Avslöjar: Nobelmiddagens fasa

Det här, min vänner, är egentligen ingen liten skitsak att skratta åt. 
Ni vet lika väl som jag, att både magen och blåsan kan börja krångla vid en bättre middag. Det medför alltid ett jobbigt läge. 
Nobelmiddagen som är middagarnas middag ställer säkert till det för en och annan gäst. Den här glansfulla sittningen består mest av övervägande äldre gäster. 
Otvivelaktigt är flera MYCKET äldre gäster som slår sig ner vid det vackert dukade bordet i Blå Hallen. 
Rent statistiskt bör det dagligen gå åt en hel del hjärtmediciner samt andra mediciner i riklig mängd. Vissa har den benägenheten att de kan sätta fart på systemet, om mitt Herrskap förstår vad jag menar. 
Värst är de vattendrivande medicinerna. Dessa är icke att leka med. Visst kan du hoppa över en dag. 
I gengäld får du elefantfötter. 
Vatten upp till knäna. 
Det är icke att rekommendera. 
Jag vet, för jag har de senaste 20 åren tuggat i mig en och annan vattendrivande medicin. Det fungerar oftast som raketbränsle. 
En Nobelmiddag är en lååång sittning. Tar sina mäktiga timmar. Då hjälper det inte mycket att du äger en unik begåvning. 
Magen kör sitt race. 
Blåsan i sin tur, kan snabbt bli sprängfylld. 
Om och om igen. 
Raketbränsle, var ordet för dagen.
Detta delikata problem nämns aldrig av SVT:s glassiga reportrar och programledare. Fast problemet finns där. För en hel det är det dessutom ett stort bekymmer. 
Nobelmiddagens fasa. 
Den 10 december 2008 då bloggen var väldigt ung, skrev jag om svårigheterna. Jag t o m presenterade diverse hjälpmedel. 
Det var så intressant att jag kör det igen.
FOTNOT. Det förekommer att hjälpmedel finns på plats innanför byxorna vid Nobelmiddagen. Vad skulle du välja? 

Större än Nobelpriset: Tomtedräkten som ger mig julens första tårar

Inte en jul utan jag skriver på bloggen om tomtedräkternas Tomtedräkt med stort T. Den ger mig alltid de första tårarna i julens egensinnade värld av sockervadd. 
För min egen del är Tomtedräkten större än Nobeldagen. 
Tomtedräkten är mitt eget Nobelpris. 
Min verkligen älskade mormor sydde upp dräkten åt mig för ca 62 år (1953) sedan. Alltså samma år som galningen, Josef Stalin, satte skorna. 
Det är verkligen väldigt länge sedan. 
Dräkten är ett förstklassigt hantverk. 
Den lilla rara gossen förvandlades genast till en sedd liten människa som vuxenvärlden bugade och bockade för. 
Även deras något hårda röstlägen förvandlades till en mjuk pepparkaksdeg. Sedan dess har Tomtedräkten gått i arv: mina barn och nu till barnbarnen. 
Till årets tomteparad i Dalby, får den en sista översyn av farmor hemma i Lomma. Jag sitter på en stol och hulkar. Det är allt skönt med julens tårar som betyder saknad och glädje över en Tomtedräkt med ett evig liv. 
Större och finare än alla Nobelpris i världen.
Lycka till i Dalby, Nissen

Malmö FF:s brakförlust-storkovan till Lommabo

När jag vakande i morse, möttes jag på Facebook av vännen Winnie från Lomma. 
Hon skrev: 
”Vågar knappt berätta detta Calle, men jag satsade 20 kr på Real 8-0”. 
Ja, vad svarar man på det? 
”Grattis Winnie! Nu åkte du ut på bloggen.” 
Något annat fanns inte att göra. 
MFF åker på en historisk förlust mot Real Madrid med hela 8-0. Finns det då ett fotbollstokigt fruntimmer som Winnie som spikar ett sådant förnedrande resultat, är det bara till att lyfta på hatten. 
Winnie kan i dag plocka hem 1020 kronor på MFF:s ras i Madrid. 
51 gånger pengarna.
Själv spelade jag inte på matchen. 
Visste att i så fall hade jag fått göra som Winnie. 
Sätta en tjuga på storstryk. 
Det orkade jag inte med. 
I går var det skammens dag i Madrid. 
Däremot ska supportrarna hyllas. 
Över 3000 åkte ner från Malmö. Dessa sköna typer sjöng hela tiden för full hals. Trots att målen rasade in. 
Åt fel håll. 
Sannerligen vackert.
MFF-supportrarna var det enda storslagna denna becksvarta kväll. 
Nu orkar jag inte mer. 
Fast grattis, än en gång Winnie. 
Det gäller att ha rätta känslan. 
Det hade du. 

