Lommabo galen: Rapport från ett papperslöst Sverige

 

I dag gav jag mig in i vårt papperslösa samhälle. Det borde jag inte gjort. 

Man kan bli tokig, besatt, vansinnig, förryckt, kollrig och vrickad, för mindre. 

Det mesta har blivit digitaliserat. 

Appar har blivit allas våra älskade kramnallar. Mobiltelefonen lika viktig som hästen för 150 år sedan. 

Mina barnbarn är alla födda med tekniken i nappflaskan. För dessa är digitalsoppan en normal vardag. Lika vanligt som arbetshästen en gång i tiden var i vårt samhälle. 

Sedan har vi då pensionärerna. 

En stor skara på nästan 2 miljoner som sladdar omkring i digitalsmeten. Många får nästan på hjärtsnörp av det papperslösa samhället. 

För inte tala om tekniken. 

Mobiltelefonen bjuder på appar, bank-id, swish, Duo, EasyPark,WhatsApp och vad nu allt heter. En gång i tiden skämtade jag om, att snart kan vi gubbar även raka oss med mobiltelefonen. 

Fan, vi är snart där. 

Jag gav mig ut i det papperslösa samhället för beställa just det, papper. 

Ringde upp. 

Tokskalle som jag är. 

Telefonkö. 

Ett par hundra samtal före. 

Överallt. Enorma telefonköer. 

Parallellt jobbade jag med bankväsendet för lägga in moderniteter. Städa bort alla hästar. 

Efter ett par timmar målgång. 

Utan papper.

Jag tappade snart räkningen över hur många gånger jag blev tokig, besatt, vansinnig, förryckt, kollrig och vrickad. 

Ett maratonlopp. 

Utan skor.

Naturligtvis var det en förtjusande kvinna som löste alla knutar. Jag ska träffa Lena på SEB i Lomma i morgon. En livs levande människa. 

Skönt det. 

I bland är det bra bli galen.