Kärleken
kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dej
vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.
Det
är början av poeten Nils Ferlins kärleksdikt, Folkviseton. Bättre
än så, kan inte en text om Börje och Ullas 63 år långa äktenskap
inledas.
Börje fyller 90 år till sommaren. Ulla har i år fyllt 89
år. En respektabel ålder. Självklart har de sina krämpor.
Ulla
fick en stroke för fyra år sedan. Fast i december förra året
kunde deras liv tillsammans tagit slut.
Båda insjuknade i covid-19.
En absolut livsfarlig sjukdom i deras höga ålder. 9063 döda
i åldersspannet 80-och 90-plus, visade FHM siffror i morse. ”Det var hemskt. Vi blev
jättesjuka. Någon jul blev det inte. Vi var utslagna,” berättar
Ulla för mig.
Paret bor i en egen lägenhet vid dammarna. En bit
bort från det brusande Öresund i centrala Lomma. (texten fortsätter
efter bilden)
För
snart 11 år sedan skrev jag om Börje på bloggen. Efter 40 år som
uppskattad filare, var Börje den siste arbetaren som 1987 lämnade
nedlagda Kockums varv i Malmö.
Vi fann Kockumshjälmen i deras
förråd.
I en svampkorg.
Börje satte på sig den. Jag tog bilden.
På sitt vis en historisk bild.
Det var då det.
I julas kunde deras
liv tagit slut. Coronaviruset är något man definitivt bör undvika
i deras höga ålder.
Paret överlevde, men bär fortfarande på sviter
efter den hemska sjukdomen. ”Nej, vi vet inte hur vi smittats.
Möjligen tog Börje med sig den hem, när han varit ute med sin
rollator i samhället. Vi testades och hade fått covid-19, ”
fortsätter Ulla, sin berättelse för mig.
Nu har de också blivit
vaccinerade. Även om Ulla endast tålde en spruta.
1958 gifte sig
paret i Västra Skrävlinge kyrka i Malmö.
Kärleken är så
förunderligt stark, kuvas av intet i världen, skriver Nils
Ferlin vidare i sin kärleksdikt.
Det stämmer verkligen på Ulla och
Börje. Covid-19 tog aldrig paret. De överlevde.
Bättre än så kan
inte min berättelse sluta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar