Så är vi där igen: Nypotatisen från Lomma till midsommar på G i Täppan

 

Blasten i våra klassiska potatislådor växer så det knakar. Stolt och rak i ryggen, ser den sig nyfiket omkring på omvärlden. Kan konstatera att inget har förändrats sedan förra året. Då fick vi en rekordskörd. 

Tack vare en gedigen omvårdnad av hustrun, åt vi faktiskt egen nypotatis större delen av sommaren. Det ser alltså väldigt bra ut i år också. Det växer alltså så det knakar i svärfars antika potatislådor från 1950-talet. Något för Antikrundan sätta tänderna i, sanna mina ord. 

Jag undrar i mitt stilla sinne hur sillen ska få plats på tallriken i midsommar. 

Äkta Lommapotatisar.

Inte illa pinkat.

Tänk att vi snart är där igen.

Tycker det var igår vi stängde ner julens fröjder. 

Potäter på er, Gott Folk!

 

Antikrundan i London-för 48 år sedan (vi var där)

Fyra bilder som i sig själv är en antikrunda. Vi tar först den nedersta bilden här ovanför på löpsedeln. 
Det är våren 1970. 
Ett ungt par i tidsenliga skinnkläder. Det är jag och min hustru sedan sju månader tillbaka. Ännu barnlösa. Vårt gemensamma liv ett oskrivet blad. 
Vi befinner oss på en världsberömd loppmarknad i London. Portobello Road i Notting Hill. Närmare 30 år senare skulle, Notting Hill, med vackra Julia Roberts och Hugh Grant bli en filmklassiker. 
Loppmarknaden, Portobello Road, förvandlades från en simpel loppmarknad till en antikmarknad med stjärnglans. 
I dag kan du stöta på Madonna bland allt krimskrams. 
Vi jagade en potta med Hitlers bild i botten. 
Ni vet där ni släpper just det där. 
Pottan med Hitler släpptes (förlåt) under andra världskriget i London. Var 1970 en het potatis som samlarobjekt. Härlig engelsk humor. Tyvärr så skakade alla månglare på sina huvuden. Ingen potta idag. Försök en annan dag. 
I stället köpte vi två tryck som vi inte visste vad vid köpte. Såg det som en souvenir från världens mest berömda loppmarknad. 
Ramades in och har hängt på väggen i 48 år. 
I förmiddags började jag spåra trycken. De visade sig vara gjorda 1834 av William Tombleson (1795-1846). Mycket berömd på sin tid. 
Vi gav några kronor för de båda trycken. I dag får du punga upp närmare 8000 spänn. Om allt fungerar och med lite tur. 
Snacka om en antikrunda med kärlekstryck. 
Fast jag saknar pottan med Hitler.

”Jag står för Lommas största påskfiasko”

Här står jag och gör Lommas största påskfiasko som alltså blev pannkaka av allt samman. 
Det är annandag påsk 2011. 
Jag har anlitats som auktionsförrättare under Lomma Event:s Påskvandring på Hans Hanssons gård i Lomma. Uppdraget var att auktionera ut en graffitibil som konsteleverna från Östra Grevie Folkhögskola skapat i regnbågens alla färger(nåja). 
En Honda Civic från 1991, fyra ägare (proveniensen) och rullat 18 166 mil. 
Det var också lika många mil från TV:s Antikrundans sevärdheter med Anne Lundberg: det behövdes nya däck, hål på avgasröret med flera defekter. 
En gång en pigg rishög, men nu också utrustad med körförbud. Lomma Event lovade fixa till problemen åt en eventuell köpare. 
Själv förberedde jag mig inför min debut som auktionsförrättare på alla tänkbara vis. Uppdraget att ropa ut en skrotbil till försäljning krävde onekligen sin man. 
Så kom då den stora dagen. 
Jag ställde upp mig på Hans Hansson gård med en vacker handsnidad käpp, köpt i polska Kraków för en 50-lapp. 
Den fick duga som auktionsklubba. 
På Hans Hanssons gård fick jag och den färgglada skrotbilen stå både länge och väl. Alldeles ensamma skulle det till slut visa sig. 
Lommaborna visade inte det minsta intresse av ropa in en skrotbil. 
Ingen spekulant kom. 
Ja, det kom ingen alls. 
Tomt. 
På  folk.
Jag hade skapat Lommas största påskfiasko någonsin. Ett rekord jag har än i denna dag. I strålande solsken. Det är jag stolt över. 
Faktiskt. 
Hur galet som helst. 
Jag kände mig blåst på ett kul sätt. Tack Jöran Lindkvist, arrangören som bad mig ställa upp. Gratis. 
Dessutom. 
Fick jag ett tack? 
Det blev i alla fall en kul story på bloggen-både påsken 2011 och i dag, skärtorsdagen anno 2017. 
Trevlig påsk, för övrigt.

Rymdskräp

Ni vet hur det är. 
När man letar efter en Rembrandt poppar något helt annat upp. 
För min egen del ramlade det plötsligt ut ett litet tunt bokomslag. Rysk text och Sovjetunionens flagga prydde framsidan. Det såg spännande ut. 
När jag öppnade den styva pärmen stirrade både rymdgubbar och rymdraketer mot mig. Mitt minne visste genast ge besked; 
ryska frimärken som jag köpte för några medhavda disktrasor i det kommunistiska paradiset, Sovjetunionen under 1970-talet. 
Då sades det vara en investering för framtiden. 
I dag hade Antikrundans experter skrattat ut mig. 
”Fyndet” knappast värt några korvören ens. 
Fast på sitt sätt känns det som äkta rymdskräp.
Papperskorgen?
Aldrig. Den som spar han har. 
Vad vet man om framtiden? 

Konstvärlden: Miljonerna som blev till grus

Uppdrag Granskning blåste Antikrundans expert med en falsk Bengt Lindström. Skräpet värderades till 40 000 kronor. Inte alls kul för experten, Claes Moser.
Tydligen lär det finnas allt för många svenskar som har förfalskningar av både halv-och erkända konstnärer hängande på sina väggar. 
Det är slutsatsen efter UG:s förnämliga konstavslöjande. Det rör sig om ett gigantiskt konstskojeri.
För inte tala om all hötorgskonst som klär de svenska hemmen.
Heller...är det verkligen hötorgskonst? 
Tänk om arvegodset på väggen trots allt är värt sina miljoner?

För väldigt läge sedan fick vi ovanstående tavla. Föreställande en halv skånsk bondgård. 
Den gräsliga förgyllda ramen dränkte tavlan. Det skulle vara en fiiin tavla, värd sina penningar. 
Vi hatade tavlan, men den fick nödvändigtvis hänga kvar på väggen för att inte göra givaren besviken. Känner du igen dig?
En dag dog gåvobäraren. 
Tavlan åkte genast in i garderoben. 
Men så tänkte jag som så...tänk om...milj...? 
Utredning. 
Bild samt en förstoring på konstnärens signatur A eller H Björck. Hela klabbet skickades in för värdering till Bukowski i Malmö. 
Efter några dagar kom intendenten Joakim Fingal med sin inlindade dom: 
”Konstnären är tyvärr okänd för mig. Värdet på auktion är troligen under 1000, och därmed svårt för oss att hjälpa till med försäljning”, svarade Joakim Fingal finkänsligt. 
Han sa det inte rent ut. 
Men. 
Hötorgskonst. 
Så var det med den fiiina tavlan. Miljoner blev till grus. 
Suck, en får aldrig vara glad. Fast tack för att du finns, Joakim Fingal (härligt efternamn, i alla fall).