Den fruktansvärda bussolyckan kramar mitt hjärta

Normalt blir ens reaktion inför en nyhet med dödlig utgång ett stumt konstaterande. På något vis städar ens känsloliv snabbt undan alla otäckheter. 
Man går helt enkelt vidare. Det är så vi människor fungerar. Annars skulle vi helt enkelt bli tokiga. 
Precis så var även reaktionen över bussolyckan i Härjedalen, men bara för en kort stund. Snart nog kom uppgiften om att bussen och skolbarnen med minst tre döda och många skadade hörde hemma i Skene, några mil utanför Borås. 
Genast bromsade livet upp. 
Mitt känsloliv städade inte alls upp några som helst hemska intryck om bussolyckan: släkten i Skene med många barn och även en busschaufför. 
Den fruktansvärda bussolyckan började genast krama mitt hjärta. Olyckan borrade sig fast långt in märgen. 
Plötsligt börjar telefoner ringa. 
Orientering. 
Ingen släkting med på bussen. Däremot vänner och grannars barn. Nu med oviss utgång. Vår egen släkting, busschauffören i Skene, på väg upp med en ny buss för hämta hem överlevde. På så vis kom allting så nära ens stilla liv i Lomma. 
Måtte Håkan köra försiktigt.