Egentligen har vi
fortfarande över en månad senare skammens rodnad över
oss.
Vi bröt nämligen ett heligt förbud, att inte kramas i
coronatider. Så här var det.
Maria är min ljuvliga svärdotter
sedan mer än 17 år tillbaka. Vi har alltid kramat varandra i en
ömsesidig uppskattning när vi träffats.
Inget konstigt med det.
Det är så vi är i vår familj.
Gap och skrik hör inte hemma hos
familjen Rockbäck. En varm gemenskap prioriteras.
När september
fortfarande bjöd på sommarvärme, möttes vi i den svalkande monsun
som Evert Taube skrev så vackert om. För oss båda var det
naturligt.
Vi glömde helt enkelt bort coronaviruset.
Och kramades!
”Nä, vad
gjorde jag. Kramade dig,” sa Maria, höll ena handen för munnen
och ryggade tillbaka.
”Nä, men se på...vad gjorde jag,” sa jag
också och ryggade tillbaka.
Där stod vi båda andlösa.
Det var som
om vi spottat på den heliga skriften. Bröt ett tabu som fått
Anders Tegnell morra av vrede.
Skulle vi nu smitta ner varandra med
covid-19?
Akutvård och respiratorer snurrade förbi i tankevärlden.
Tiden gick och gick.
Visst fanns oron där. Det skall icke förnekas.
Sedan gick tiden till slutet: vi blev inte sjuka.
Vår stillsamma
kram överlevde coronan.
I veckan har dessutom Maria på grund av
sitt jobb testats negativt för covid-19, så det så.
Igår-lördag-möttes vi igen, men nu löd vi Anders Tegnell.
Kramades med armbågarna.
Det gick det också, men var inte alls så
mysigt.
Rena rama säkerhetslåset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar