En vanlig måndag med en italienska

Det är sällan något märkvärdigt inträffar för en vanlig människa just på en måndag. 
Eftersom jag är en vanlig människa, så förväntar jag mig inte att det ska inträffa något märkvärdigt just på en måndag. 
Om det trots allt skulle hända mig något märkvärdigt på veckans första dag, blir det en förtjusande förvirring i min ålder. 
Jag träffades av en italienska. 
Mitt i planeten. 
Det är det som måndagarna bör vara till för: en italienska. 
Jag körde Västkustvägen ut mot Lomma. Passerade Spillepengen. 
I min barndom kallades soptippen, Sjölunda, och stank apa över staden när vinden låg fel. Då slogs jag knockout av italienskan, Gianna Nannini. 
Hennes hesa sexiga röst strömmade ut från bilradion med, I maschi. En internationell hit som hon skrev för 30 år sedan. 
Vilken röst! 
Vilken låt! 
Jag höll på köra rakt in i Spillepengen. 
Då kör Danny Stråhed om mig. 
Denna oerhört populära skånska musiker. 
Det står Stråheds på bilen. 
Först en makalös italienska, sedan på det bli omkörd av Danny Stråhed. 
En måndag!? 
Kan det inte bli måndag hela veckan lång? 
När jag kom hem lyssnade jag på italienskan på Youtube. Mumma, som dom säger i sketchen 1 kg mjöl. 
Googlade fram Stråheds och fann att det var ett företag inom byggnadssektorn. Danny Stråhed körde nog någon annanstans.
Snacka om att bli blåst.
Fast jag fick i alla fall italienskan. 

Anita Ekberg spolade en dyngrak Tarzan

Vad hon sover i? 
Jo, två droppar fransk parfym. 
Inte konstigt att italienarna blev som tokiga i Anita Ekberg. 
Jag spanade in filmen, La Dolce Vita (Det ljuva livet), skapad av Italiens Bergman, Fellini. En svart-vit rulle på SVT som var helt hopplös i 22 minuter. 
Då skrev Fellini in bystdrottningen Anita Ekberg i manuset. 
Uppgift spela sig själv. 
Något annat var inte att tänka på.

I filmen landar Anita Ekberg from America. DSS-Den Stora Stjärnan. 
Italien omfamnar Anita. 
Anita omfamnar de italienska männen. 
Närmare en halv timme dansar, kysser och sätter hon en bländande färg på den svart-vita rullen. 
Hennes italienska är noll. Hennes engelska. Ja, replikerna görs. Hur då? 
Den urtråkige italienska stjärnan med det lååånga namnet, Marcello Mastroianni, får sig en sväng om i en fontän. 
Alla blir sååå glada, lyckliga och berömda.

Ja, inte riktigt alla. 
För plötsligt dyker Lex Barker (1919-1973) upp i en biroll. Hans uppgift är att vara ett krökande bihang till Anita Ekberg. 
Lex Barker lanserades i början av 1950-talet som den nye Tarzan. Det blev fem Tarzan-filmer. Vi ungar satt i biosalongen och tjoade efter Johnny Weissmuller. 
Det var sorgligt skåda förfallet av f d Tarzan. 
Han fick aldrig bada i fontänen. Dyngrak som han var. Konstant.
Nej, det var en hemsk skitfilm. Bör inte ens funka som skokräm. 
Fast bäst av allt. Tarzan var med. 
Visserligen kanonpackad, men det är sådant man får ta. 
Anita blev plötsligt Jane för mig. 
Ursäkta mig. Jag har feber. 
På riktigt.