Bloggvärldens Oscarsgala i dag-rött kort till gamla Gubbar!

I dag har vi alla gamla BloggGubbar och BloggKärringar, med för den delen, åkt på ett rött kort.
Den kosmetiska tidningen Vecko Revyn, anordnar nämligen Blog Awards. Det är något av bloggvärldens Oscarsgala i svensk tappning.
Denna modevärldens hybris är endast till för unga fräscha människor som gillar blogga om sina ömmande tuttar, läppstift, hösten trender på catwalken m m. Det doftar också STOCKHOLM lång väg över hela tillställningen.
Här ovanför kan ni se ett kollage som jag smällt samman med några av deltagarna som nominerats. Några ung pojkar har också lyckats tränga sig in i denna illustra skara med hårdsminkade Bloggkvinnor.
Grovt höftat kan jag tänka mig att medelåldern ligger mellan 17-23 år. Det är väl bara Carolina Gynning som sticker ut med sina 33 år den 6 oktober. Den här tävlingen är absolut inget för oss som snart ska ”over the hill”.
Och det är väl bra.
Tänk er om mitt gulliga nylle dykt ut bland dessa förtjusande unga människor?
Det hade naturligtvis gått rätt åt helvetet med hela tävlingen. Även om jag i går fick ett erbjudande om att få köpa ansiktscreme Fleurosome för endast 49 riksdaler.
Nej, jag är mycket stolt över alla dessa unga och vackra människor. Många är dessutom mycket begåvade. Det är en bra rustning för framtiden.
Blogglivet är fantastiskt.
Heja, alla unghöns!
Gamla tuppar ska kokas i vin och ätas upp.


Läs mer Vecko Revyns Oscarsgala HÄR!

Nostalginyhet-ta en TOY!

Mellan varven får man en tår i ögat-och en Toy i truten, höll jag på att skriva. I all tysthet har man nämligen i nådens år, 2011, utan pukor och trumpeter smusslat ut en det klassiska tuggummit, Toy, på marknaden. Snacka om comeback.
När jag var barn tuggade vi på Toy. Nej, det gick inte att blåsa bubblor med det, men tuggade gjorde vi.
I skolan var det absolut förbjudet. Nåde den som tuggade på en aldrig så liten bit Toy. Om läraren kom på oss, fick vi spotta ut och luggades. Folkpartiledaren Jan Björklund hade jublat om han varit med. På den tiden var han inte ens född.
Tuggummit var på sin tid en storsäljare. Varje år såldes 600-700 ton tuggummi i Sverige och Norge. Andra märken lanserades. Konkurrensen blev för
tuff och 1998 var det sluttuggat på Toy. Tuggummit lades helt enkelt ner.
Därför blev jag förvånad då jag i veckan åter upptäckte Toy bland alla andra miljoner tuggummi i butiken, t o m Läkerol finns numera som tuggummi.
Ingen har sagt något. Nyheten ett faktum. Toypaketen bara hängde där vid kassan. Jag köpte och provtuggade. Smaken fanns kvar men bitarna hade blivit en aning mindre.
Nej, annat var det förr i tiden.
Gick man på matiné, så sjöng Alice Babs "Ta't lugnt, ta en Toy". En annan populär slogan var "Frisk i mun med Toy." Vem kan glömma en sådan litterär pärla?
Nej, nu ska jag tugga i mig lite nostalgi.

Höstens hetaste bok: Ett 50-tal svenskar var spioner för Stasi!

Så här ser boken alltså ut som snart snart ges ut på Carlssons Bokförlag. I dag skriver författaren själv, professor Birgitta Almgren (bilden till höger) vid Södertörns Högskola, på DN Debatt om sin heta potatis till bok.
Jag citerar:
"Vi möter kvinnan som lämnar uppgifter inte bara om grannar utan även om sin man, om färjetransporterna Sassnitz–Trelleborg och om svensk polis. Där finns teologen som avslöjade sina studentkamrater, dataexperten som lämnar hemligt material rörande spetsteknologi, den kallhamrade socialdemokratiske journalisten som utan att blinka sviker sina partivänner och rapporterar från social­demokraternas möten på Bommersvik, gymnasieläraren som utbildades i luftförsvarets spanings- och observationsteknik, sekreteraren som uppvaktas av DDR-tjänstemän och företagare som fick fördelaktiga kontrakt och affärsförbindelser. Unga attraktiva IM utbildades i Romeo- och Julia-strategier. I arkiven finns berättelser om hur storpolitiken kunde drabba ungdomar och hur de till sist tog konsekvenserna – och blev agenter för Stasi."
Nu hör det till saken att hon av får inte avslöja namnen. Då kan nämligen Birgitta Almgren hamna i fängelset. Det har Regeringsrätten bestämt. Därför gör författaren en kringgående rörelse. Birgitta Almgren lägger helt enkelt ut en efterlysning i sin debattartikel:
"Om du är en av dem som den här boken handlar om har du säkerligen synpunkter på det jag skrivit. Kanske vill du komplettera eller lägga till rätta. Kanske har jag missuppfattat något. Jag lovar dig då på frivillig basis samma sekretess som Regeringsrätten beordrat mig. Dokumenten i svenska och tyska arkiv har ju alla filtrerats genom respektive skribents erfarenheter, känslor och perspektiv. De är skrivna i en annan tid i en annorlunda värld."
Fredagen den 23/9, kl. 12 hålls en presskonferens i Carlsson Bokförlags monter på Bokmässan i Göteborg.
Det finns alltså ett 50-tal svenskar som i dag borde vara väldigt nervösa.
Snacka om att jag är nyfiken på namnen.
Överraskad?
Nej, inte det minsta.
Det finns alltid kräk på samhällskroppen.

