I mars månad satt jag
och stirrade på hamninloppet till Lomma. Isolerad och i karantän i
kall nordostlig vind.
Sju månader senare, den 15 oktober, sitter jag
åter på samma ställe.
Stirrar på samma hamninlopp.
Isolerad och i
karantän med premiär för vinterrocken i den kalla nordostliga
vinden.
Anders Tegnell har flaggat för lättnader för oss
70-plussare. Det verkar aldrig komma.
Glöm det.
Nu ökar dessutom coronaviruset
i styrka.
Klaga är inte aktuellt.
Rör mig coronasäkert utomhus med
min el-scooter. Jag och hustrun har klarat oss alldeles utmärkt.
Fast saknaden att få umgås normalt med familjen är naturligtvis
gigantisk.
Dessutom är varken du eller jag, ensamma om att skriva
någon form av världshistoria i pandemi.
Vi är miljarders människor
på jordklotet som tillsammans krigar mot det där förbannade
viruset. Enligt Johan Hopkins University berörs 189 länder i
världen.
Det märkliga är att vi för första gången i
världshistorien står enade i kampen mot ett litet osynliga monster.
Inte ens Hollywood hade kunnat hitta på det.
Det skrivs världshistoria, och vi är alla med ombord på samma
resa.
Rätt mäktigt faktiskt.
John Hopkins världskarta ser nästan
ut som den fått röda hund. Mot det blev jag vaccinerad som barn.
Alltid något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar