Lommaparet Flax och Evelyn löste en 57-årig hemlighet-på Curaçao!

Det var samma år som John F Kennedy valdes till president i USA. 1960 var också det årets om Kalle Anka för första gången önskade svenska folket en God Jul i TV. 
Detta gyllene år gav också Povel Ramel ut en båtcalypso. Snart gick vi alla och nynnade på, ”Måste vägen till Curacao gynga så?”. 
Senare skulle det komma kallas för en landsplåga, fast en munter sådan. Det var så jag upptäckte något av drömmarnas ö i Karibien. Curaçao, som ön egentligen stavas. Nej, jag har aldrig varit där. 
Har drömt i 57 år att få gynga fram till ön och sjunga: 
”San blas chibidarra! Uh! Kränga hit! 
San blas chibidarra! Uh! Slänga dit!
Banan inte vänta så skynda på! 
Mot Curacao! Låta gyngan gå!"
Då inträffar något som förvånade mig mycket. Plötsligt upptäcker jag besökare till bloggen från just Curaçao. 
Jag blev eld och lågor. 
Jag har haft läsare inne på bloggen från alla jordens hörn, men aldrig Povel Ramels ö i Karibien. 
Jag blev väldigt nyfiken. 
Vem var det? 
Öbor? 
Knappast. 
Svaret kom på Facebook. 
Vännerna och Lommaparet, Flax och Evelyn-bilden till höger- semestrade på ön: sköna bad, spännande mat, billiga bussar, färgglada hus och grisar på beachen-se bilden här nedanför. 
Jo, banne mig livs levande grisar, mitt bland alla solande och badande människor.
Mannen till vänster på bilden under parasollen är Flax från Lomma. Han ser något förvånad ut.
Vem hade inte blivit det?
Men nej, inte blir jag avundsjuk. 
Jo...fy tusan.
Om Povel Ramel funnits kvar bland oss, hade det säkert blivit en fyndig text om svinaktigt leverne på Curacao. 
”Pig(g) on the beach! 
En hemlighet är avslöjad. 
Det tog 57 år. 
Tack Flax och Evelyn. (texten fortsätter efter bilden)

Sedan skriver Evelyn till mig. 
Om paradiset runt hörnet. 
Poetiskt vackert om färgglada hus som hämtade från en målarbok. Turistfattiga, Kulki Beach, med potatismjölsand. Inte att förglömma goda drinkar av Curaçaolikör.
Det satte tonen. 
Utan grisar.
Även Povel Ramel hade blivit nöjd.