi ser Tom och Jerry i stället.”
Då gjorde vi det.
Hör ni ett muller ute, så är det farfar som fortfarande skrattar.
Finns det något bättre än tisdagsmys?
Pensionärsliv med spets.
Det här spöket har kommit fram ur garderoben de senaste dagarna.
Daniel Suhonen som skrev den hett omdebatterade boken om Håkan Juholt, var alltså partiledarens spökskrivare. Talskrivare i politiska sammanhang är oftast den mer korrekta benämningen.
Ofta nöjer man sig inte enbart med att skriva begåvade tal. Utan plockar också in lite varjehanda texter som behöver lyftas. Eller rena teaterrecensioner som i fallet med Juholt.
Först då blir man spökskrivare på riktigt.
Det är egentligen inget märkvärdigt med det.
Spökskrivaren har alltid funnits.
Det finns även spökskrivare i Lomma. Jag själv, om inte annat.
Visst har jag i mitt omåttligt spännande liv skrivit inlagor, brev, artiklar m m, åt medborgare som sökt min hjälp i formuleringsfabriken.
För många år sedan t o m en riksdagsmotion. Brottet är preskriberat i dag.
Carl Bildt var i början av 1970-talet spökskrivare åt moderatledaren, Gösta Bohman.
Carl var väldigt ung och sågs som ett politiskt underbarn.
Det var för övrigt första gången jag hörde talas om den talangfulla gossen.
Ingvar Carlsson som själv skulle bli statsminister, var spökskrivare åt Tage Erlander.
Bengt Bedrup, berömd sportkommentator i TV, om någon minns honom, fyllde ungdomstidningen, Rekordmagasinet, med äventyrsberättelser. Alltid under fantasifulla författarnamn. Det är en annan form av spökskriverier.
Exemplen på spökskrivare är otaliga. Historien är faktiskt fullproppad med spöken.
Det är däremot sällan att han (jo, det är oftast en man) kliver ut ur garderoben som Daniel Suhonen har gjort.
Unikt i Sverige, mer vanligt i USA.
Rätt kul.
Faktiskt.
Det här är Albert Einstein, om nu någon mot förmodan inte skulle känna igen honom. Han anses som den vassaste kniven i lådan som världen skådat.
Albert var både slipad, begåvad och ett geni.
Ordet Einstein finns t o m i synonymordboken för ordet geni.
De flesta av oss kan i bästa fall hoppas på att vara någorlunda slipad. Om inte så fixar en hel del att vara slängd i käften: en burdus typ, ordvrängare, aldrig svarslös osv.
Svårare är det då att alltid framstå som klok. Äga ett gott förstånd. Helt enkelt vara begåvad. För inte tala om geni. En Einstein, helt enkelt.
Jag tänker ofta på den här trippeln, när jag hör våra partiledare prata. De bör helst äga hela utrustningen i knivlådan.
Olof Palme ansågs vara en sådan, men inte Håkan Juholt.
Vänsterledaren C-H Hermansson ansågs slipad, men inte den röda brodern, Lars Werner.
Hur slipade är då dagens partiledare?
Ganska gott, vill jag säga. Helst behöver du som sagt var, äga hela utrustningen. Annars blir du inte långvarig.
Det krävs både list (slipad), skärpa (begåvad) och ljushuvud (geni), för att enbart ta dig fram till posten som partiledare. När du väl är där räcker det inte med alla knivarna i lådan.
Håkan Juholt (s) hade inte något entourage=sitt folk, med sig in i maktens topp. Där satt i stället ett gäng dolda makthavare inom partiet, läs Mona Sahlin mfl, och väntade med slipade knivar.
Äger man då inte ens den här trippeln, blir man ett lätt offer.
Anna Kinberg Batra är moderaternas hetaste kandidat till partiledarposten efter Fredrik Reinfeldt. Hon äger hela knivlådan.
Hur hennes entourage ser ut, har jag ingen aning om, för så slipad är jag inte. Fast någonting säger mig, att Fredrik Reinfeldt själv har slipat alla hennes knivar i lådan.
När jag far ut över världen (Internet) med min kikare från Lomma, fylls mitt rum av krig, ebola, ”Bonde söker fru” och tusen andra saker.
Tidigt i morse fastnade kikarsiktet på Aftonbladet som var först ute med boken om socialdemokraternas omilda behandling av Håkan Juholt som partiledare.
”Det blir dagens stora nyhet”, slog jag fast och tänkte:
”Märkligt. En gång i tiden var sossarna en lika sluten gruppering som det värsta MC-gäng. Nu läcker det som ett såll”.
Plötsligt nästan havererade kikarsiktet.
Vad är det jag upptäckt i sökarljuset?
Mycket ska man då se innan man tappar kikaren.
Nu var det nära.
Det kinesiska försäkringsbolaget, Anbang Insurance Group, köper världens mest berömda hotell, Waldorf Astoria i New York, för lite mer än 15 miljarder svenska riksdaler.
Jag fick ställa in skärpan.
Skarpt läge.
Waldorf Astoria sålt.
Till kineser
"Jag har väl aldrig hört på maggen", som han sa.
Jag har aldrig nannat på stället. Däremot både lunchat (Waldors sallad) på bakfickan och låtit mig skämmas bort av toalettens service med egen betjänt. Det krävdes nästan kostym och slips för att få pissa.
Flott var det, ska ni veta. Över alla gränser flott. Faktiskt.
Och nu kineser.
Jag lät kikaren spana in företagets hemsida. Det var allt länge sedan Jan Myrdal, 87 år i dag, rapporterade från en kinesisk by och bodde i en lerhydda.
Jag fick putsa kikarsiktet för nya uppdrag. Det blev Peking-utsläpp på glaset.
Lomma mitt i smeten, så att säga.
Vad gjorde människan före Internet?
Stackars satar.
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
Inlägg
