Göran Greider möter döden med poesi som vapen

 

Två Svarte Petter har Göran Greider dragit ur leken. Den förste överlevde han. 

Malignt lymfom, aggressiv blodcancer. 

Fick sista behandlingen i somras. 

Knäckte Svarte Petter 1 med poesi i sjukrummet. 

I början av december åkte han på Svarte Petter 2. Ett så kallad RF-virus. 

Till Expressen sa han: 

”Svår lunginflammation, organsvikt och sepsis (blodförgiftning, min anm).” 

Respirator i nio dagar. 

Hamnade i ett drömland. 

Jag beundrar storligen hans livsgnista. Har själv dyster erfarenhet slåss mot ett vissnat tillstånd. Greider gör vad jag aldrig klarat av. 

Möter döden med poesi som vapen. 

Synar omgivningen. 

Skriver ner sina tankar på sin hemsida på Facebook. 

Poesi, mina vänner, av hög kvalité.

Idag lördag den 8 januari noterar hans skarpa öga som icke förtröttas av dimmiga sjukslöjor:

"Fem taxibilar på rad

utanför mitt sjukhusfönster.

Men ont om körningar.

Chaffisarna kliver ibland ut, går

ett huttrande varv i snöfallet, tänker

på en usel dagskassa och en familj

de inte ska se på tolv timmar.

Himlen är ogenomtränglig."

Eller när han den 4 januari hoppades få åka hem. Noterar och skriver ner läkarens dystra besked:

"Läkaren kommer in på mitt rum,

berättar om dåliga njurvärden.

Det blir dropp idag och jag måste

dricka minst två liter.

Ser på karaffen med vatten.

Den reser sig som ett vattentorn.

Minns plötsligt den snårigt

hemliga backen upp till vattentornet

i Vingåker för ett liv sedan."

 

Julskinkan slut-inte ens marsipangrisen överlevde

 

Det är inte så konstigt att min marsipangris, Gusten på bilden, ser förvånad ut. Det finns nämligen endast ett slut för stackaren. Han verkar dessutom väldigt medveten om det. 

Ack ja. 

Sicket öde.

Jag får nästan ångest.

Gustens blick säger en hel del.

Det slaktas ca 642 000 vanliga grisar varje år för få fram 9000 ton julskinka i Sverige. 

Nu är julen som skinkan ett minne blott. 

Inte ens marsipangrisen överlevde julens alla fröjder. För även marsipangrisen, Gusten, har sin plats på julens gottebord. Den bjuds ut med eller utan chokladöverdrag. 

Gärna ett marsipanäpple i truten. 

Min gris som Bagar-Per som driver Lomma Hembageri skapat, fick i stället en liten röd trevlig hatt på skulten. 

Visste ni att det faktiskt finns vett och etikett för hur man äter en marsipangris? 

Enligt alla konstens regler, ska den bäst ätas med början av rumpan. Sedan tuggar man sig framåt. 

Så nu vet ni det till nästa jul. 

Därför fanns det endast kvar en bit av Gustens röda lilla hatt under Trettondagen. 

Bara nu inte alla djurvänner blir förbannade.

Förlåt mig.

 

Julfinal: Hej alla barn nu blir det barnprogram-titta vad farbror Frej tar fram

 

Ett litet finger och se vad man med den kan göra,

stryka med tungan och slickelse slick,

doppas i havssalt och nu skall ni höra,

vad man med ett litet finger kan göra, slickelse slick-en salt pinne!

 

 

 

 

Kungaparet fullvaccinerade smittade-jag blir knäpp

 

Trots tre sprutor fick kungaparet covid-19. Det är en sådan nyhet som kan få vem som helst fullvaccinerad bli smått tokig. Det var precis så jag kände det själv. 

Tar skiten aldrig slut? 

Jag började genast räkna på den kungliga tidsintervallen mellan vaccinationstillfällena. 

Efter ett viss letande fick jag samman följande kungligt sprutprogram. 

Den första sprutan för snart ett år sedan. Spruta två i mars och den tredje kungliga vaccineringen i slutet av september. På ett ungefär. 

I bästa fall. 

Om min beräkning stämmer någorlunda höll den kungliga fullvaccineringen i lite mer än tre månader. 

Det innebär att jag själv som också fått tre sprutor bör ligga risigt till i slutet av februari början av mars. 

Kort livstid, måste tilläggas. 

Man kan bli knäpp för mindre. 

Det bästa är, enligt experterna, att fullvaccinerade får en lindrig variant. Slipper både sjukhus och respirator. 

Jag vill inte ha det alls. 

Drömmer redan om den fjärde spruta. 

Så här sa Margareta Thorngren, hovets informationschef i P1-morgon i morse: 

”Kungaparet testades positiva i förrgår kväll, utan vara speciellt sjuka. De befinner sig nu isolerade och i karantän i sitt hem, Drottningholms Slott. Båda mår efter omständigheterna bra.” 

Ja, det var då för väl det. 

Själv känner jag mig knäpp i mitt allt mer isolerade Lommahem. 

Det kanske är lika så bra det.

 

Så grävde jag fram den fantastiska historien om Sitting Bulls fästmö

 

Oljemålningen av den legendariske Hunkpapa Lakota-ledaren Sitting Bull (siouxhövdingen) är gjord av kvinnan till höger, Caroline Weldon. Mer om paret senare. 

Mitt intresse för ursprungsbefolkningen i Nordamerika formades av Hollywood under uppväxten. 

Det gav mig en skev och falskt bild av detta nomadfolk. 

