På den här underbart
gamla gulnande bilden ser ni Bröderna Larsson med sina instrument, fr.v. Martin, Oscar, Axel och Otto. Dessa glada spelmän är
egentligen urgrunden till vad som sedan skulle bli
Flamingokvintetten, Lasse Stefanz, Sven-Ingvars, Sten & Stanley
samt tusentals andra dansband i Svea Rike.
På Bröderna Larssons tid
fanns ingen lead singer. Ingen sjöng, nämligen. Det hörde inte
till.
Det lirades i stället svensk folkmusik för glatta livet på
dragspel, fiol och nyckelharpa.
Lördagar spelades det upp till
logdans, eller en vägkorsning som snabbt förvandlades till en
grusig dansbana. Det var inte så noga.
Hembränt flödade.
Drängarna slogs med dåtidens
stenhårda snusdosor.
Mitt i allt virvlade dansen med rosiga pigor.
Det var ett liv och kiv när kärleken kom till byn.
Jag vet, för
min mormor har tårfyllt berättat för mig, om en glömd svensk
musikalisk historia.
Bröderna Larsson var mycket populära.
Min
mormor fångade in Axel i brödraskaran som alltså är min morfar.
Egentligen en helt underbar berättelse som äger sin egen historia.
Inget av detta får ni reda på
i kvällens första avsnitt i SVT om den svenska dansbandshistorien.
Där brakar man direkt in i 1970-talet med Bert Karlsson som
Mästertupp.
Det är trist man packar samman en sådan här spännande
musikhistoria utan känsla och finess. Något som ska städas bort i
sex program.
Bara jag hyllar Bröderna Larsson.
Morfar Axel som dog julaftonen 1943, var en hedersman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar