Hands Up-Lommavintern lurar bakom knuten och jag klagar

 

Vi glada gubbar och gummor som flänger omkring med våra el-scootrar är levande vintertermometrar. 

Tio grader är en helig graal. Bägaren Jesus och lärjungarna drack vinet vid den sista måltiden. 

Under tio grader börjar kylan invadera våra arma kroppar. Vi sitter stilla i våra elmaskiner. Då biter kylan snabbt. Vindarna ska vi inte tala om.

Under fem grader börjar vi hacka tänder. 

Vid minusgrader vill vi få döden undanstökad fort. Då håller vi oss hemma i värmen. 

Jag minns min första vinter med min el-scooter. Vilken chock. Vindar av is. 

Det var som övernatta i en bivack på Antarktis. Du får väl klä på dig ordentligt, hör jag dig säga. 

Jodå, jag äger utrustningen. 

Med råge. 

Inköpt till en Sibirienresa och 50 minusgrader. 

Problemet är att du sitter absolut el-scooter-stilla som en stenstod. 

Då stoppar inga kläder när vinterkylan kommer. 

I Lomma kan luften dessutom vara jävligt rå. Nu är vi snart där. Burrr...kom tillbaka sommar.

 

Mina extra ben har slocknat-depp i kubik

Här står jag och hänger över min el-scooter i hallen. Den har slocknat. 

Det är där jag förvarar min älskade vän. 

I hallen. 

Perfekt värme för batteriet. Modeordet hållbarheten godis för elkraften. Överlevnaden kan därmed förlängas från fyra-fem år till det dubbla. 

El-scootern är mina extra ben. Mina normala laggar är icke något att skriva hem om. Därför är racern med 10 km/tim som topp, väldigt viktig för mig. Annars sitter jag också fast i hallen. (texten fortsätter efter bilden)

Den 28 juli 2017 köpte jag min racer på Hjälpmedelsteknik i Lomma. 

Bilden här ovanför provkör jag den för första gången. Sedan dess har vi blivit som ler och långhalm tillsammans. Kärlek kallas det också för. 

Ett känt blickfång i byn. 

I stort sett dagligen har vi tagit en tur ut i verkligheten. 

Träffat otaliga trevliga medborgare. 

Fått goda historier mig till livs. Många slutat som blogginlägg. Har gått som en klocka. 

Aldrig några problem. 

Tills idag torsdag. 

Batteriet laddat upp för körfest. Trots det satt min vän fast i hallen. Rörde sig inte en millimeter. 

Elen fungerade. 

Ändå stendöd. 

”Något med det tekniska. Vi hämtar den på fredag morgon,” sa Franko på Hjälpmedelsteknik. 

Tack för det. 

Jag behöver verkligen mina extra ben. 

FOTNOT: Jag kallar den för racer. Känner mig då mer som Lewis Hamilton.

 

 

 

Vad gör Lommabrudarna Gunilla och Yvonne bakom min rygg?

 

Det är till ha fått en populär rygg. 

Det började i måndags. 

Plötsligt dök Lommabon, Conny, ner bakom min rygg. Jag skrev ett populärt blogginlägg om Connys nyfikenhet. 

Det visade sig att för några år sedan, fick jag en dekal av vår snöskottare, Lasse. Motivet visar Lommas hamninlopp med alla mysiga båtar. 

Den här dekalen gick en gång i tiden köpa hos saligen insomnade Engströms Spel-och Tobaksbutik. På sin tid en populär samlingspunkt för alla Lommabor. (texten fortsätter efter bilden med dekalen och Lasse skottar snö i Lomma)

Jag satte dekalen på kudden, själva nackstödet på min el-scooter. Inget märkvärdigt alls. 

Bara trevligt. 

I måndags dök så Conny upp. Och fastnade bakom min rygg. Conny fann nämligen sin båt på dekalen. 

Det blev tjo och tjim över upptäckten. Även ett blogginlägg i måndags. 

Igår träffade jag de förtjusande damerna, Gunilla och Yvonne. De satt och gottade sig med Hamnkioskens mjukglass. 

