Borstarna skulle rädda mina gaddar-18 tänder rök

 

Det började för snart 30 år sedan. Tandläkaren brydde sig över mina tänder. 

Slog larm: 

”Rockbäck, du kan åka på tandlossning. Ser inte bra ut. Oroväckande.” 

Tandlossning är en infektion i tandens fäste. Tänderna lossnar långsamt från käken. Kan undvikas genom att hålla tänderna rena varje dag. 

Annars? 

Ja, förr eller senare ryker tänderna. 

Tandläkarens vapen mellanrumsborsten gjorde entré i mitt liv. Jag har alltid skött mina tänder omsorgsfullt. Min mamma skrubbade mina tänder morgon och kväll. Sedan fortsatte hon skrubba toalettgolvet, fast det är en helt annan historia. 

När jag blev vuxen fortsatte jag idogt städningen av munhålan. Sedan kom då mellanrumsborsten. 

Många färger. Numera sedan många år: en lila, en gul och en blå. 

Min resa bland tandläkare blandades från Folktandvården, privatiserande tandläkare till Tandläkarhögskolan i Malmö. Alltid samma visa: mellanrumsborsten. Sesam öppna dig, liksom. En trollformel i berättelsen om "Ali Baba och de fyrtio rövarna". 

Resultatet. 

Jag har verkligen jagat livet ur mina tänder med borstarna. Idag har 18 gaddar rykt sin väg. 

Tandvården står kvar och stampar vid förra sekelskiftet. Nya ska nu sättas på plats. 

Hur nu det ska gå till? 

Det var bättre förr. 

När mjölktänderna rök kom nya tänder. 

Här nedanför barnbarnet, Jonathan, som 2012 visade mig sina fyra lösa mjölktänder. 

Jodå, det poppade upp nya vita fina tänder.

Grattis, Jonathan.

På en gammal gubbe poppar absolut ingenting upp.

Sanna mina ord.

FOTNOT. Själv är jag övertygad om att alla mina mediciner-tunga pjäser-som jag stoppat i mig sedan 1980, är boven i dramat. 

 

Nytt år: Tankar om år 2083

Här sitter jag, 70 år gammal med lillflickan som fyller 4 år i februari. 
Vi följer med intresse nyårsnattens stjärnspel på den svarta himlen som markerar det nya året 2017. 
Liv pratar inte med farfar. 
Farfar pratar inte med Liv. 
”Ååhhh...titta där”, är det enda vi får ur oss i fyrverkerikaskaden. 
Mina tankar far som en glödande pjäs in i framtiden. 
Om drygt 66 år (2083) är lillflickan lika gammal som jag är i dag. 
Jag var lika gammal som Liv 1950. 
Tänk så mycket jag har fått vara med om: bilens definitiva genombrott, kyl och frys, oändligt mycket bättre sjukvård, TV, datorer, sociala medier, Internet, från tröga bakelittelefoner till super-duper mobiltelefoner, människan har varit på månen, mediciner som håller mig vid liv samt tusen andra saker som underlättat människans vardag. 
Vad kommer Liv att fått uppleva år 2083? 
Tanken är spännande. Fast svår att sia om. Historien skrivs varje dag, men ingen kan säga hur historien skrivs i framtiden.
Möjligen blir nästa stora grej, att det går framställa energi av vanligt vatten. Absolut ren energi. 
Lomma vilar sig mot Öresunds vatten som i framtiden kan ge oss den energi som i dag sprutar ur marken som olja, för uttrycka mig drastiskt. 
Inom medicinen kommer det att göras enorma framsteg. Ofattbara framsteg.  
Mycket talar för att Liv får uppleva det makalösa: människan dör enbart genom krig och olyckor. Alla sjukdomar utrotade. 
Jag sneglar på Liv. 
Raketerna exploderar omkring oss. 
Jag förstår det omöjliga. 
När lillflickan är 70 år gammal 2083, är jag 137 år, om jag nu räknat rätt. 
Ja, ni fattar själva det omöjliga i kråksången.