Fars Dag-i styv kuling

Nej, det är inte alltid som far är rar och mor ror som hon borde göra. Läste i går i papperstidningen om faders-och moderskap i styv kuling eller till och med i värsta stormen. Allvarligt nog.
För två år sedan vällde flyktingarna in i landet. Den gången grät vi tårar åt alla överlastade gummibåtar. 
Vissa förliste. 
Många drunknade. 
Då grät vi ännu mer. 
Sedan började den långa marschen genom Europa. Allting var förfärligt. Väldigt många kom till Sverige. 
Kaos rådde. 
Vårt system för ta emot flyktingar brakade till slut samman. Det var då som politikerna stängde de murar som aldrig någonsin skulle stängas. 
Flyktingfamiljer spreds ut över hela Svea Rike. Många placerades i skrangliga hus i ödemarken. 
Vad hände sedan? 
I papperstidningen fick jag delvis ett svar. 
Den sociala förvaltningen i Töreboda kommun slår larm. Alldeles för många barn i de utplacerade flyktingfamiljerna far illa. Far som ska vara så rar och mor som ror, förbjuder sina barn allt det som svenska barn njuter av: friheten. 
Det innebär stryk, får inte klä sig som man vill, umgås med vem som helst, göra mycket av det som är naturligt för svenska barn m m (hedersförtryck). 
Helt enkelt vara som vanliga svenska barn. 
Kulturkrocken kom som ett brev på posten. 
Far som är så rar och mor som ror, stänger in sina barn. Socialförvaltningen i Töreboda larmar. Man har helt enkelt fått flytta barn från sina familjer. Drastiska åtgärder. Tvingas gömma undan barnen i andra familjer. 
Socialförvaltningarna i andra kommuner hänger på. Det är samma problem lite var stans i landet. 
”Vi måste ha utbildning. Vi klarar inte av det här,” skriar socialsekreterarna som varken vet ut eller in. 
Far är inte alltid så rar. Mor ror som fan själv. 
Fars Dag i styv kuling. 
Den 27 maj 2018 är det Mors Dag.
FOTNOT. Ser också att Agenda i kväll tar upp kommunernas larm om ökat hedersförtryck. Se det! 

Tidningspojken

Ja du Tidningspojken, tidningsdöden skördar allt fler offer. 
Senast var det Dagbladet i Sundsvall som efter 115 år fick slå igen butiken. 
Antalet journalister på landets tidningar har de senaste 20 åren minskat med en tredjedel. Sparpaketen står som spön i backen. Internet breder ut sig som aldrig förr. 
”Sjunger papperstidningen på sista versen?” 
”Din fråga, Tidningspojken, är fullt berättigad. Så är det nog, dess värre. Jag fick dig i födelsedagspresent 1971 av släkten. Då såg framtiden ljus ut. Jag blev väldigt glad och stolt över dig. Ordet Internet fanns inte ens i sagornas värld.” 
”Hur gör vi nu då? Ska du kasta mig i soporna?” 
”Aldrig i livet. Du har alltid haft en central plats i vårt hem, så kommer det att förbli. Nåde den som försöker röra dig.” 
”Usch, jag känner mig helt värdelös.” 
”Det ska du inte göra. Du vårdas i vårt hem som om du vore gjord av guld. Det finaste porslinsfigur som Gud Fader skapat.” 
”Tack, farbror Calle, men...när du sätter tofflorna?” 
”Då övergår vårdnaden till våra barn och sedan får barnbarnen sköta om dig.” 
”Men det dröjer väl?” 
”Ja, det gör det. Vill du jag ska putsa dig lite?” 
”Ja tack. Du vet att jag älskar det.” 
Tidningsdöden kan dra åt fanders. 
Sorgligt är det.