”Läste bloggen om Connys båt på dekalen,” sa de. For upp och dök ner bakom min rygg. 

Ett berömt sätt få hem en dam är att visa sina etsningar. Jag har Lasse dekal med Connys båt. 

Vad gör man inte för kvinnfolket?

Tar rygg på bönorna.

Svårare än så, behöver det inte vara.

 

BONUS! BONUS! BONUS!

 

Lommavinter: Köra el-scooter rena rama Nordpolen

Så tog då myset slut. 

Till vänster på bilden är jag behagligt sommarklädd. Det är super fräsa omkring i byn i topphastigheten 10 km/tim. Oftast nöjer jag mig med mindre än så. Njuter för fullt i sköldpaddsfart. 

På stränderna coronaträngs glada stojande glasslickande barn och badande medborgare. Jag sitter coronasäker på min el-scooter. 

I farten snappar jag upp en och annan nyhet som gör både bloggen och Lommaborna glada. 

Livet är faktiskt gemytligt. 

Så kommer vintern med sina minusgrader. Igår-söndag-klockan 21:00 föll första snön över Lomma. 

Bilden här ovanför till höger sitter jag inpackad i vinterutrustning. 

För nu stundar bistra tider. 

Om du promenerar, springer eller cyklar håller du ångan uppe som skänker kroppen värme. På en el-scooter sitter du absolut stilla. 

Rör inte en fena. 

Ganska snabbt känns det som om du sitter limmad i en frysbox. Rena rama Nordpolen, faktiskt. 

Satan så kallt det blir. 

Vinterkylan biter sig in obönhörligen rakt igenom dina förstärkta vinterkläder. 

Inget hjälper. 

Du är förlorad. 

Det påminner mig om hockeymatcherna på utomhusrinken med Malmö FF på 1950-talet. Fötterna kändes som isklumpar i gummistövlarna. 

Nej, jag längtar till sommaren: först ska coronajulen fixas, sedan vaccinet. 

Tack för kaffet som Sven Melander brukade säga.

 

När hösten stack hål på mig

Ni vet hur det är. De flesta av oss har någon gång i livet åkt på en punktering: cykel, moped, MC, el-scooter eller hemska tanke, bilen (värsta tänkbara). 

Allting som finns i verkliga livet, tycks kunna åka på en punktering. 

Dina lungor kan också punkteras, men det är en helt annan sak. Speciellt nu i convid-19-tider. 

I vilket fall som helst, så ser du en punktering som ett ingrepp i din personliga integritet. 

Frågorna staplas.

Vem vill mig något så ont? 

Varför ska just jag drabbas? 

Är inte livet ett bekymmer ändå med övertrasserade bankkonton. 

Skjutningar till höger och vänster. 

Donald Trump. 

Och så åkte jag på min första punktering på min el-scooter, 38 månader efter köpet på Hjälpmedelsteknik i Lomma. Luften pös ur både mig och det lilla bildäcket. 

Det kändes som om själva hösten stack hål i mig. 

Genast infann sig dessa självömkande tankar. 

Varför ska just jag drabbas som aldrig ens skrapat fram en vinst på en trisslott? 

Deckarna (bra den) på Hjälpmedelsteknik fann till slut en liten förarglig tagg från en Hagtornsbuske i däcket. 

Lagat och klart. 

Tack. 

Visst, jag håller med dig. Det här är en liten skitsak i det stora hela, med över en miljon människor i världen som dukat under av pandemin. 

Men ändå. 

Varför just jag? 

Jag är ändå en 70-plussare som samhället är så rädda om.

Hösten kan vara för jävlig.