SVENSKA DDR SPIONER-AGENTER
Jag citerar direkt från DN-Debatt, sidofakta:
Minst 124 DDR-agenter
Åren 1969-89 hade Stasi (officiellt Ministerium für Staatsicherheit, MfS) ca 32 agenter bosatta i Sverige samt 21 ”kontaktpersoner”. Till detta kom ca 71 tyska agenter som skickades hit på kortare uppdrag. Totalt var det således minst 124 personer som under de här åren var engagerade i spioneri mot Sverige. Bland dem fanns enligt Birgitta Almgrens bok bl a 12 lärare/utbildare/forskare, 10 ingenjörer, 9 företagare, 9 journalister, 6 sekreterare, 4 från gruppen präst/jurist/läkare/socialarbetare och 2 kulturarbetare.

Debattartikeln i DN HÄR!
Sydsvenskan HÄR!
Mer om boken HÄR!

Den här norrmannen är en BLUFF!

Känsliga personer varnas!


Norrmannen, Kristoffer Clausen, sa sig leva i och av, den norska vildmarken under ett års tid. Sina unika upplevelser packade han sedan samman i en bok, "En vild man", som blev en stor succé i vårt grannland.
Nu har norska Dagbladet avslöjat honom som en bluff. Han har vid ett flertal tillfällen vilat upp sig på hotell i Sverige, bla i Torsby, Värmland.
På vägen tillbaka blev han t o m fast i tullen. "Vildmannen" hade nämligen glömt sin vapenlicens.
Skandalen i Norge är ett faktum.
Tidigare har fotografen Terje Hellesø prisats som Årets naturfotograf i Norge. Jaha, då avslöjades han som fuskare. Terje hade nämligen klippt in bilder av vilda djur i sina landskapsfotografier som tog hem priset.
Och så vill en norrman köpa allsvenskan i fotboll.
Jag tror inte det är någon vidare bra idé.

Bloggen upptäckt i Söderhavet-FIJI!

Vajande kokospalmer. Vita sandstränder med smaragdgrönt hav. Där vill jag skapa mitt magnum opus.
Fiji-så långt bort att du är halva vägen runt jordklotet.
Nu till saken som får mig att spåra ur.
När jag skrev mitt första inlägg på bloggen den 8 juli 2008, hade jag noll (0) besökare/läsare. Jag skrev praktiskt tagit rakt ut i tomma luften. Mest för de närmast sörjande. Anhöriga, samt en och annan illvillig kompis. Inga fler.
Nu över tre år senare och 1361 inlägg på bloggen, har jag faktiskt läsare över hela världen. Mitt bloggverktyg-Blogspot.com-presenterar mig dagligen en noga genomförd statistik från vilka länder mina besökare kommer från. Och som jag får ta del av.
Det är en förvånande läsning.
Fast i går slogs alla rekord: jag hade en premiärbesökare från Fiji!


Genast gick min fantasi i gång. Med dagens moderna teknik sitter alltså någon på Fiji och hittar min blogg. Det måste vara en sällsam upplevelse på denna berömda söderhavsö. För jag blandar stort som smått. Lomma med hela världen.
I bland blir det bra.
I bland blir det skit.
Jag bjuder på det.
Mina besökare gillar i alla fall röran. Annars skulle jag inte haft så många besökare-från 0 till ett par hundratusen!
Därför vill jag nu åka till Fiji. Kanske få knäcka en koksnöt med just den här besökaren.
Reseguiden ger mig det billigaste priset, 41073 kronor, t o r.
Resan är lång och dryg.
Jag reser ut från Kastrup onsdag kl 16:05 och landar på fredag 12:10, Nausori International Airport i Fijis huvudstad, Suva.
Garanterat är jag både trött och yr i huvudet.
Därför behöver jag hängmattan på vinjettbilden.
Damen här nedanför får allt vänta på mitt magnum opus.
Fan, där fick jag allt till det.

