Friidrotts-EM går mot
sitt slut. Jag har inte missat en sekund av tävlingarna. Det kan
vara hur fantastiska prestationer som helst. Hjälper inte.
Bilden av
en dödssjuk Börje Salming på läktaren förföljer mig. Börje
applåderar dottern, Biancas, insats i sjukampen. Den bilden sitter
som berg i mitt huvud.
Mondo Duplantis må slå världsrekord i
stavhopp i morgon lördag.
Hjälper föga.
Det är bilden av min
svårt sjuke hockeyhjälte som naglat sig fast. Mannen som lärde
hockeyvärlden täcka slagskott med sin kropp. Nu drabbad av den
djävulska sjukdomen ALS.
Drabbas man av den sjukdom så dör man.
Kroppen släcks ner. Bit för bit.
Jag följde min svågers dödskamp
i sjukdomen.
Fasansfullt.
Inte en chans.
Du dör.
Blir i värsta fall
totalt förlamad.
Grönsak.
Och sedan död.
En granne till mig tjoade
ena dagen, ”Heja di blåe,” till mig. Frisk och fräsch.
Sedan
drabbad av ALS.
Grönsak och död.
Finns inte ord för det.
Och nu
Börje Salming med över 1000 stenhårda NHL-matcher i kroppen.
Den
23 februari 2015 skrev jag om min svåger Bengt på bloggen. Han
älskade sin jordfräs.
Och Börje Salming i Toronto Maple Leaf.
1 kommentar:
Håller med dig till 100% Kalle
Skicka en kommentar