Från klämd i bankomaten-till glam på Systembolaget i Lomma

Efter fasan med bankomaten i Lomma till Systembolagets flärdfulla värld. 
En helt ny situation öppnade sig som ett trollslag. 
Det var som lämna en stenig kohage i Småland, till en motorvägsraka i Ohio, USA. 
På Systembolaget i Lomma ges plats åt alla-med eller utan rullande el-moderniteter för handikappade. 
Det var en fröjd kunna rulla omkring bland montrarna med kluckande innehåll. Breda gångar. Inga som helst problem. 
Dessutom en tjänstvillig personal som gärna hjälpte till om man som sittande i sin lilla el-maskin inte nådde upp till övre hyllplan. Bankvärlden vill däremot ha så lite som möjligt att göra med sina kunder. 
”Vi tar dina pengar, sedan skiter vi i dig”. 
Ungefär så upplever vi medborgare banksystemet. 
Nej, Systembolaget i Lomma ger jag full pott. 
Från klämd i bankomaten till glam på Systembolaget. 
Det kändes riktigt roligt få vara spik nykter bland alla berusande flaskor. 
Vem hade trott på det?

”Jag kraschade in i glasskiosken i Lomma”

Den här är Ola. 
Han är en glad glassgubbe som driver glasskiosken mellan småbåtshamnen och badet i Lomma. 
Andra sidan kunde han varit en gladare glassgubbe. 
Sommarvädret. 
Regn är aldrig bra för glassförsäljningen. 
Det har i sommar varit ett tufft väder. Spänt Olas glassiga nervbanor till bristningsgränsen. 
Trots det har folk kommit och slickade i sig Olas populära mjukglass. Sedan kom då jag farande med el-scootern. 
Skulle backa men gasade framåt. 
Det är aldrig bra. 
Körde rakt in i Olas glasskiosk. 
Fastnade i vattenskålen till hundarna. 
En service när husse och matte slickar glass. 
KRASCH-BOM-BANG. 
Vattenstänk i hårfästet. 
Olas glasskiosk blev alltså premiärkrocken med el-scootern. 
Skammens rodnad. 
Kraschat rakt in vovvarnas vattenfyllda plastlåda. 
En annan gång fylld med surisar. 
Jag kunde konstatera något överraskad: plastlådan innehöll mycket mer vatten än vad man kan tro, att en vattenskål till hundar kan innehålla. 
Det blev blött. 
Ut från glasskiosken for en glad skit till glassgubbe, Lommabon Ola. Allt hade gott bra. El-scootern hel. Den handikappade galningen hel. Hundarnas vattenskål hel-fast tömt på vatten. Roligare än så här blev det inte i Lomma, en helt vanlig dag i slutet på augusti 2017. Fast Ola en trevlig prick som också såg humorn i det hela. 
Då var vi i alla fall två. (här nedanför följer ett bildsvit på ”kraschen”.

Katastrof för gunghästen i Lomma

Det är den här små typen av läckra lokala nyheter som på något vis gör tillvaron större. 
Det råder något av ett katastrofläge för den klassiska gunghästen bland lekplatserna i Lomma. 
Den finns inte. 
OM den finns är det i form av otympliga stendöda djur eller kringel-krångel lekverktyg för äldre barn som snart ska konfirmeras. 
Nej, gunghästen finns inte längre. 
Hur kunde det gå på detta viset? 
Gunghästen har alltid varit de små barnens favorit i lekparken. Vem har bestämt gunghästens död? 
Ja, det kan man verkligen fråga sig. 
Jag fann en pärla, en bit bort från min egen dörr-se löpet. Men så började också mitt bostadsområde byggas under 1980-talet. 
Då var gunghästen lika självklar som sandlådan. 
Jag knallade runt med min el-scooter under förmiddagen. Besökte ett otal lekplatser. Både dagislekplatser och de mer offentliga lekmiljöerna. 
Inga gunghästar. 
Varför detta öde? 
Vem tog död på gunghästen?
Vad har gunghästen gjort för ont? 
Det var på vippen jag föll i gråt över el-scootern. Däremot fanns det gott om kringel-krångel leksaker för barn som snart ska konfirmeras. 
Vem glömde bort våra små barn? 
Jo, en vuxen med stor röv som inte får plats i en gunghäst. 
Låt barnen få tillbaka gunghästen.
Rädda gunghästen!

