Katastrof för gunghästen i Lomma

Det är den här små typen av läckra lokala nyheter som på något vis gör tillvaron större. 
Det råder något av ett katastrofläge för den klassiska gunghästen bland lekplatserna i Lomma. 
Den finns inte. 
OM den finns är det i form av otympliga stendöda djur eller kringel-krångel lekverktyg för äldre barn som snart ska konfirmeras. 
Nej, gunghästen finns inte längre. 
Hur kunde det gå på detta viset? 
Gunghästen har alltid varit de små barnens favorit i lekparken. Vem har bestämt gunghästens död? 
Ja, det kan man verkligen fråga sig. 
Jag fann en pärla, en bit bort från min egen dörr-se löpet. Men så började också mitt bostadsområde byggas under 1980-talet. 
Då var gunghästen lika självklar som sandlådan. 
Jag knallade runt med min el-scooter under förmiddagen. Besökte ett otal lekplatser. Både dagislekplatser och de mer offentliga lekmiljöerna. 
Inga gunghästar. 
Varför detta öde? 
Vem tog död på gunghästen?
Vad har gunghästen gjort för ont? 
Det var på vippen jag föll i gråt över el-scootern. Däremot fanns det gott om kringel-krångel leksaker för barn som snart ska konfirmeras. 
Vem glömde bort våra små barn? 
Jo, en vuxen med stor röv som inte får plats i en gunghäst. 
Låt barnen få tillbaka gunghästen.
Rädda gunghästen!

Julen slut! Tid för lek med Legobitar som BRUMMAR!

I julklapp för 60 år sedan, fick jag som liten trivsam gosse mina första historiska bitar Lego. Bilden till vänster här ovanför. 
Julen som vi precis lämnat bakom oss, fick vårt trivsamma barnbarn, Gabriel, 10 år, ett elektriskt tåg. 
I Lego! 
Mina Legobitar var helt värdelösa. De gick inte ens att fästa samman. Allt rasade sönder och samman. Hela tiden. Jag har kvar eländet. 
Gabriels magiska Legotåg 60 år senare, är en avancerad historia att bygga samman. Det krävs nästan examen från KTH.

Ta bara att få till motorn. 
Jag får klåda, medan Gabriel med säker hand, tränad blick och efter de invecklade ritningarna får alla bitarna på plats. 
Kontakt i väggurtaget. 
El-kraft. 
BRUM-BRUM! 
Låter t o m som ett tåg. 
Och så bär det i väg runt staden som byggts upp under lång tid med tusentals bitar, fönster, dörrar, bilar, bussar, cyklande medborgare osv.
Där rök mamma och pappas matsalsbord, men så har Gabriels Lego City t o m egen pizzeria. 
När jag ser allt detta blir jag nästan gråtfärdig av lycka. Gabriel har 60 år senare lyckats med, vad jag misslyckades med. 
Men så hade jag inga Legobitar som brummade. 
Nu kör vi och lastar ägg till påsk. 
TUFF-TUFF! 
BRUM-BRUM!