När jag blev vuxen läste jag in den sanna förskräckliga historien om deras bittra öde. 

Jag besökte indianreservat i USA. 

En midsommar i USA blev jag och min familj till och med adopterade av en indianstam. Bjöds också in till en eldig sammankomst. Vilket på sitt vis var omtumlande. 

För över 20 år läste jag om att Sitting Bull faktiskt levde en kort tid tillsammans med Caroline Weldon. En vit kvinna från New York. Min nyfikenhet var väckt. Vem var hon? 

Där tog det stopp. 

Dåtidens Internet tom på uppgifter. 

I måndagskväll såg jag att SVT Play lagt ut filmen, "Woman Walks Ahead". (texten fortsätter efter bilden)

Det visade sig att filmen handlade just om aktivisten och porträttmålerskan, Caroline Weldon. 

Hon gav sig ut bland de råbarkade busarna i Vilda Västern. Hamnade i indianland. 

Sitting Bull skulle förevigas i en oljemålning. Vilket hon lyckades med-se vinjettbilden. 

Snacka om hjältesaga. 

Vilket mod. 

Filmen, "Woman Walks Ahead", genomslag gigantiskt. Turisterna flockas numera kring oljemålningen av Sitting Bull. Han hänger på en vägg i State Historical Society of North Dakota.

En gång i tiden köpt av en soldat för två dollar.

Däremot nuddar filmen endast vid deras kärleksaffär. Efter filmen finns numera alla tänkbara uppgifter om paret på Internet. 

Jag blev golvad.

Caroline Weldon levde mellan1844-1921. Omkom i en lägenhetsbrand i New York. 

Sitting Bull ca 1831-1890 blev mördad. 

Hon ligger begravd på en kyrkogård i Brooklyn, New York. Medan det råder oklarheter om Sitting Bulls gravplats i South Dakota.

Tala om Romeo och Julia. Fast på ett annorlunda vis som inte ens William Shakespeare kunde drömma om.

FOTNOT: Idag är inte ordet indian politiskt korrekt. Ordet anses rasistiskt. Döm själva. 

 

TV-serien om kunglig kärleksaffär-advokatpar blåser till strid

 

För mer än tio år sedan släpptes boken, Ers Majestäts olycklige Kurt (Piratförlaget). Advokatparet, Lena Ebervall och Per E Samuelson, ägnade två år av sina liv för att gräva fram en svajig svensk demokrati i form av maktmissbruk, mygel, förräderi, förtryck, utpressning, rättsröta och i toppen det homosexuella förhållandet mellan Gustav V och Kurt Haijby. 

Jag lovar, en riktig bladvändare. Jag skev några uppmärksammade blogginlägg om den intressanta boken. 

Först mer än tio år senare vaknade vår statliga television. I jul har vi kunnat ta del av denna maffiga skandal i fyra avsnitt, En kunglig affär, berättelsen om Kurt Haijby. 

Så långt allt väl. 

Tills advokatparet Lena Ebervall och Per E Samuelson sett TV-serien. Det visade sig nämligen att paret valt romanens form när man skrev boken. 

Det ger författaren fria tyglar. 

Kan hitta på och skarva hur man vill. Fritt fram för fantasin i romanens form. Den torra dokumentära texten får ett helt annat liv. 

Den skrivteknik har Lena Ebervall och Per E Samuelson verkligen lyckats med i sin bok. 

Nu visar det sig att författaren/författarna bakom TV-serien snott material utan angett källan från parets bok. Det finns klara hitta på texter i boken som lyfts över till TV-serien. 

Nu rasar paret med all rätt i dagens-måndag-Sydsvenskan. 

Det var allt lugnare på den tiden kung Gustav V kunde sitta i ensam majestät och brodera något vackert. 

Hå, hå, ja, ja...

FOTNOT 1: I TV-serien saknar jag för övrigt Vilhelm Moberg. Det var denna gigant som myntade uttrycket rättsröta. För övrigt blev han dömd i domstol för han avslöjat kopplingen mellan svensk polis och Gestapo.

FOTNOT 2: Det är jag som lagt in bokomslaget i vinjettbilden.

 

Mitt-i-prick: Lasses bastu i Lomma SUCCÈ!

 

Lasses mobila bastu som jag skrev om i går på årets första dag, blev en bloggsuccé utan dess like. 

På Facebook hyllades Lasses initiativ. 

På bloggen rena rama invasionen med över 1000 besökare. 

Jag har sedan starten av bloggen i juli 2008 publicerat 5257 inlägg. 

Ämnesvalet varit allt mellan himmel och jord. 

Sällan har jag varit med om en sådan explosionsartad succé redan i starten. 

Snacka om få vind i seglet nere vid Centrumbadet i Lomma. Bastu-Lasses hemmasnickrade portabla lilla bastu är redan älskad av många Lommabor. Han har banne mig kommit på något med utvecklingsmöjligheter i en framtid. Ett embryo till något större. 

Medborgarna har tydligen längtat efter få bada bastu i samband med ett dopp i havet. Detta skulle utan tvekan medföra en badsäsong årets runt. 

Frågan är nu om våra lokala politiker fångar upp upp tråden jag lagt ut. 

Vad tycker Michael Tsiparis, kultur- och fritidschef i Lomma kommun? 

För mig är svaret självklart. 

Gå till botten med frågan. Gör som man alltid gör i Sverige. Tillsätt en utredning. Sträck ut en hjälpande hand till Bastu-Lasse. 

Låt det inte för allt i världen bli en variant av Wilhelm Tell. Ett sönderskjutet äpple. Det vore allt bra synd på en god idé.