Malmö FF slaktades i Madrid

Las Ventas-den helige Ande-heter tjurfäktningsarenan i Madrid. 
På Las Ventas möter den uppretade tjuren sitt öde. Den elegante matadoren får till en perfekt stöt med värjan i den muskulösa nacken. 
Utgången given. 
Matadoren vinner alltid. 
I alla fall för det mesta. 
Den dödade tjuren slutar i vilket fall som helst som mat, hantverksprodukter, krämer, tvålar och schampo. Huden räcker till 15 par skosulor. 
Det är precis så jag ser på kvällens Champions League match. 
Superlaget Real Madrid möter Malmö FF: en fotbollens tjurfäktning. 
Visserligen har Real Madrid haft det stökigt den senaste tiden. Stryk hemma med 4-0 senast i ligan.
Det hjälper föga. 
Laget har nämligen världens främste matador i Ronaldo. Real Madrid  har också ett helt gäng förstklassiga picadorer. 
Om MFF ska vinna matchen måste man vara smartare än losern, tjurfäktningstjuren. 
Det blir också en avskedsföreställning. 
MFF-tränaren, Åge Hareide, rider efter matchen ut genom Salamanca mot nya spännande äventyr. 
Bara det inte nu blir enbart skosulor kvar av MFF i framtiden. 
I kväll får vi hoppas på den helige Ande. 
En rysare är att vänta. 
OLÈ! 
FOTNOT. Ovanstående text skrevs 12 timmar innan matchen började. Tyvärr höll texten. MFF fick storstryk med 8-0. Matadoren, Ronaldo, gjorde fyra av målen. Det hade kunnat bli mycket, mycket mer än 8-0. Jag har fått skriva om rubriken. Det blev en slakt i Madrid.

Damhandboll bättre än damfotboll

Jag följer med stort intresse damernas VM i handboll som just nu avgörs i Danmark. De finns få idrotter som kan vara så spännande som handboll. 
I åratal har jag tyckt, att damhandbollen behandlas styvmoderligt av media. Damfotbollen får jämt och ständigt stora tjusiga uppslag i våra tidningar, samt en oförtjänt satsning i TV. Damhandbollen behandlas som en fattig kusin från landet. 
I bästa fall får man tränga in sig i ett hörn. 
Damfotbollen är nämligen en helig ko.
Det är högst egendomligt. 
Faktiskt är att damhandboll på elitnivå är avsevärt roligare att titta på än Pia Sundhages landslag: här finns fart och teknik, kombinerat med finesser i absolut högsta fart som kan matcha herrarna ut i fingerspetsarna. 
För inte tala om skotten som avlossas. 
Det smäller ur alla lägen.
Tufft så det förslår, är det också. 
Stenhårda satsningar. 
Precis som männens handboll.
Inget gnäll.
Bara en sådan sak.
Damfotbollen har visserligen gått framåt de sista tio åren, men är ännu inte där. Nej, långt ifrån, faktiskt. 
Damhandbollens fart och teknik finns inte alls i damfotbollen. I alla fall inte på landslagsnivå. Det är den jag jämför med. 
I morgon en svår match mot Nederländerna. Kolliderar med Real Madrid-MFF. Det blir till att spela in handbollsdamerna. 
Inget slår ut Malmö FF. 
Jo, Real Madrid...

Julrundan Lomma: Inga hjul på julen

Nej, det blev inget pulkarace i Lomma. Julrundan som i vanlig ordning lockat många Lommmabor under söndagen, satte inte ens hjul på julen. 
Jag trodde i min enfald att någon fiffig person i arrangörerna, Lomma Event, skulle sätta hjul på diverse pulkor och köra ändå. 
Utan snö. 
I stället blåste det småspik samt väldigt många plusgrader. 
Inställt.
Nej, det är allt en chansning att arrangera pulkarace en vecka in i december i Lomma. 
Det är större chans till ny trisslott.
Senast det var snö i samband med en Julrundan i byn, var för fem år sedan. Då var det vinter. 
I år som förra året, året innan osv mera av ruggigt höstväder. 
Tomten kom i alla fall. Dessutom i toppform. 
Julen är tänd i Lomma. 
Alltid något. 
FOTNOT. Tack för bilderna, Lasse och Johan.

Knäppa julklappar (1)

Ni har säkert varit med om det. 
Knäppa julklappar. 
Du sitter där i julaftonsoffan. Väderstinn av julmaten. En risig tomte som knappast lurar ett foster i mammas mage, delar ut klapparna. 
Du har fått ett väl inslaget paket som kräver nitroglycerin för att öppna. 
Släktens leende blir bredare. 
Larmet har gått för flera dagar sedan: du ska få årets knäppaste julklapp. 
Förväntningarna är alltså stora. 
Till slut sitter du där med ett uppslitet paket och håller i en skånsk karta-se löpet. Obegripligt svårt att förstå. 
”Vänd på den!” 
Moster Greta kunde inte hålla sig längre. 
Du vänder på Skåne. 
Du stirrar på Östen Warnerbring som avled 2006 på Kanarieöarna endast 71 år gammal.  En självlärd duktig musiker och artist.
Ett gott skratt bryter ut i julstugan. 
Ja, inte åt att den fantastiske artisten Östen är död, utan åt julklappen. Moster Greta, hon som inte kan hålla sig, tjoar:
”Vet du vad det är? 
En grammofonskiva!” 
Du sitter som ett fån. 
Grammofonskiva? 
Östen sjunger både Törringelund, Jag Bor Vid Ett Rastställe och Karl De`Snöar, skånskt så det förslår. 
Den egendomligaste grammofonskivan du skådat. 
Problem. 
Din grammofon gick till de sälla jaktmarkerna för ca 25 år sedan. 
Knäppaste julklappen? 
Förmodligen. 
Moster sätter ett fikon i vrångstrupen. Du dunkar henne i ryggen med Östen Warnerbring som är hårdplastad. 
Skivan höll. 
Och moster med.