Lommas fritidsbåtar har fått elefantsjukan

Titta på den lilla båten på löpet här ovanför. Den får numera nästan be om lov få finnas till i Lomma Hamn. Bjuds med armbågen på ett pytte utrymme bland alla storslagna fritidsbåtar. 
För inte alls länge sedan fick den lilla båten vila ut bland andra småbåtar i Lomma Hamn. 
År 2017 är läget helt annat. 
Lommas fritidsbåtar har drabbats av elefantsjukan. 
Större STÖRST. 
Det var det här som slog mig, då jag i dag efter varit justerad en tid, åter gav mig ut med min el-scooter. 
Jag njöt av solen, fast vinden var redan lite höstnarig. Fick ha en smidig tröja på mig. 
För inte alls så länge sedan var Lindströms två slagskepp hamnens ögonstenar. I dag har de drunknat bland alla storslagna fritidsbåtar. 
Tro nu inte jag har något mot den här utvecklingen. Nej, mina ögon vilar vackert i dessa tjusiga gräddbakelser som växer för varje år. 
Själv körde jag hem till mina lakritsbåtar. 
Gillar blanda röda och svarta. 
Det är gott.

Kärleken blommar i Lomma som aldrig förr

Jag har egentligen ingen aning om hur het kärleken är i ett samhälle av Lommas storlek. Än mindre hur det står till med kärleken i Malmö. Med alla skjutningar verkar det i alla fall vara kärvt på kärleksfronten. 
I Lomma har vi däremot en liten måttstock över hur det står till med kärleken i byn: kärlekslåsen på Varvsbron. 
 Den 28 oktober 2011 skrev jag på bloggen om det första kärlekslåset som hängdes upp. Det fick hänga där både länge och väl alldeles ensam. Kärleken i Lomma gick verkligen på sparlåga. 
Först några år senare började det hända saker och ting. Fast någon blomstrande kärlek var det aldrig tal om. Det fanns i alla fall ett tiotal kärlekslås på bron. 
Nu har jag premiärkört med el-scootorn över den nya gångbron. Räknat kärlekslåsen på den gamla bron. 
Jaha, det har ökat avsevärt. 
Ett litet sött lås i rött hjärta-se löpet- fick mina ögon tåras (vinden). 
Inte nog med det. 
På den nya gångbron hängde det faktiskt alla redan tre stycken kärlekslås. 
Ett rosa. 
Gulligt. 
Jag snöt mig (vinden, igen). 
Jag körde hem och låtsades att kärleken blommar i Lomma som aldrig förr. Jag tror jag får ta ett glas rosévin. 
Suck.

Kungen och drottningens namn bortsuddade i Lomma

När man skaffat sig en el-scooter, får man nya vänner-scooter vänner. 
Vi som i det närmaste ljudlöst glider omkring i några kilometer i timmen känner en gemenskap. 
Vi ler vid möten. 
Tutar med den där fjolliga tutan. 
Medelåldern hög, men humöret på topp, har jag lärt mig. 
Stannar gärna och språkas vid. 
Så var det när jag träffade Lommaborna, Lennart, 78 år, och Wayne, 77 år-se bilden på löpet. Längst ut vid kunganamnteckningarna i Lomma, med bara skylten kvar från kungens och drottningens besök i Lomma 1985. 
Då var det ett rysligt ståhej i byn. 
Skolbarnen viftade med den svenska flaggan. 
Gammelmormor grät.
Hela samhället på benen.
Med blommor.
Det tutades i luren. 
Kungasången. 
Lokalpolitikerna klädda till tänderna. Männen i söndagskostymen med doft av rakvatten. Kvinnorna i sommarsval klänning inbäddad i parfym. 
Spända och högtidliga miner. 
Tal hölls. 
Kungen och Silvia önskade kommunen lycka till i framtiden. 
Så till den stora begivenheten. 
Kungaparet skrev sina namn i nybakat Lommategel. Tegelbitarna murades in ovanför minnesskylten längst ut på den väldiga rampen mot Öresund. 
Det var där jag träffade Lennart och Wayne, när jag kom glidande med min scooter. Vi pratade om ditt och datt. Ryggarna mot minnesskylten. 
Tidens tand helt suddat ut kungaparets autografer. 
Vi var helt eniga. 
Uselt skött av Lomma kommun. 
I stället fick jag berätta om hur det gick till 1985. För jag fanns på plats även på den tiden. Fast utan rakvatten.
Se där-så njutbart livet kan te sig med en el-scooter. 

