Anders Zorn-snuskhummer?

Ännu så länge vilar landets krigiska feminister på hanen. 
Ännu så länge är nationalmålaren, Anders Zorn, fotografier av nakna dalkullor en fredad zon. Vem skjuter första skottet? 
Det kommer. 
Var säker på det. 
Räkna med bråk om du eller jag fotograferat nakna kvinnor och sedan spridit alstrarna för vinden. 
Det hade inte gott för sig alls. 
Vilket naturligtvis är helt rätt.

När nu bokförlaget Max Ström ger ut en bok om fotografen Anders Zorns nakna kullor, verkar allt än så länge vara rätt och riktigt. 
Ingen feminist är förbannad och kallar nationalmålaren, numera också nationalfotografen Anders Zorn, för snuskhummer och mansgris.
Förvånad är jag. Fast förr eller senare briserar det säkert. 
Förvånad är säkert också det fina konstnärskollektivet.

Det är ingen hemlighet att man anser det vara fusk att måla av fotografier.  Det är precis vad Anders Zorn använde sina fotografier till. Målade av men satte dit färgen, vilket i sig är en skön konst.
Nakna levande modeller används annars främst till kroki. Man ritar en kropp, helst med kol. Snabbt ska det gå. 
På så vis tränar konstnären upp sitt öga. Lär sig grunden för allt skapande som är människokroppen. Leonardo da Vinci obducerade t o m lik i sina konstnärsstudier. Det är något helt annat än måla av fotografier. 
Titta på bilden här nedanför. 
Pablo Picassos kroki, ”Naken stående armar” från 1940. 
Med snabba sköna runda linjer har mästaren fångat kvinnan så hon verkar röra sig på pappret.
Tamejfan är det plötsligt konst. 

Satan i gatan! Förkrossad

Medan Malmö FF är på väg mot en storslagen säsong i Allsvenskan, gör jag min sämsta någonsin. 
Jag är bedrövad, sorgsen och ledsen. 
Tårar. 
I år har jag endast på plats sett matchen mot Falkenbergs FF (3-0), den 30 mars. 
Den 3 april råkade jag ut för en allvarlig olycka som sänkte mig i månader. Jag missade alla de övriga av vårens matcher. 
På plats var inte att tänka på. 
Fick rapporter till sjuksängen, men uppfattade knappt vad det handlade om. Dystert läge. 
Rent tankemässigt: jag var borta.

Numera får jag nöja mig med att följa MFF på TV. OK, det funkar, men kan inte jämföras mot att följa matcherna i verkligheten. 
Jag har ändå varit på plats sedan mitten av 1950-talet: först Malmö Idrottsplats, sedan Malmö Stadion och i dag Swedbank Stadion. 
I dag match mot IFK Göteborg, ett klassiskt fotbollsmöte. Alltid mycket folk. Stämning. Oftast mycket bra fotboll, när lagen möts.
Det gör ont att inte kunna sitta på min ordinarie plats. 
Det blir åter TV-soffan. Min egen hemmaplan. 
Därför en dyster-selfie med MFF:s vackra flagga över huvudet. 
Den bilden får pigga upp alla de halv-och nästan helnakna unga kvinnors selfie som poppar upp när man googlar på ordet.
Satan i gatan! 
Förkrossad.