Björn Ranelid sidsteppad igen-inget Piratenpris

Här står Björn Ranelid och slå ut med tomma händer. 
Ännu en gång har Fritiof Nilsson Piraten Sällskapet vägrat Björn Ranelid priset. I stället har Sällskapet valt en mindre känd författare, Lina Wolff. 
Det tycker jag är fel. 
Är det någon med en helt annan gedigen bokproduktion bakom sig som borde fått priset, är det Björn Ranelid. 
Nu kanske det är någon som tycker jag kacka i eget bo. 
Jag växte upp tillsammans med Björn Ranelid på Ellstorp i Malmö. 
Vi hade samma fröken på Rörsjöskolan, Siv Liedberg. Även skolkompis med Björns äldre broder, Håkan. 
Ja, så har Björn varit hemma hos oss och hälsat på i Lomma.
 Så visst kacka jag i eget bo, men det kan inte hjälpas: Björn borde fått årets Piratenpris. Basta! 
Jämförelsevis har Björn oändligt många fler utmärkelser i prisskåpet hemma på Österlen, än vad Lina Wolff kan visa upp. 
Hasse och Tage-museets stora pris, fick Björn Ranelid 2013. 
Bara en sådan sak. 
Nej, Piratensällskapet har av någon okänd anledning dödskallemärkt Ranelid för tid och evighet. 
Märklig, så säg.

Den optimala Fars Dags presenten-boken om Bosse Larsson personlig hälsning från Staffan Tapper

Vem hade kunnat ana, att Fars Dag skulle sluta med klang och jubel. Dagen började nämligen i moll. 
Far gått i baklås-deadlock. 
Det var mycket som skulle gå rätt, om Malmö FF skulle fixa biljetten ut i Europa 2019. Därför gick naturligtvis allting rätt. 
Far som numera får stanna hemma på grund av sjukdom, exploderade i TV-soffan. Klang och jubel, när familjen kom hem efter sett matchen på plats. 
Inte nog med det. 
Fars Dag presenten lyfte festen kring Janne Andersson mat: en kokt med bröd. Whisky och pilsnerdricka. 
Till det överlämnades presenten från sönerna. 
Hyllningsboken om MFF-ikonen, Bosse Larsson, av författarna Micke Sjöblom, Staffan Tapper samt bildredaktör Anders Roos. Dessutom med en personlig dedikation till far från den förträfflige Staffan Tappar. 
Far fick en tår i ögat. 
Jodå, far har mött Staffan på fotbollsplanen. 
Det var för 57 år sedan. Malmös skolmästerskap. Fars lag, Rörsjöskolan, blev mästare. Minns att Staffan grät av besvikelse. 
I vuxna livet stöttades familjen Tapper, när sonen drabbades av en fruktansvärd sjukdom och dog. 
Nu är det far som gråter. 
Därför kändes Malmösupportrarnas mäktiga tifo till familjen inför söndagens match mot Elfsborg extra fin-se bild här nedanför. 
Staffan tillsammans med dottern Emma samt med en bild på Börje Tapper, pappa till Staffan och Emmas farfar. 
Börje tog tre SM-guld med MFF. Skyttekung och VM-brons i Brasilien 1950. 
Det blev en Fars Dag som aldrig kan bli bättre.
Vi måste träffas, Staffan. 

Betyg från årskurs fyra inget nytt

Titta på betyget från 1950-talet som jag lagt in i löpet här ovanför. Mitt betyg från vårterminen i fjärde klass på Rörsjöskolan i Malmö. 
Ruben Wetterberg hette vår lärare som var väldigt poppis. 
Det här evinnerliga kattrakandet bland våra politiker om betyg från årskurs fyra, är alltså inget nytt alls. 
Till slut har det nu blivit en blocköverskridande överenskommelse i den heta betygsfrågan. Det ska testas på 100 skolor över hela landet. 
Ingen har frågat oss som var med om det för 55-60 år sedan. 
Blev vi sämre människor för vi fick betyg? 
Eller snarare bättre samhällsmedborgare? 
Inget vet, för ingen har frågat. 
Alla vi som var med och fick betyg på den tiden har ännu inte fått alzheimer. 
Vi skulle garanterat kunnat bidraga med ett och annat i betygsfrågan.

Mitt betyg från klass 4a från 1950-talet är väl inget att skryta över. Ungefär en medelmåtta, med topp i musik, AB+. 
Jag sjöng bra och kunde klinka på ett och annat instrument. 
Förvånad blir jag över endast B- i historia. Fast visst tusan, jag minns vilket trist tjat det var om sten-brons-och järnåldern. 
Det var dötråkigt, tyckte jag och sket i ämnet historia. 
För övrigt fick vi betyg redan efter andra terminen i årskurs två, så det så. 
Vad vi tyckte om att få betyg anno dazumal? 
Jo, det gillade vi. 
Ingen av oss blev direkt galna för det. 
Många gjorde karriär i stat och kommun, andra startade framgångsrika företag. Själv blev jag journalist. 
Jag har lagt in ett foto av mig själv som jag kunde tänkas sett ut på den tiden. Fast då var mina drömmars mål att bli professionell fotbollsspelare i italienska Milan. 
En ny Gunnar Nordahl. 
Fast frågan som gnager; varför har ingen av dagens politiker hört av sig till oss som levde under betygshetsen för 55-60 år sedan? 
Ja, säg det. 
Ännu är vi inte alla döda. 
FOTNOT. Samlarbilderna på fotbollsidoler i tablettasken Alfa, var tusenfaldigt mycket roligare än betyg i skolan. 

Det söps mer på Gunnar Nordahls tid

När jag var en något större Gosse spelade jag fotboll med en kvartersklubb. 
Vår tränare var en f d fotbollsstjärna, landslagsspelar på sin tid med en medioker proffskarriär i Italien. Det var roligare med vin, kvinnor och sång. 
Tränarens gage vid varje träning var alltid en 75:a renat. Under träningen fungerade kröken som en nappflaska. 
Tränaren blev innan sista skottet avlossats upp i krysset ganska rund under fötterna. 
Den här omhuldade stjärnan, fick sin fostran på den tiden med rejäla spritfester efter en allsvensk match. Det hörde, så att säga, till dagordningen.

I ovanstående årsbok läser jag om supandet under rubriken, ”Fotbollen och nykterismen”. Öppet och ärligt beskrivs problemet som inte ett problem, utan kanske det är bättre att dela ut spritpengar till spelarna efter matchen. 
Till bortamatcherna var det mer vanlig än ovanligt, att ledarstaben langade in halvpannor med renat i bagaget till spelarna. 
”För allmän trevnad och umgänge”, som det hette. 
Efter matcherna hörde det också till dagordningen, att spelarna vid den efterföljande middagen bjöds på; ”två vita och en brun”. 

Klubbrum finnes?! 
Jo, jo som sagt var. 
Storbacken Erik Nilsson i MFF var en renlevnadsman och drack inget. Min tränare såg alltid till under sin aktiva tid att sitta bredvid Erik. Det blev alltså alltid en dubbel ranson, för hans del. 
Hur gick det då med min egen fotbollskarriär? 
Jag blev som centerhalv i Rörsjöskolan Malmö Mästare. I finalen mot Kronoborgsskolan med Staffan Tapper som back, vann vi med 2-1. Tog alltså guld.  Jag är stolt än i denna dag över bragden.
Efter matchen fick vi inte ens en hallonlemonad, att läska våra torra strupar med. 
Svagt Sixten Magnusson, läraren som var vår lagledare. 
FOTNOT. Rubriken är en travestering på den kända ramsan, ”Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid”.