Lommaprofil utsatt får rånförsök

Rånförsöket skedde bara en bit från min Täppa (1 översta bilden). Inne i garaget (2 översta bilden). 
En kolossal fräckhet. 
Jag fick tipset efter en sväng ut i byn med min (nyhets) el-scooter. Jag blev upprörd. 
Inte bara för att det skedde nästan utanför min bostad, utan man ger sig på en äldre kvinna, när hon kört in bilen i sitt garage. 
Plötsligt dyker det upp en vilt främmande kvinna inne i garaget som knackar på rutan och viftar med en karta. Fram kommer också en man. Kvinnan som är en känd Lommaprofil förstår att något inte stämmer. Blir rädd och säger till paret att hon ska trycka på mobilens larmknapp efter hjälp. 
Paret förstår det börjar brännas under fötterna och flyr fältet. 
Tydligen har man upptäckt den äldre kvinnan när hon handlat i en butik i Lomma. Hon har för vana att ha fina halsband på sig. 
Sedan har man följt efter henne till garaget. Tack och lov kammade rånarna noll den här gången. 
Rånförsöket är polisanmält. 
”Kvinnan agerade alldeles rätt. Vi ser ett mönster av den här typen av rånförsök i Skåne,” säger kommunpolisen Håkan Persson till mig. 
Något spår efter förövarna finns inte. 
Fast polisen börjar få en samlad bild av den här typen av fega brott. 
Utanför min Täppa. 
Visst blir man förbannad.
Bäst av allt.
Den välkända Lommaprofilen kom inte till skada, utan agerade på ett föredömligt vis. 

I sköldpaddsfart möte jag Zäpo-en vit schäfer

Skrev på bloggen för några dagar sedan jag blivit med en el-scooter. En liten bekväm rackare med en topphastighet av 10 km/tim. 
Eftersom farbror doktorn tyckte jag skulle sluta cykla 2014, har jag sedan dess blivit en inbiten stugsittare. 
Tack vare el-scootern har livet utanför väggarna åter blivit en del av min vardag. 
Jag njuter i fulla drag. 
Tyst glider jag omkring i Lomma som en spejare i indianland. 
Människor ler och vinkar åt mig. 
Jag tutar tillbaka. 
En skarp något fjollig signal. 
Vissa medborgare ser mig inte alls. Det är som jag vore osynlig. 
Så var det med Roland Andersson. 
Den tidigare fotbollsstjärnan i Malmö FF och biträdande landslagstränare till Lars Lagerbäck. Han passerade mig utanför Hemköp som jag inte fanns till. 
Slicka på glassen viktigare. 
På Coop höll jag på krocka med Ingela. 
Vi kvittrade förtjust om kärlekslåsen på Varvsbron-se Ingela på löpet till höger. Nja, det gjorde vi väl inte direkt, men ändå. 
Ingela är alltid Ingela.
I går (lördag) mötte jag Zäpo (inte Lassie), 4 år, nere vid badet. 
En vit schäfer. 
Det hade jag aldrig någonsin sett tidigare i mitt ofantligt händelserika liv.
En vit schäfer. 
Stort. 
Zäpo och jag blev genast de bästa vänner. Matte Gunilla var på besök i Lomma. I vanliga fall driver hon Gunillas Djurtillbehör i Gråbo utanför Göteborg. 
När jag berättade att jag arbetat som journalist på ortens tidning, Lerums Tidning 1970, föll vi nästan i varandras armar. Zäpo deltog också med förtjusning i det något udda men överraskande sammanträffandet. 
Världen är allt bra liten, när man kommer utanför hemmets väggar. 
Jag kramade Zäpo och gled tyst vidare. 
I sköldpaddsfart, 2 km/tim. 
Visst är livet bra ljuvligt. 
TUT!