Åbytravets startbil byggdes om till VRÅÅÅLÅK!

Hur gick det sedan?
En klassisk journalistfråga.
Så här gick det.
Den 29 april 2009 skrev jag här på bloggen om att "Börje med väghyveln", räddat Åby Travets gamla startbil till eftervärlden. Han köpte helt sonika skrothögen, en Dodge 880 Custom cabriolet av årsmodell 1963.
-Den hade samlat på sig 500 mil, men bara gått i s k autostarter. Nej, jag tvekade aldrig. Jag såg vilken klenod bilen egentligen var, berättar Börje för mig.
Bilen transporterade hem till Börje utanför Kungsbacka. Där finns det mesta i utrustningsväg som krävs för att bygga om en gammal bil.
Det skulle visa sig inte bli helt lätt att förvandla startbilen till en fungerande amerikansk kärra. Bilen plockades ner i minsta detalj. En helrenovering utan dess like påbörjades. Börje fick också med nätets hjälp, jaga delar i USA. Alla korten synades.
Då rasade Börjes ena höft sönder och samman. Plåga, plåga och operationer. Kryckor och hela rasket. I sjukdimman malde tankarna. Dodge 880 Custom cabriolet av årsmodell 1963 förvandlades till Börjes livlina.
Nåja, vi höftgubbar är av ett hårt släkte. Även om det tog emot, så kämpade Börje på med sin dröm för att hamna i slagläge (travspråk).
Nu är skönheten klar och ska besiktas i veckan.
-Jag vet inte hur många timmar jag lagt ner på det här. Ett jävla slit har det varit. Och pengar har det kostat, säger Börje och skrattar, för vi höftgubbar är också några glada skitar.
Då slår mig en idé.
Åby Travbana borde ställa ut Börjes skapelse till allmän beskådan?
Då skulle Börje, så att säga, vinna på speed (travspråk igen).
Det är han värd.

World Trade Center under attack-jag plockade kantareller

Vila gärna ut i denna underbara bild av nyplockade kantareller som jag fått från Ann-Catrin i Säter. Det var nämligen precis vad jag gjorde den 11 september 2001. 
Vilade ut. 
I kantarellskogen i Dalsland.
Då når vi genast fram till helgens stora fråga är:
Vad gjorde du när tornen rasade samman den 11 september för tio år sedan?
Det tuffaste minnet levererade f d Expressens medarbetaren, Håkan Matson, i TV4. Han berättade hur han jagades av det numera världsberömda dammolnet som förvandlade människorna till skräckfigurer, alldeles vita av stoftet.
Närmare än så kan man inte komma.
Själv minns jag precis vad jag gjorde.
Jag stod mitt i storskogen, omgärdad av skogens Guld: Cantharellus cibarius.
Det var bara orrspelet som saknades. Alltså så långt i från som tänkas kan.
Då ringde mobilen. (texten fortsätter efter bilden)
-Har du TV:n på? Radion?
-Nä, svarade jag. Jag plockar svamp.
-Ett plan har flugit rakt in i World Trade Center!
Det var en av mina söner som ringde. Det är han som för övrigt tagit bilden här ovanför. En bild som numera fått historiens klang över sig.
Jag satte nytt världsrekord, så kantarellerna yrde kring huvudet, till sagostugan där vi bodde. (texten fortsätter efter bilden)
För några år sedan, hade jag tillsammans med min familj besökt denna världsberömda byggnad. Delar av informationsbroschyren kan ni se här ovanför.
Jag mindes en av de 23 expresshissarna som tog oss upp till World Trade Centers observationsdäck. Tio våningar i stöten. Det var en susande tystnad. Man liksom flög rakt uppför. Vem som putsade tvillingtornens 43 600 fönster, fanns det inte tid att tänka på. För övrigt fanns också 72 vanliga hissar.
Jag minns hur små bilarna var på West Broadway Street. Dinky Toys. Människorna som svartmyror.
Jag minns också vilka jättebyggnader dessa tvillingtorn var. Det tog sin tid att runda. (texten fortsätter efter bilden)
Nu var World Trade Center under attack. Normalt en arbetsplats för 50 000 människor. Hur många döda? Vad är det som händer? Frågorna staplades på hög medan TV4 tog bort reklamen och körde CNN med full kraft.
Jag satt som förhäxad framför den lilla TV:n i stugan, från kl. 16.00 till kl. 10.00 nästa dag. Storlommen hördes över sjön vid femsnåret på morgonen.
Det var overkligt.
Jag åt smörstekta kantareller innan jag gick och lade mig.
Jag kunde inte somna.